”Jag är inte svensk, jag är lett – det är min identitet. Lettiska är mitt modersmål, trots att jag bott i Sverige sedan jag var åtta år gammal. Jag föddes i Riga och tillbringade mina första år på mina föräldrars bondgård. Min familj flydde till Tyskland 1944 när ryssarna återigen invaderade de baltiska staterna. 1950 fick vi komma till Sverige.
Sommaren 1989 återvände jag till Lettland för första gången. Då var man tvungen att resa över Helsingfors, ta båt till Tallin och vidare med buss till Riga – en resa jag inte gärna gör om. Vi tog inte kontakt med våra släktingar den gången, utan gick bara omkring på Rigas gator, min man och jag. Det var chockartat, både deprimerande och upplyftande på samma gång. Det var också en mycket svår tid – ovissheten om Lettlands framtid var stor.
Förfrågan från ministeriet
Så småningom öppnades direkta flyg- och båtlinjer till Riga och man kunde resa dit på ett människovärdigt sätt. Jag började besöka Lettland regelbundet, träffade mina släktingar och vänner till familjen. När jag berättade vad jag gjorde blev det alltid ett väldigt intresse. Det ledde till att ministeriet för ekonomiska reformer frågade mig om jag ville leda en grundkurs i revision och redovisning.
Jag tyckte det lät både roligt och spännande och jag kunde ju själv konstatera att behovet var enormt. Inte nog med att kunskapen saknades totalt – det fanns inte ens ord för några av de centrala begreppen inom ämnesområdet, varken på lettiska eller ryska. Här fanns alltså stora möjligheter att göra en insats.
Dessutom hade jag börjat diskutera med vår dåvarande VD om att öppna kontor i Riga. Som en av de stora revisionsbyråerna ska vi vara överallt där våra klienter finns. Det gäller naturligtvis även det forna östblocket och vi finns nu i alla de forna öststaterna. I Tallinn startade finska KPMG kontor 1991 som nu har 23 anställda. I Litauen har vi också kontakter – byrån gör en utredning om energisektorn där på uppdrag av Världsbanken. Riga är intressant för byrån. Den stora svårigheten är bara att hitta utbildad personal.
Jag började hålla föreläsningar på universitet hösten -91 och utsågs till adjungerad professor. Mitt arbete finansierades av Bohlins och jag lade upp innehåll och kursplanering på min fritid. Till att börja med höll vi till i något som visade sig vara den gamla spioncentralen i Riga innan vi fick lokaler på universitetet.
Jag startade på en mycket grundläggande nivå, berättade om näringslivet i Sverige, vilka företagsformer som finns, för att så småningom tränga djupare in i marknadsekonomi, bokföring och revision. De hade bara erfarenhet av kontantmetoden. Vinst- och resultaträkning visste de inte vad det var och ränta kunde bara inte begripa.
Å andra sidan var de otroligt flitiga, så de lärde sig snabbt.
Ett år senare fick vi bidrag från BITS för att starta en grundkurs i västerländsk bokföring och revision. Vi hade 27 elever, vilket var väl många. Jag räknade med att några skulle hoppa av, men tvärtom hade vi ständiga förfrågningar om vi inte kunde ta in fler.
Ursprungligen hade jag ställt som krav att alla deltagare dels skulle behärska engelska, dels ha ekonomisk utbildning. Det visade sig omöjligt att uppfylla, så vi gjorde avkall när det gällde språken. Alla kunde alltså inte engelska, utan vi fick använda oss av simultantolk vilket gjorde att allt tog dubbelt så lång tid.
Min ursprungliga tanke var att utbilda universitetsfolk som sedan i sin tur kunde utbilda andra. Som det nu blev var ungefär hälften professorer, docenter och lektorer från universitetet i Riga – två professorer kom för övrigt från Vilnius. Resten bestod av anställda på västerländska företag i Riga och hade valts ut av dem. Några kom också från de stora statliga kombinaten.
En sak jag lade märke till var att deltagarna till att börja med hade mycket svårt att arbeta i grupp. De hittade på alla möjliga ursäkter för att slippa grupparbete. Jag kunde inte förstå varför, men jag tror att det beror på en stark rädsla för att avslöja sig som dum eller okunnig. Men vi tvingade dem och så småningom fungerade det riktigt bra.
Under den här tiden pendlade jag mellan Stockholm och Riga. I genomsnitt tillbringade jag väl ungefär en vecka per månad där. I början när vi diskuterade kurserna med ministeriet för ekonomiska reformer bodde jag på lyxhotell och mina värdar bekostade allt, även för min man. Nu när universitetet hade huvudansvaret fick jag övernatta i deras gästvåning som var mycket primitiv. Och mycket kall – under den här perioden fanns ingen olja.
Jag umgicks en del med andra lärare på universitetet och de tog med oss på konserter och liknande. Under hela kursen hade jag mycket god hjälp av kolleger: Johan Baeckström skötte introduktionskursen, Martin Willcox, med lång erfarenhet av utbildning av revisorer i u-länder svarade för grundkursen i redovisning och revision och var ett viktigt stöd. Hans Åkervall från vårt kontor i Norrköping, höll i grundkurs 3, vilket han också gör här på byrån. Robert Hagelborg svarade för Fördjupad revision och, med hjälp av Eva-Lotta Rosenqvist, även för Datorstödd revision.
Kursen avslutade med en veckas utbildning på kontoret här i Stockholm. Deltagarna inkvarterades på en kursgård och åkte buss hit varje dag. Bara två hade varit utomlands tidigare, så det var en upplevelse för dem.
Efter genomgången kurs hade eleverna en kunskap som kan jämföras med någon som arbetat på byrå i 4–5 år, men med en viktig skillnad: de saknar all praktisk erfarenhet av revision.
Eleverna vågade inte tenta
Min tanke var att de skulle tenta av hela kursen nu i september. Men redan i våras började de förfasa sig över den här tentan och så småningom insåg jag att det aldrig skulle gå. Så rädda är de att tvingas schavottera med sin eventuella brist på kunskap inför de andra.
Det blev aldrig någon tenta – de får certifikat på att de har deltagit i kursen vid en ceremoni på universitetet i Riga i december i stället. Jag känner det som om de åtminstone har fått en god inblick i västerländsk redovisning och revision.
Just för närvarande finns det inga planer på någon ny kurs, även om jag gärna skulle fortsätta. I sommar startar också undervisningen på Handelshögskolans filial i Riga.
Nu har ju Lettland anammat de danska EG-anpassade reglerna för företag i sin nya bokföringslag. Visserligen överlåts revisionen där i hög grad till småföretagarnas eget omdöme. Lagen föreskriver att man redan i år ska övergå till en ny kontoplan enligt dansk modell. Det visade sig emellertid omöjligt, eftersom anvisningar för hur kontoplanen skulle tillämpas saknades. I december 1992 utfärdade Finansinspektionen en instruktion om att företagen fick fortsätta med den gamla kontoplanen under 1993 och att den nya sedan skulle tillämpas från första januari 1994 och då vet jag att det åtminstone finns 25 personer i Lettland – och två till i Litauen – som begriper vad där står.
Auktor revisor Daina Eiche KPMG Bohlins, är adjungerad professor vid universitetet i Riga.
Lars Malmström