Ulf Gometz, Auktor revisor vid Ernst & Young och professor i revisionsrätt vid Handelshögskolan i Göteborg, ledde ett seminarium där uppgiften var att jämföra själva redovisningen i privat och offentlig verksamhet.
Han inledde med de här orden:
– Man blir ganska imponerad av vad redovisning i dag betyder. Man läser i tidningarna att bankkrisen egentligen är ett redovisningsproblem. Det skulle kunna lösas genom att man redovisningsmässigt ändrade värden på fastigheter. Man skulle då slippa statliga insatser, bankakuter och annat sånt. Man har också kunnat konstatera att kommunerna som en följd av redovisningen har upptäckt att man har åtaganden i form av pensioner i storleksordningen 120 miljarder som i varje fall för några år sedan inte var bokförda. Det skulle kunna leda till att vissa kommuner, sägs det, skulle kunna få ett negativt kapital. Då finns där ju staten med länsstyrelserna som skulle kunna ta över. Jag har därför bett revisionsdirektör Elisabeth Udd Edman (som representerade staten och RRV i diskussionen) att få statens balansräkning. Den senaste är från 1990–91. Jag har läst den men jag blev inte glad. Det var ett underskott, ett betydande sådant. Och efter vad jag förstår rör det som om 198 miljarder till i år. Som garant verkar den balansräkningen inte så stark.
Den privata traditionen
Seminariet fortsatte med att auktor revisor Sigvard Heurlin, Öhrlings Reveko, gav en överblick över den privata redovisningstraditionen. Han talade om FARs intressentmodell, bokföringslagen, aktiebolagslagen, begreppen going concern, god redovisningssed och mycket annat som t.ex. FAR, Näringslivets börskommitté, Redovisningsrådet, finansinspektionen m.m.
Av Ulf Gometz fick Sigvard Heurlin också, med tanke på pensionsåtaganden, frågan om vad FAR kräver beträffande bokföring av skulder i privata företag.
– FAR rekommenderar att man redovisar alla pensionsskulder, sa Sigvard Heurlin. Lagstiftningen medger dock att man under viss tid kan redovisa dem som ansvarsförbindelser. Men Redovisningsrådet kommer nog att ändra på det, tror jag. Alla skulder redovisas alltså.
Fulländat och obegripligt
Docent Björn Brorström vid Kommunforskning i Västsverige gav ett historiskt perspektiv på den kommunala redovisningen.
Den började 1862 med de första kommunalförordningarna. Där stod aldrig att man behövde göra någon redovisning. Det krävdes bara en budget. Och ända fram till 1992 har det varit en kraftig fokusering på budgeten. Det är först i den nya kommunallagen som trädde i kraft 1992 som redovisningen lyfts fram. Tio paragrafer reglerar innehållet i redovisningen.
På vägen har det hänt en del. 1953 skrev kommunallagsberedningen in regler om förmögenhetsskydd i kommunerna. En modell från 1956 klarade ut hur detta skydd skulle redovisas.
– Modellen har kritiserats som svårförståelig och oanvändbar, sa Björn Brorström. Men tekniskt sett var den i det närmaste fulländad. Den var på ett hundratal sidor. Den var briljant, elegant och gick ihop på slutet.
Men på 70-talet började man tänka på användarna. Det var inte bra att redovisningen var så svår att förstå. Modellen besvärades också av att de som kunde den utan och innan lade till nya poster och resonemang.
Samlat grepp
1982 kom kommunförbundet med en bok om kommunal redovisning. Där fanns en idé om att årsredovisningen skulle göras på ett sätt och budgeten på ett annat. Det var inte särskilt ändamålsenligt. Det blev naturligt att ta ett samlat grepp på kommunal budgetering och redovisning. Resultatet blev det 1986 av kommun- och landstingsförbunden lanserade redovisningsreglementet. Nu närmade sig den kommunala redovisningen den privata sektorn.
Utgångspunkten var att få fram en modell som var lättare att förstå. Tanken var inte alls att göra som näringslivet.
– Det bara blev så, sa Björn Brorström. Det har stora fördelar i dag. Sedan fick vi kommunallagen 1992 som sanktionerade det nya sättet att se på kommunal ekonomi.
Ulf Gometz undrade vad som egentligen är målet för den kommunala redovisningen: – Vad vill man visa? En rättvisande bild? Anta att jag kommer från Världsbanken och ber att få se redovisningen för Göteborgs kommun. Jag uttrycker bekymmer över ställningen. Vad svarar du då?
– Det är ett problem om man använder traditionella mått och har en negativ soliditet som en följd av pensionsskulder m.m., sa Björn Brorström. Det gäller då för kommunen att belysa hur man försöker att komma till rätta med förändringssituationen. Det pågår ju en verksamhet. Det innebär fokus på förändring. Det innebär ju också att man kan bryta de negativa trenderna. Man kan indikera att saker och ting går åt rätt håll.
Inge Wennberg