Rubrikens fråga är en av de grundläggande inom redovisningen och tidigare ståndpunkter kan behöva om prövas, skriver Walter Schuster i en jämförelse av olika metoder för redovisning av konvertibla skuldebrev och vinstandelsbevis.

Gränsdragningen mellan skulder och eget kapital är en av redovisningens grundläggande frågor. Det är den typen av fråga som ständigt bör diskuteras, och allteftersom förutsättningarna förändras kan tidigare ståndpunkter behöva omprövas. Frågan aktualiseras av Redovisningsrådets utkast till rekommendation om redovisning av fordringar och skulder med hänsyn till räntevillkor och dold räntekompensation, som också omfattar konvertibla skuldebrev.

Redovisningsrådet konstaterar att konvertibla skuldebrev löper med en ränta som är ”lägre än marknadsräntan eftersom konverteringsrätten anses ha ett visst värde” och rekommenderar att:

Låneskuldens storlek beräknas på basis av en marknadsränta och skillnaden mellan det på så sätt beräknade lånebeloppet och det uppburna beloppet förs till reservfonden som överkurs på de aktier som kan komma att utfärdas senare. Den redovisade låneskulden uppräknas successivt under lånets löptid med en ränta så att det redovisade skuldbeloppet vid förfallodagen överensstämmer med det nominella lånebeloppet”.

Förslaget innebär således att inslaget av eget kapital i ett konvertibelt skuldebrev beaktas redan vid emissionstillfället, och inte som tidigare i först vid en eventuell framtida konvertering (enligt svensk praxis har ju konvertibla skuldebrev redovisats som en skuld till sitt nominella belopp). En fråga i sammanhanget är om detta förslag borde få konsekvenser också för redovisningen av andra konvertibla finansiella instrument, och i så fall vilka?

Konsekvenser för redovisningen av konvertibla vinstandelsbevis

Borde Redovisningsrådets rekommendation få effekter på redovisningen av konvertibla vinstandelsbevis? Ett konvertibelt vinstandelsbevis är formellt ett skuldebrev. Enligt vissa i förväg fastställda villkor kan det omvandlas till en aktie. Karaktären av vinstandelsbevis innebär vidare att räntan är knuten till det överskott som genereras i det emitterande företaget. Det faktum att ersättningen till långivaren formellt är en räntekostnad innebär att den är avdragsgill för företaget 1.

Konvertibla vinstandelsbevis med litet olika villkor har emitterats i Sverige sedan mitten av 1980-talet. Den vanligaste konstruktionen innebär att löptiden är 40 år, att ett vinstandelsbevis är konvertibelt till en aktie samt att räntan motsvarar 115 % av företagets aktieutdelning.

Konvertibla vinstandelsbevis har i Sverige formellt redovisats som en skuld till sitt nominella belopp (även om de ibland redovisats under egen rubrik och placerats närmast före eget kapital i balansräkningen samt betraktats som eget kapital vid beräkning av finansiella nyckeltal). Enligt Redovisningsrådets rekommendation skall redovisningen av konvertibla skuldebrev ändras. Innebär detta att också redovisningen av konvertibla vinstandelsbevis bör ändras, eller kan konvertibla vinstandelsbevis redovisas på ett i grunden annorlunda sätt än konvertibla skuldebrev, och vad får detta i så fall för konsekvenser? För att besvara denna fråga är det nödvändigt att först ge en redogörelse för egenskaperna hos konvertibla vinstandelsbevis.

Konvertibla vinstandelsbevis har ofta beskrivits som jämförbara med eget kapital i de emitterande företagens årsredovisningar. I till exempel MoDos årsredovisning för 1988 2 konstateras att:

Det nominella värdet på ett KVB var SEK 190. Detta kan jämföras med en aktiekurs för MoDo C på som högst SEK 390 och som lägst SEK 310 under perioden fr.o.m. augusti 1988 t.o.m. februari 1989.

De villkor som gäller beträffande KVB-lånet – det låga nominella värdet

3, räntans koppling till aktieutdelningen och möjlighet att när som helst byta till aktier medför att KVB vid alla nyckeltalsberäkningar bör behandlas som eget kapital” (s. 19)

Egenskaperna innebär för det första att sannolikheten för en konvertering på förfallodagen är hög. MoDo konstaterar att:

Det låga nominella värdet 190 kr motsvarar om 40 år cirka 40 kronor i dagens penningvärde, om inflationen ligger kring 4 %. Därför kommer KVB med största sannolikhet omvandlas till aktier strax innan löptiden går ut” (s. 39)

Egenskaperna innebär vidare att sannolikheten för en konvertering före förfallodagen är låg. MoDo formulerar detta på följande sätt:

Eftersom KVB alltid ger en ränta som är 115 % av aktieutdelningen finns det normalt inga ekonomiska motiv till att omvandla ett KVB i förtid...” (s. 39)

Konvertibla vinstandelsbevis liknar i flera viktiga avseenden s.k. Adjustable Rate Convertible Notes (ARCN). I USA emitterades under 1982 och 1983 detta värdepapper av ett antal företag 4. Villkoren för ARCN kan förenklat sammanfattas så att det är ett skuldebrev som kan konverteras till aktier, löptiden är 20 år, det belopp långivaren erhåller på förfallodagen om konvertering ej sker motsvarar hälften av emissionsbeloppet, räntan överstiger vid emissionen företagets aktieutdelning och vid framtida utdelningshöjningar höjs också räntan så att den fortfarande är högre 5.

Detta innebär att i likhet med konvertibla vinstandelsbevis är sannolikheten för konvertering på förfallodagen hög. I och för sig är löptiden bara hälften så lång som för konvertibla vinstandelsbevis, men effekten av detta motverkas av att endast halva det nominella beloppet (emissionsbeloppet) återbetalas på förfallodagen. Sannolikheten för förtida konvertering är likaså låg, eftersom räntan överstiger aktieutdelningen.

I denna artikel antas fortsättningsvis, om inte annat sägs, att olika redovisningsmetoder leder till samma skattekonsekvenser.

MoDos emission av KVB 1988 är den hittills största. Emissionen var på nominellt MSEK 3283,5 Fortsättningsvis används därför denna som illustrationsexempel.

Beträffande ARCN, se King och Ortegren: Accounting for Hybrid Securities: The Case of Adjustable Rate Convertible Notes. The Accounting Review. July, 1988.

I ett par fall stipulerades dessutom ovillkorliga höjningar av räntan vid givna framtida tidpunkter. Ökningar i räntan för att bibehålla en positiv differens gentemot utdelningen kan återtas om utdelningen senare minskar. Räntan kan emellertid inte bli lägre än vad den var vid emissionen.

En alternativ redovisningsmetod

Det första konvertibla vinstandelsbevis-lånet emitterades i Sverige 1985, alltså tre år senare än den första emissionen av ARCN i USA. De redovisningsmässiga övervägandena som måste göras i Sverige beträffande konvertibla vinstandelsbevis kan ställas mot de som gjorts i USA beträffande ARCN.

Två olika redovisningsmetoder utnyttjades av de amerikanska företag som emitterat sådana lån. Den första innebar att förfallobeloppet (som alltså uppgick till cirka hälften av emissionsbeloppet) redovisades som skuld och att skillnaden mellan emissionsbelopp och förfallobelopp redovisades som eget kapital. Den andra metoden innebar att nuvärdet vid emissionen av framtida räntebetalningar under löptiden och förfallobeloppet redovisades som skuld och att skillnaden mellan emissionsbeloppet och den beräknade skulden redovisades som eget kapital.

En alternativ redovisningsmetod för konvertibla vinstandelsbevis skulle kunna vara en analogi med den av Redovisningsrådet rekommenderade metoden för konvertibla skuldebrev (och den andra av de amerikanska metoderna att redovisa ARCN). Skuldbeloppet skulle i så fall beräknas som det diskonterade värdet 6 av framtida räntebetalningar under löptiden och förfallobeloppet. Skillnaden mellan emissionsbelopp och beräknad skuld skulle redovisas som eget kapital.

En viktig skillnad mellan konvertibla skuldebrev och konvertibla vinstandelsbevis är emellertid att räntebetalningarna på konvertibla skuldebrev är fasta, vilket de inte är på konvertibla vinstandelsbevis. Räntebetalningarna på konvertibla vinstandelsbevis motsvarar exempelvis i den vanligaste konstruktionen 115 % av företagets aktieutdelning. Detta innebär att om aktieutdelningen stiger över åren, vilket den som bekant i allmänhet gör, stiger räntebetalningarna på konvertibla vinstandelsbevis. Det beräknade skuldbeloppet blir starkt beroende av vilka antaganden som görs beträffande framtida utdelningstillväxt. Detta kan illustreras med ett förenklat sifferexempel.

Antag att ett företag emitterar 1.000.000 konvertibla vinstandelsbevis till emissionskursen SEK 100, det vill säga totalt MSEK 100. Emissionskursen överensstämmer med nominellt belopp. Varje vinstandelsbevis är konvertibelt till en aktie. Räntan på de konvertibla vinstandelsbevisen sätts till 115 % av företagets aktieutdelning. Utdelningen antas vara SEK 3 per aktie när räntan beräknas första gången. Löptiden är 40 år. Vid emissionstillfället skulle marknadsräntan för ett förlagslån utan konverteringsrätt ha varit 12 %.

Om man bortser från framtida utdelningstillväxt i beräkningen av skuldbeloppet blir detta ca MSEK 30

MSEK 3 X 1,15 X (1 - ((1/1,12 40))/0,12) + 100/1,12 40

I den av de redovisningsmetoder som användes i USA för ARCN, där framtida räntebetalningar och förfallobelopp diskonterades, beaktades inte framtida utdelningstillväxt.

Om utdelningstillväxten i stället antas vara 5 % blir skuldbeloppet MSEK 47

MSEK 3 X 1,15 X ((1 - ((1,05/1,12)40)/(0,12-0,05)) + (100/1,12 40)

Om utdelningstillväxten slutligen antas vara 10 % per år blir skuldbeloppet ca MSEK 90. Vid en jämförelse mellan en framtida utdelningstillväxt på 5 % per år och en årlig tillväxt på 10 % blir skuldbeloppet i det senare fallet ungefär dubbelt så stort som i det tidigare. Beräkningarna är således mycket känsliga för förändringar i antaganden om framtida utdelningstillväxt 7.

För att återigen anknyta till MoDos emission av konvertibla vinstandelsbevis kan konstateras att den alternativa metoden vid en tillämpning på MoDo 1988-12-31 skulle ha givit ett skuldbelopp på alternativt MSEK 1.562 och 2.482 vid en antagen framtida utdelningstillväxt på 0 respektive 5 % 8 (att jämföra med det enligt svensk praxis redovisade skuldbeloppet 1988-12-31 på MSEK 3.064).

Vidare kan soliditeten vid en redovisning enligt svensk praxis jämföras med vad soliditeten skulle ha blivit om den alternativa metoden hade använts i stället. Enligt företagets egna beräkningar hade MoDo 1988-12-31 en soliditet på ca 34 %. Vid denna beräkning betraktades de konvertibla vinstandelsbevisens nominella belopp som eget kapital 9. Om de konvertibla vinstandelsbevisen i stället hade redovisats som delvis en skuld, delvis eget kapital enligt ovan skulle soliditeten, vid i övrigt samma definition, ha blivit ca 27 % (utan hänsyn till framtida utdelningstillväxt) 10. Om en framtida utdelningstillväxt på 5 % per år i stället hade antagits, skulle soliditeten ha blivit ca 23 % 11.

Som diskonteringsränta används marknadsräntan vid emissionstidpunkten för ett traditionellt förlagslån.

Dessutom är frågan vad som händer om det beräknade skuldbeloppet blir större än det nominella beloppet (detta blir fallet i ovanstående modellexempel om utdelningstillväxten antas vara 11 % eller högre).

Föreslagen utdelning uppgick till SEK 10. 115 % av detta är SEK 11,50. Nominellt belopp på KVB är SEK 190. Löptiden är 40 år. Antalet utestående KVB var 16.125.683. I avsaknad av framtida utdelningstillväxt blir nuvärdet av räntebetalningar under löptiden och förfallobeloppet:

Om utdelningstillväxten antas bli 5 % per år blir nuvärdet:

[11,50 X ((1 - (1,05/1,12)40))/(0,12 - 0,05) + (190/1,12 40) X 16.125.683 = MSEK 1.562.]

”Eget kapital” beräknas till MSEK 7.891 och ”Totalt kapital” beräknas till MSEK 23.319. 7.891/23.329 = 0,338.

”Eget kapital” hade blivit MSEK 6.329 (7.891-1.562 = 6.329) givet att det nominella beloppet fortfarande hade betraktats som totalt emissionsbelopp. 6.329/23.319 = 0,271.

”Eget kapital” hade blivit MSEK 5.409 (7.891-2.482 = 5.409) givet att det nominella beloppet fortfarande hade betraktats som totalt emissionsbelopp 5.409/23.319 = 0,232.

En jämförelse mellan de två redovisningsmetoderna för konvertibla skuldebrev

Två viktiga kriterier vid bedömningen av en redovisningsmetod är hur väl redovisningsmetoden fångar den ekonomiska innebörden i en transaktion respektive hur pass objektiv den är. Den ekonomiska innebörden tolkas här i enlighet med ”going concern”-begreppet. Företaget antas förmå uppfylla sina framtida kontraktsenliga förpliktelser. Med objektivitet avses här att olika personer skulle komma till samma slutsats och att denna kan styrkas på ett entydigt sätt.

Vid en jämförelse mellan två redovisningsmetoder kan en bedömning göras av hur väl respektive metod uppfyller dessa kriterier. De två ovan angivna kriterierna kan mycket väl tänkas stå i konflikt med varandra. Innan en sådan jämförelse görs mellan olika redovisningsmetoder för konvertibla vinstandelsbevis kan det vara rimligt att göra motsvarande jämförelse mellan de två inledningsvis återgivna redovisningsmetoderna för konvertibla skuldebrev. Detta ger ett vidare perspektiv på frågeställningen.

Konvertibla skuldebrev är en mellanform av skulder och eget kapital. Konvertibla skuldebrev har en förfallodag när det nominella beloppet förfaller till betalning och ger innehavaren rätt till en ovillkorlig periodisk fast ersättning i form av en ränta. Innehavaren har dessutom en konverteringsrätt. Skuldebrevet kan omvandlas till aktier i enlighet med den fastställda konverteringskursen.

Tidigare praxis innebär, som konstaterats, en redovisning av det nominella beloppet som en skuld. I avsaknad av en konverteringsrätt skulle dock emissionsbeloppet ha varit lägre än det nominella beloppet på skuldebrevet (eftersom den nominella räntesatsen på ett konvertibelt skuldebrev som regel är lägre än marknadsräntan för ett motsvarande skuldebrev utan konverteringsrätt). Ett teoretiskt ”skuldbelopp” vid emissionstidpunkten kan erhållas genom att diskontera de framtida räntebetalningarna och nominellt belopp på förfallodagen, varvid marknadsräntan för ett förlagslån utan konverteringsrätt används som diskonteringsränta. Skillnaden mellan emissionsbeloppet och det teoretiska skuldbeloppet kan hänföras till den tillkommande egenskapen, det vill säga konverteringsrätten.

Den alternativa metod som föreslås av Redovisningsrådet fångar den ekonomiska innebörden på ett bättre sätt än tidigare praxis i den bemärkelsen att det faktum att den nominella räntesatsen är lägre än marknadsräntan vid emissionstidpunkten beaktas. Detta är ett något förenklat resonemang. Den ekonomiska innebörden är ju inte densamma vid olika framtida utfall. Om företaget till exempel skulle gå i konkurs under löptiden uppgår ju långivarnas fordran till det nominella beloppet, inte till nuvärdet av framtida räntor och förfallobelopp.

Begreppet ekonomisk innebörd tolkas emellertid, som konstaterats ovan, i enlighet med going concern-begreppet. Företaget antas förmå uppfylla sina kontraktsenliga förpliktelser, åtminstone under lånets löptid. Den legala förpliktelsen kan för övrigt framgå också vid den alternativa metoden om det konvertibla skuldebrevet ”bruttoredovisas”, det vill säga att det nominella beloppet redovisas med en avdragspost ”korrigering för avvikelse gentemot marknadsräntan vid emissionen” (se Schuster; Balans 6–7/92).

En konsekvens av denna metod är att också värdet av konverteringsrätten vid emissionstillfället beaktas. Detta är en fördel, även om det kan diskuteras huruvida denna transaktion är jämförbar med andra transaktioner som också leder till att eget kapital ökar.

Dessa förbättringar sker emellertid till priset av mindre objektivitet. En redovisning av konvertibla skuldebrev enligt tidigare praxis är objektiv i den bemärkelsen, att det nominella beloppet på det konvertibla skuldebrevet är givet och entydigt. En redovisning av konvertibla skuldebrev enligt den alternativa metoden är mindre objektiv eftersom den kräver en bedömning av marknadsräntan för ett liknande skuldebrev i avsaknad av konverteringsrätt.

Det finns således en konflikt mellan de två kriterierna. Vid en bedömning av redovisningsmetoderna för konvertibla skuldebrev utifrån båda kriterierna är det enligt min uppfattning rimligt att hävda, att osäkerhetsfaktorn vid den alternativa metoden är så pass obetydlig (det spann inom vilket en rimlig marknadsränta för ett liknande skuldebrev utan konverteringsrätt kan fastställas är trots allt ganska litet) att förlusten av objektivitet mer än väl uppvägs av den bättre förmågan att fånga den ekonomiska innebörden.

En jämförelse mellan två redovisningsmetoder för konvertibla vinstandelsbevis

Vid en motsvarande jämförelse mellan de redovisningsmetoder för konvertibla vinstandelsbevis som diskuteras här blir utfallet något annorlunda. Nuvarande praxis är således att konvertibla vinstandelsbevis redovisas som en skuld till sitt nominella belopp. Den alternativa metoden är en redovisning i analogi med Redovisningsrådets rekommendation beträffande konvertibla skuldebrev.

Konvertibla vinstandelsbevis är liksom konvertibla skuldebrev en mellanform av skulder och eget kapital. Konvertibla vinstandelsbevis har en förfallodag och ett förfallobelopp. Konvertibla vinstandelsbevis saknar dock, i motsats till konvertibla skuldebrev, en periodisk fast ersättning. Räntan är kopplad till företagets utdelning och är därmed rörlig. Den är dessutom villkorad i den bemärkelsen att om företaget inte lämnar någon utdelning utfaller inte heller någon ränta på konvertibla vinstandelsbevis. Det är enligt min uppfattning tveksamt att särskilja en ”skulddel” när räntebetalningarna inte är ovillkorliga. Det kan ju hävdas att en fördel med konvertibla vinstandelsbevis från företagets synvinkel är att betalningarna kan ställas in (tillsammans med utdelningen) när företaget går dåligt. Den ekonomiska innebörden fångas inte särskilt bra vid den alternativa metoden 12. Å andra sidan fångas knappast heller den ekonomiska innebörden på ett tillfredsställande sätt vid nuvarande praxis (redovisning av det nominella beloppet som en skuld).

Vad beträffar objektivitetskriteriet är nuvarande praxis objektiv. Det nominella beloppet är givet och entydigt. Den alternativa metoden är mindre objektiv, eftersom den kräver en bedömning av marknadsräntan för ett liknande skuldebrev utan konverteringsrätt. Det är för övrigt tveksamt om det är rimligt att använda räntesatsen på ett traditionellt förlagslån som jämförelsenorm för ett vinstandelsbevis. Om dessutom framtida utdelningshöjningar skall tas i beaktande blir metoden än mer subjektiv, då också dessa måste uppskattas (det är väl dessutom troligt att de personer som kan göra bra utdelningsprognoser snarare ägnar sig åt kapitalplacering på aktiemarknaden än att redovisa konvertibla vinstandelbevis!).

Objektivitetskriteriet talar således för nuvarande praxis, medan det inte är uppenbart vilken av metoderna som bäst fångar den ekonomiska innebörden. Vid en samlad bedömning skulle detta tala för nuvarande praxis. Detta skulle emellertid innebära en annorlunda redovisning för konvertibla vinstandelsbevis än för konvertibla skuldebrev (om Redovisningsrådets förslag antas). För konvertibla skuldebrev tas hänsyn till inslaget av eget kapital redan vid emissionstillfället, i form av en särredovisning av konverteringsrätten, medan detta ej är fallet för konvertibla vinstandelsbevis. Detta kan tyckas ologiskt mot bakgrund av att sannolikheten för att skuldebrevet en gång konverteras är högre för konvertibla vinstandelsbevis.

Metoden skulle möjligen ge en större samstämmighet mellan redovisningspraxis och praxis vid beräkning av finansiella nyckeltal.

Redovisningen av konvertibla vinstandelsbevis i framtiden

Åtminstone två vägar synes möjliga att följa vid redovisningen av konvertibla vinstandelsbevis. Den första skulle kunna karaktäriseras som ”den amerikanska vägen” och den andra som ”den svenska vägen”.

Den amerikanska vägen innebär att den alternativa metoden för konvertibla vinstandelsbevis väljs. Det ger en redovisning i analogi med redovisningen för konvertibla skuldebrev. De förväntade framtida betalningarna antas konstituera en skuld. Räntebetalningarna för konvertibla vinstandelsbevis är ju förväntade, även om de inte är ovillkorliga. Svårigheten att prognostisera framtida utdelningshöjningar skulle kunna göra att man bortser från dessa. Däremot är det naturligtvis möjligt att successivt skriva upp skuldbeloppet i takt med framtida konstaterade utdelningshöjningar.

Det kan tyckas ologiskt att inkludera förfallobeloppet i de förväntade framtida betalningarna för konvertibla vinstandelsbevis. Enligt tidigare resonemang konverteras ju konvertibla vinstandelsbevis med stor sannolikhet strax före förfallodagen (en skyldighet att emittera en ny aktie konstituerar enligt vedertaget synsätt inte någon skuld). Inkluderandet av förfallobeloppet är dock i linje med redovisningen för konvertibla skuldebrev.

Den svenska vägen innebär att nuvarande praxis för konvertibla vinstandelsbevis behålls. Detta innebär att redovisningen av konvertibla vinstandelsbevis är annorlunda i jämförelse med konvertibla skuldebrev. Detta måste dock ses mot bakgrund av att motivet till att emittera instrumenten sannolikt är av olika karaktär i de två fallen. Beträffande konvertibla skuldebrev är ofta motivet att på sikt erhålla en ökning av eget kapital. Bedömningen kan vara att en emission av aktier inte är möjlig, p.g.a. alltför stor osäkerhet om företagets framtida utveckling, men att konvertibla skuldebrev, som ger kapitalplaceraren en större säkerhet, kan emitteras. Beträffande konvertibla vinstandelsbevis, däremot, är risken för kapitalplaceraren i praktiken lika hög som vid en aktieemission.

Motivet kan i stället vara att makten över företaget inte påverkas av en sådan emission, eftersom konvertibla vinstandelsbevis saknar rösträtt. Kapitalplaceraren erhåller en högre direktavkastning, jämfört med aktier, som kompensation för detta. Detta kostar inte företaget någonting, i den bemärkelsen att ränta per KVB efter skatt är lägre än utdelning per aktie, eftersom den förra är avdragsgill, vilket den senare inte är 13.

Den svenska vägen innebär också att redovisningen av konvertibla vinstandelsbevis är annorlunda i jämförelse med redovisningen av ARCN i USA. Detta måste dock ses mot bakgrund av att instrumenten inte är helt lika. ARCN ger en garanterad ränta, vilket KVB inte gör 14. En annan skillnad är att Internal Revenue Service i efterhand fastställde att räntan på ARCN inte är avdragsgill 15.

Den svenska vägen kan vidare motiveras med att det (tills vidare?) inte finns någon metod som bättre fångar den ekonomiska innebörden med en tillfredsställande grad av objektivitet 16. ”Konvertibla vinstandelsbevis” kan också fortsättningsvis särredovisas i balansräkningen.

Den svenska vägen (att avvakta och tills vidare inte göra någon förändring) kan förespråkas mot bakgrund av en förväntan att det inte kommer att emitteras så många nya konvertibla vinstandelsbevis, och att problemet därför successivt blir av mindre betydelse. I en uppsats vid Handelshögskolan i Stockholm (Linus Bellander och Anders Karlsson: Konvertibla vinstandelsbevis – användningsområden & motiv, 1991) undersöktes samtliga emissioner av konvertibla vinstandelsbevis i Sverige.

De emitterande företagen ombads att rangordna motiven till att de valt denna finansieringsform. Åtta av tio företag angav som enskilt viktigaste motiv till att de hade emitterat konvertibla vinstandelsbevis att de därigenom kunde undvika goodwill i koncernredovisningen.

En sådan redovisning var förvisso ett avsteg från andan i FARs rekommendation i koncernredovisning (beträffande fastställandet av köpeskillingen i förvärvsanalysen när likvid erläggs i form av nyemitterade värdepapper), även om det inte formellt stred mot rekommendationen (som endast nämner aktier). Redovisningsrådets rekommendation i koncernredovisning jämställer uttryckligen konvertibla skuldebrev och konvertibla vinstandelsbevis med aktier i detta sammanhang. Vid en apportemission i samband med företagsförvärv skall de emitterade värdepapperens marknadsvärde läggas till grund för beräkningen av köpeskillingen i förvärvsanalysen.

Avslutningsvis kan efter denna ”probleminventering” konstateras att det i och för sig är rimligt att utgångspunkten för svenska redovisningsrekommendationer är en anpassning till internationell praxis. Det är dock minst lika viktigt med en livaktig debatt där olika alternativ presenteras och analyseras. I annat fall är risken uppenbar att redovisningskunskapen begränsas till en ”regeltillämpning” på bekostnad av en djupare förståelse av problemen, vilket på sikt skulle få allvarliga konsekvenser.

Ekon dr Walter Schuster är forskare vid Handelshögskolan i Stockholm. Han medverkade senast i Balans nr 6–7/92.

Här bortses från Annell-avdrag. Räntan per KVB efter skatt är ca 80 % av utdelningen per aktie (100 x 1,15 x 0,7 = 80,5 80,5/100 = 80,5 %).

Detta torde dock inte ha någon större praktisk betydelse, eftersom den garanterade räntan är betydligt lägre än den faktiska efter några år med utdelningshöjningar.

Det är sannolikt att företag skulle vara emot en redovisningsmetod som leder till högre skatter. Den alternativa metoden skulle emellertid inte leda till högre skatt, under förutsättning att skattepliktigt resultat överensstämmer med redovisat i detta avseende, och skuldvärdet successivt skrivs upp i takt med framtida konstaterade utdelningshöjningar. Det kanske t.o.m. är så att en redovisning enligt den alternativa metoden är ett starkare argument för avdragsrätt för redovisad räntekostnad än enligt praxis?

Se vidare Schuster, W.: Accounting for Hybrid Securities – the Case of Convertible Participating Notes. Ekonomiska Forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm. Kommande.