Regelverken och normerna för en kvalificerad revisors arbetsformer och -sätt måste sägas vara mycket omfattande, fast tillämpade i praxis och, i vart fall i ett avseende, mycket tveksamma i den meningen att de fyller någon uppgift.
Jag tänker därvidlag på det i praktiken befintliga ”yrkesförbudet” för en kvalificerad revisor att kunna ägna sig åt annat än renodlad revisionsverksamhet och till sådan knuten konsultverksamhet.
Starka begränsningar råder för en revisor att ens förvalta sin egna tillgångar och förmögenhet; att söka skapa en egen sådan, en möjlighet som är öppen för alla andra näringsidkare, är i praktiken inte ens att tänka på.
Egendom, som tillförs genom olika benefika slag, måste i många fall avvecklas i de fall ”destinatären” är en kvalificerad revisor.
Kan dessa hämmande inskränkningar vara så väsentliga för en revisors oberoende att de motiverar det tvångsmässiga avstående från kunskaper, kunnande och praktisk erfarenhet som enbart egna upplevelser ute i den kalla verkligheten ger?
Skiftande frågeställningar
Jag berättar gärna för dem som vill lyssna om en revisors fascinerande vardag; det finns egentligen ingenting som en revisor inte skall kunna bilda sig en professionell uppfattning om. För att kunna tillstyrka såväl en balans- som resultaträkning måste revisorn tränga in i de mest skiftande frågeställningar; det kan gälla sådana tillgångsposter som goodwill och patent men även till synes så banala saker som ett varulager.
En svensk finansman har sagt: för en man med mina visioner är det omöjligt att en gång per år uppställa en balansräkning. Jag tror att jag förstår honom. Tänk all den möda som vi årligen lägger ned på att se till att en balansräkning tas fram av den bokföringsskyldige, varefter revisionen genomförs. Kontroll av värdering av tillgångar, både materiella och immateriella, skulder, periodiseringar och ”avklipp” och mycket annat.
Det är uppenbart att det årliga kravet att en gång per år ta fram en balansräkning är ett verksamt sätt att förhindra ekonomiska falsarier, men fråga är om revisorer har den affärsmässiga förståelsen och erfarenheten för att kunna göra de riktiga och motiverade bedömningarna och avvägandena; revisorn är ju förhindrad att skaffa sig erforderlig sakkunskap av just affärsmässig art, entreprenörsanda och, viktigast av allt, förmåga att bedöma den framtida potentialen för en viss nyttighet. Allt detta finns ju, direkt eller indirekt i balansräkningen.
Det bokförda värdet på en fabriksbyggnad säger just ingenting om det ”verkliga värdet” om inte byggnaden kan producera nyttigheter, vilka framöver kan inbringa intäkter som inte bara medger avskrivningar av ett historiskt anskaffningsvärde och samtliga driftskostnader utan även en vinst som skall fylla alla de syften och uppgifter som vinsten har.
Den svenske affärsmannens påstående blir inte mindre intressant av att han hette Ivar Kreuger; det är att göra det alltför lätt för sig själv att avfärda påståendet med att säga att så gick det som det gick också.
En väsentlig och i ett internationellt perspektiv mycket unik del av svensk revision är förvaltningsrevisionen. Med en viss förenkling kan sägas att denna består i att revisorn skall bedöma – och recensera! – en näringsidkares affärsmässiga handläggning av den ekonomiska förvaltningen. Hur skall revisorn kunna göra det om han/hon själv är förhindrad att i praktiken skaffa sig kunskaper/kunnande om att driva affärsverksamhet? Hur skall en revisor kunna sätta sig in i en entreprenörs finansieringsbekymmer, när revisorn själv aldrig behövt övertyga hustrun om nödvändigheten att inteckna bostaden för att finansiera en affärside som han själv lidelsefullt tror på?
Om en revisor tilläts driva egen affärsverksamhet, åta sig styrelseuppdrag och ledningsansvar, kanske med fördel i verksamheter som behöver rekonstrueras, skulle hans kunnande vidgas, erfarenheten och förståelsen öka, fantasin berikas och förmågan att förutse effekter i en ekonomisk verksamhet tillta.
Skulle detta kunna medföra att oberoendet skulle kunna ifrågasättas? (Jag menar självfallet inte att en revisor skulle revidera en verksamhet där han själv varit inblandad som aktiv part i den ekonomiska förvaltningen).
Sätter sig på två stolar
I vissa avseenden sätter vi oss som revisorer, trots gällande regler, på två stolar. Vi tillhandahåller t.ex. skatterättsliga utredningar åt en uppdragsgivare, vars effekter och ”förslag” materialiseras i en balansräkningen. Uppdragsgivaren har i de flesta fall begränsad möjlighet att bedöma utredningens slutsatser (han köper ju en experttjänst!) men revisorn skall till- eller avstyrka balansräkningen.
Å andra sidan har Kammarrätten fastslagit i en dom att jag inte kan vara ordförande i Sveriges Kontoristförening. (För den som till äventyrs inte har hört talas om denna gamla fina förening kan sägas, att den bedriver företagsekonomisk utbildning och bl.a. har dispens för att meddela teoretisk utbildning för blivande godkända revisorer). Kontoristföreningen har ingen ägare som kräver förräntning, men det oaktat ansågs verksamheten äventyra mitt oberoende som revisor och uppdraget fick lov att upphöra. Det är mig fullständigt främmande att kvälja dom, men vissa saker har jag svårt att förstå.
Det är möjligt att den nu gällande ordningen hittills varit av godo och gagnat alla parter; det som nu fått mig att skriva dessa rader är följande omständigheter som jag tror radikalt kommer att påverka vår yrkesverksamhet redan inom en nära framtid.
Om vi själva rannsakar hjärta och njurar kan vi nog tillstå att revisorer hittills inte behövt driva rörelse: vi har taxerat ut våra kostnader. Omvälvningarna i branschen, och det är omvälvningar av stora mått, har kommit snabbt och omfattande, såpass omfattande att vi nog inte riktigt fattat innebörden ännu. Revisorsbranschen blir aldrig vad den varit i detta avseende, men detta är ingenting vi skall sörja över. Efter de omskakningar och branschrationaliseringar som förestår kommer de starka och förutseende att likt fågeln Fenix resa sig ur askan.
Den andra faktorn är den ökade internationaliseringen, som påverkar oss alla och därmed även revisorsbranschen. Förvaltningsrevisionen kommer säkert att bestå i Sverige – med undantag för Finland det enda landet? – men skall vi då inte tillåtas skaffa oss den sakkunskap som krävs för att revisionen skall tjäna något meningsfullt syfte?
Herbert Arvidson, Godkänd revisor, Revisorshuset AB