Redovisningsrådet har beslutat att ta upp redovisningen av finansiella instrument som ett nytt projekt. Rolf Rundfelt redogör i denna artikel – på uppdrag av Rådet – för projektets bakgrund, i första hand IASCs utkast till rekommendation.
1991 gav IASC ut ett utkast till rekommendation om redovisning av finansiella instrument, (E 40, Financial Instruments). I utkastet behandlas ett antal olika frågeställningar, exempelvis när ett finansiellt instrument skall redovisas som tillgång eller skuld, hur instrumentet skall värderas osv. Utkastet har varit ute på remiss. Bearbetning av inkomna synpunkter, som inom parentes varit ovanligt många, pågår. En definitiv rekommendation väntas under senare delen av 1993.
I Sverige behandlas liknande frågor i första hand i FARs rekommendation om kreditivavtal (nr 5), rekommendationen om factoring (nr 6) samt i rekommendationen om aktier och andelar (nr 12). Vidare har FAR gett ut ett utkast till rekommendation om redovisning av optioner m.m. samt gjort ett antal uttalanden bl.a. om redovisning av räntearbitrageaffärer. BFN har i sin rekommendation (R 7) om valutaomräkning behandlat hedgingavtal. Slutligen kan nämnas att Redovisningsrådets rekommendation om redovisning av fordringar och skulder med särskilda räntevillkor (RR 3) ingår i det problemkomplex som omfattas av E 40.
Redovisningsrådet har åtagit sig att göra en översyn av FARs tidigare rekommendationer och uttalanden. Eftersom flera av dessa har starka beröringspunkter med E 40 har det bedömts önskvärt att göra denna översyn inom ramen för det synsätt som E 40 utgår ifrån. Genom att så många delfrågor berörs har det dock inte ansetts lämpligt att samla alla inom ramen för en rekommendation på samma sätt som E 40. I stället kan Redovisningsrådet väntas ge ut ett antal rekommendationer där man mer konkret belyser olika tillämpningsproblem exempelvis vad avser defeasance, factoring osv.
Även om rådets rekommendationer om finansiella instrument kommer att utformas annorlunda än E 40 är avsikten att de grundläggande principerna skall vara gemensamma. Syftet med denna artikel är att informera om dessa. Mot bakgrund av de många synpunkter som förts fram är det dock rimligt att räkna med förändringar i den slutliga rekommendationen i förhållande till utkastet. Bedömningen är dock att dessa kommer att vara relativt små. Vidare måste Redovisningsrådet beakta det förslag till ny redovisningslagstiftning som den statliga redovisningskommitten förbereder.
Nedanstående principdeklaration följer dispositionen i E 40. Avsnitt som är kursiverade är översättningar av centrala avsnitt (standards) i E 40. Ickekursiverade avsnitt ansluter till de kommentarer och den förklarande text som finns i E 40 med vissa kompletteringar för att belysa svenska förhållanden. E 40 omfattar 68 sidor. Det är alltså frågan om ett mycket omfattande dokument vilket, jämfört med denna artikel, innehåller väsentligt mer av förklaringar. I stort sett samtliga centrala avsnitt i rekommendationen har dock översatts.
E 40 innehåller fem huvudavsnitt:
1 omfattning och definitioner,
2 kriterier för när en tillgång/skuld skall resp. inte längre skall redovisas i balansräkningen (recognition resp. derecognition),
3 klassificering,
4 värdering, samt
5 upplysningskrav.
1 Rekommendationens omfattning samt definitioner
Rekommendationen omfattar alla typer av finansiella instrument.
Finansiella instrument omfattar både finansiella tillgångar och skulder. Med finansiella tillgångar avses en kontraktsenlig rätt att erhålla pengar eller andra monetära tillgångar från ett annat företag. Finansiella skulder är varje form av åtagande som kan medföra framtida utbetalningar eller ett byte av värdepapper på villkor som kan vara till nackdel för företaget.
Rekommendationens tillämpningsområde är som nämnts mycket vid. Den behandlar alla typer av instrument med undantag för de som behandlas mer utförligt i andra rekommendationer. Vanliga exempel på finansiella instrument är likvida medel, fordringar inklusive kundfordringar samt värdepapper inklusive aktier, optioner, terminskontrakt osv. Exempel på finansiella instrument som inte behandlas i rekommendationen är:
1) Aktier i dotterbolag,
2) aktier och andelar i intressebolag samt joint-ventures,
3) pensionsskulder, samt
4) företags åtagande gentemot anställda i form av stock options plan m.m..
Ett åtagande att leverera en vara utgör däremot inte ett finansiellt instrument eftersom betalningen inte utgörs av kontanter eller motsvarande. Ett företag som emitterar teckningsoptioner skall heller inte redovisa en finansiell skuld eftersom företaget endast åtagit sig att emittera egna aktier.
2 När skall ett finansiellt instrument bokföras som tillgång eller skuld?
En finansiell tillgång eller skuld skall tas in i balansräkningen när
a) de risker och rättigheter som instrumentet ger upphov till har övergått till företaget
b) utgiften (värdet) kan uppskattas på ett tillförlitligt sätt.
Ett finansiellt instrument kan ha en bestämd förfallodag och innefatta antingen en option som ger innehavararen rätt att byta ut instrumentet mot en annan tillgång än kontanter eller en option att konvertera till aktier. I detta fall skall både innehavaren och emittenten dela upp instrumentet i sina delar och redovisa dessa var för sig.
En finansiell tillgång eller skuld skall ej längre stå kvar i balansräkningen om
a) de risker och rättigheter som instrumentet ger upphov till har övergått till annan
b) den rättighet eller det åtagande som är förknippat med instrumentet har utnyttjats eller förfallit.
E 40 utgår således från synsättet att ”substansen” snarare än ”formen” är avgörande för redovisningen. Om risker och rättigheter förknippade med en finansiell tillgång övergått på företaget är det sannolikt att tillgången kommer att tillföra företaget ekonomiska fördelar och den skall då tas in i balansräkningen. Motsvarande gäller för skulder. Ett av de tydligaste exemplen på ett ”substanssynsätt” är s.k. repor. En repa innebär att ett företag ”säljer” en tillgång och samtidigt garanterar ett återköp vid en senare tidpunkt. Återköpsvillkoren fastställs så att ”köparen” erhåller en normal ränta på sina utestående pengar. Det är därför naturligt att se en repa som en lånetransaktion trots alltså att det formella avtalet gäller en försäljning. Detta är också budskapet i E 40. Amerikansk och brittisk redovisningspraxis sammanfaller i det här avseendet med E 40. Svensk praxis däremot är att utgå från avtalets form.
I Sverige finns det flera exempel på att företag övertagit de rättigheter och skyldigheter som är förknippade med ett ägande utan att detta kommer till uttryck i balansräkningen. Ett exempel kan vara utställande av optioner med villkor som är så fördelaktiga/ofördelaktiga att det framstår som nästan eller helt säkert att optionen kommer att utnyttjas.
Det kan förekomma att ett finansiellt instrument är sammansatt av flera enskilda instrument. Det vanligaste exemplet är ett konvertibelt skuldebrev. Enligt E 40 skall i dessa fall de enskilda instrumenten redovisas var för sig. Detta föreskrivs också i Redovisningsrådets rekommendation om värdering av fordringar och skulder med särskilda räntevillkor (RR 3).
I praktiken kan det vara vanskligt att avgöra när villkoren är uppfyllda för att en tillgång eller skuld skall få redovisas. Samma sak gäller när tillgångar eller skulder skall avföras från balansräkningen (derecognition). De grundläggande reglerna är spegelbilder till de som gäller för när tillgångar/skulder skall få redovisas. Om de rättigheter och skyldigheter som är förknippade med tillgången/skulden överförts till annan eller om den underliggande rättigheten/skyldigheten förfallit eller på annat sätt upphört skall tillgången/skulden avföras från balansräkningen.
Problemen uppkommer när ett företag gjort sig av med en tillgång/skuld på ett sådant sätt att en del rättigheter/skyldigheter kvarstår. Vanliga exempel är factoring eller securitization. Securitization innebär att exempelvis ett bilföretag överför avbetalningskrediter till ett nybildat bolag. Detta i sin tur erbjuder investerare att köpa in sig i företagets portfölj av krediter. I och med att investerarna tar över en del av krediterna kan bilföretaget minska sin balansomslutning och förbättra soliditeten.
Problemet är att bilföretaget normalt garanterar att investerarna inte kommer att drabbas av kreditförluster. Frågan gäller därför om den som säljer fordringar på ett sådant här sätt verkligen eliminerat de rättigheter/skyldigheter som är förknippade med ett ägande. E 40 har valt att ställa ganska hårda krav för att en securitization skall godkännas redovisningsmässigt.
Svensk redovisningspraxis torde vara relativt outvecklad inom detta område. Sannolikt kommer dock reglerna att preciseras i Rådets kommande rekommendationer.
3 Klassificering
Finansiella instrument eller de delar som ett instrument kan delas upp i, skall klassificeras som skuld eller som eget kapital på ett sätt som speglar de villkor som gäller för instrumentet.
Klassificeringen av räntor, utdelningar, vinster och förluster skall göras på ett sätt som är konsistent med klassificeringen av de underliggande instrumenten.
Kvittning (defeasance) mellan finansiella tillgångar och skulder får endast ske när det finns en legal rätt för företaget att göra en kvittning och när avsikten är att denna rätt skall utnyttjas.
Den grundläggande skillnaden mellan en skuld och eget kapital är att skulden innehåller ett åtagande att betala ett kapitalbelopp till en annan part. För det egna kapitalet finns inte motsvarande åtagande. Den som äger en aktie har rätt till en andel av företagets utdelning m.m. men utfärdaren är inte skyldig att lämna utdelning.
Preferensaktier kan ha villkor som gör att de bör redovisas som skuld snarare än som eget kapital. Omvänt kan vissa ”eviga” skuldebrev, perpetuals, anses mer utgöra eget än lånat kapital. För sammansatta instrument såsom konvertibler gäller att skuldebrevsdelen redovisas som skuld medan konverteringsrätten utgör bundet eget kapital. Detta är också i överensstämmelse med Redovisningsrådets rekommendation om ”Fordringar och skulder...”.
Klassificeringen av räntor, utdelningar, vinster och förluster skall ske så att den är konsistent med klassificeringen av motsvarande finansiella instrument. Innebörden av detta är att om en preferensaktie klassificerats som ett lån skall utdelningen redovisas som räntekostnad. På motsvarande sätt gäller att de vinster eller förluster som uppkommer vid inlösen eller andra transaktioner med instrument som klassificerats som eget kapital skall redovisas över det egna kapitalet och inte över resultaträkningen. De svenska reglerna för kvittning är mer generösa än de som föreslagits av IASC. Den stora skillnaden är att E 40 föreskriver att alla parter skall ha träffat en överenskommelse av innebörden att kvittning får ske. Räntearbitrageaffärer, vilka behandlas i ett uttalande från FARs redovisningskommitte, torde inte uppfylla de krav på kvittning som E 40 ställer.
E 40 tar inte upp problemet om finansiella tillgångar och skulder skall redovisas som omsättnings- eller anläggningstillgång resp. som kort- eller långfristig skuld. I stället användes begreppen ”operating, investing and financing”. Därutöver kan finansiella instrument klassificeras som ”hedging” eller ”kurssäkringsinstrument”.
Med ”investing” avses transaktioner som resulterar i finansiella tillgångar där avsikten är att behålla tillgången över en längre period eller till förfall. Med ”financing” avses transaktioner som resulterar i finansiella skulder där avsikten är att behålla skulden över en längre period eller till förfall. Med ”hedging” avses transaktioner som görs i syfte att i väsentlig grad reducera risken för förluster på tillgångar eller skulder som är exponerade för förluster pga prisförändringar. Med ”operating” avses alla övriga finansiella instrument.
Det ligger nära till hands att sätta likhetstecken mellan investing och anläggningstillgångar, mellan financing och långfristiga skulder samt mellan operating och omsättningstillgångar alternativt kortfristiga skulder. Beträffande de instrument som syftar till kurssäkring kan klassificeringen variera.
I praktiken är det svårt att på objektiva grunder avgöra hur ett visst instrument skall klassificeras. I E 40 hänvisas därför till företagsledningens avsikt med innehavet. Om ledningen säger sig ha för avsikt att behålla ett finansiellt instrument till förfall eller över en längre period skall det klassificeras som långsiktigt.
I E 40 har man noterat det problem som det innebär att vara beroende av ”företagsledningens avsikt” med förvärvet. Det pågår därför diskussioner om det är möjligt att strama upp klassificeringsreglerna.
4 Värdering
Initialt skall ett finansiellt instrument värderas till anskaffningsvärde. Om instrumentet erhållits genom byte skall anskaffningsvärdet bestämmas med ledning av det verkliga värdet av de tillgångar som lämnats i utbyte.
Efter anskaffningstidpunkten skall långfristiga finansiella instrument fortsätta att värderas till anskaffningsvärdet med nedan angivna undantag. Undantagen är
a) räntebärande värde papper, där räntesatsen understiger den marknadsränta som gällde vid anskaffningstidpunkten, skall värderas till nuvärdet av framtida betalningar
b) om det verkliga värdet sjunkit och det inte finns klara belägg för att nedgången endast är tillfällig skall en nedskrivning göras
c) om, efter en nedskrivning, värdet åter stigit skall en nedskrivningen återläggas om värdestegringen inte uppfattas som enbart tillfällig.
Om företagsledningen bedömer att en nedskrivning av ett finansiellt instrument är erforderligt skall nedskrivningen redovisas över resultaträkningen. En eventuell senare uppskrivning skall också redovisas över resultaträkningen. I övrigt skall vinster och förluster hänförliga till långfristiga finansiella instrument redovisas först när instrumentet avyttras.
Kortfristiga finansiella instrument skall värderas till verkligt värde. Värdeförändringar skall redovisas över resultaträkningen när de uppkommit.
Verkligt värde är det värde som åsätts en tillgång eller skuld i en transaktion mellan två oberoende parter.
Marknadsvärde är det värde som kan betalas eller erhållas vi köp resp. försäljning av ett finansiellt instrument på en aktiv marknad. För tillgångar som handlas på en aktiv marknad för vilka det finns en prisnotering är denna normalt det bästa måttet på verkligt värde.
I flertalet fall är det inga svårigheter att ange vilket värde som skall åsättas ett finansiellt instrument vid anskaffningstidpunkten. Vissa frågetecken finns dock. Det kan gälla courtage m.m. vid anskaffning av värdepapper, hur man skall se på den överkurs som ibland erläggs vid förvärv av större aktieposter osv.
Det förekommer också att finansiella instrument anskaffas genom en bytestransaktion där andra tillgångar lämnas i utbyte. Huvudregeln är här att anskaffningsvärdet skall bestämmas med ledning av det verkliga värdet på de tillgångar som lämnats i utbyte. I undantagsfall kan det dock förekomma att de tillgångar som byts mot varandra är så lika att det är mer naturligt att utgå från bokförda värden. Förutsättningen är givetvis att det inte rör sig om kortfristiga tillgångar som värderas till verkligt värde.
De värderingsregler som föreskrivs för långfristiga finansiella instrument i E 40 är i stort sett desamma som gäller för anläggningstillgångar och långfristiga skulder i Sverige. Undantaget gäller kravet på återläggning om värdet på en tidigare nedskriven tillgång åter skulle ha stigit. På denna punkt överensstämmer E 40 med reglerna i EGs 4e direktiv men skiljer sig från nuvarande lagstiftning i Sverige.
Kriterierna för när ett finansiellt instrument skall klassificeras som långfristigt är, som påpekats ovan, vaga. Har företagsledningen tillkännagett sin avsikt att hålla instrumentet till förfall skall det värderas på samma sätt som ett långfristigt instrument även om den faktiska löptiden bara är några månader. Är det å andra sidan så att instrumenten ofta omsätts i syfte att uppnå en högre avkastning eller bättre riskprofil skall de inte uppfattas som långfristiga oavsett instrumentens löptid.
Ett räntebärande värdepapper kan förvärvas till underkurs om räntesatsen understiger marknadsräntan. Enligt E 40 skall värdepapperet i detta fall värderas till nuvärdet av de framtida betalningarna. Reglerna på denna punkt överensstämmer med de som återfinns i Redovisningsrådets rekommendation om ”Fordringar och skulder...”. Motsvarande gäller för skulder.
En nedskrivning av värdet på ett finansiellt instrument behöver inte göras om värdenedgången av företagsledningen bedöms vara temporär. Risken finns att ledningen underlåter att göra nedskrivning genom att hävda att värdet åter kan förväntas stiga. För att i någon mån precisera när nedskrivning skall göras har E 40 angett ett antal fall:
a) om marknadsvärdet understigit bokfört värde i tre år
b) om handeln i värdepapperet stoppats
c) om emittenten drabbats av stora förluster
d) om emittenten gått med förlust i tre år
e) om emittenten har likviditetsproblem eller det finns risk för konkurs, eller
f) om en värdering visar att ett uppskattat verkligt värde understiger bokfört värde.
För marknadsnoterade värdepapper gäller att en nedskrivning inte behöver göras ända ner till marknadsvärdet om företagsledningen, på goda grunder, anser att en mindre nedskrivning är tillfyllest.
Behovet av nedskrivning av finansiella instrument som klassificerats som anläggningstillgång skall bedömas utifrån det enskilda instrumentet. En kvittning mellan orealiserade vinster och förluster är alltså inte tillåten.
E 40 kräver att kortfristiga finansiella instrument, dvs. värdepapper som ingår i tradingportföljer och liknande, skall värderas till verkligt värde. Det är en regel som avviker från föreskrifterna i EGs 4e direktiv och också från den svenska bokföringslagen. En viktig fråga att ta ställning till är därför i vilken utsträckning det skall vara möjligt att gå över till en värdering till verkligt värde. Att en sådan värdering ger en mer rättvisande bild av resultat och ställning torde väl vara oomstritt. Den tillämpas också redan idag hos vissa svenska företag för marknadsnoterade värdepapper som omsätts ofta.
Frågan har diskuterats inom Redovisningsrådet. Rådets uppfattning är att det är angeläget att verka för att finansiella instrument i ökad utsträckning skall få värderas till verkligt värde även i de fall där detta överstiger anskaffningsvärdet. Detta speglar uppfattningen att vinsten ”realiseras” när kursen ändras och inte när en försäljningstransaktion äger rum. En förutsättning för att marknadsvärdering skall kunna tillåtas är att det går att uppnå enighet om vad som menas med en aktiv marknad och tillförlitliga noteringar.
Ett tänkbart alternativ är att värdera kortfristiga instrument till verkligt värde men reservera för orealiserade vinster i balansräkningen.
I rekommendationen talas om en ”aktiv marknad”. Exakt vad som skall avses med en aktiv marknad framgår inte. För hur många aktier kan marknaden sägas vara aktiv? Har vi en aktiv obligationsmarknad? Är marknaden för fastigheter aktiv?
Ett finansiellt instrument skall klassificeras som avsett för kurssäkring när
a) företaget har en specifik och identifierbar position som är exponerad för kursrisker
b) sannolikheten är hög för att prisförändringarna på det instrument som är avsett för kurssäkring och den position som är exponerad går i motsatt riktning.
Vinster och förluster på instrument som används för kurssäkring skall redovisas samtidigt med vinster och förluster på den position som kurssäkrats.
Om det inte längre är sannolikt att prisförändringarna på det instrument som är avsett för kurssäkring och den position som är ex ponerad går i samma riktning skall det instrument som är avsett för kurssäkring omklassificeras.
Huruvida ett finansiellt instrument skall användas för kurssäkring avgörs av företagsledningens avsikt. Det måste därför framgå om avsikten är kurssäkring eller ej. Vidare måste finnas en faktisk risk att företaget kan drabbas av förluster. De vanligaste exemplen är ränterisker och valutarisker. Det ställs inga krav på att hela den exponerade positionen skall kurssäkras. Det är sålunda möjligt att en del av en position kurssäkras eller att hela positionen kurssäkras för en del av löptiden.
Kurssäkring kan ske av positioner som ännu inte redovisats som tillgång eller skuld. Förutsättningen är att företaget har en förpliktelse att vid en senare tidpunkt förvärva ett finansiellt instrument. Ett exempel kan vara ett bindande inköpskontrakt i främmande valuta.
Värderingen av finansiella instrument som används för kurssäkring bestäms av den position som kurssäkrats. Är det ett kortfristigt instrument värderas alltså instrumentet för kurssäkring till verkligt värde osv. Den vinst eller förlust som uppstår på det instrument som används för kurssäkringen redovisas först i samband med att förlusten/vinsten på den underliggande positionen resultatförs.
Ränteintäkter och -kostnader skall redovisas på ett sätt som avspeglar det underliggande instrumentets effektiva avkastning. Om avgifter utgör en del av den effektiva avkastningen skall de fördelas över löptiden.
Ränteintäkter och -kostnader skall alltså redovisas på ett sätt som återspeglar den effektiva avkastningen. Det följer redan av de värderingsregler som kommenterats ovan och överenstämmer med Redovisningsrådets rekommendation (RR3). Förutsättningen är att det rör sig om ett långfristigt instrument. För kortfristiga instrument som värderas till verkligt värde kommer värdeförändringen att inkludera eventuella skillnader mellan den nominella räntan och marknadsräntan.
Olika typer av avgifter och kostnader kan debiteras i anslutning till anskaffandet av ett finansiellt instrument. Om avgiften hänför sig till hela instrumentets löptid skall den periodiseras och påverka den effektiva avkastningen.
5 Upplysningar
För varje slag av finansiella instrument skall företag ge upplysningar om sådana faktorer som kan påverka storleken av framtida betalningsströmmar, tidpunkten för betalningarna samt de risker som är förknippade med betalningarna. En åtskillnad skall därvid göras mellan långfristiga och kortfristiga instrument samt instrument som användes för kurssäkring.
För varje slag av finansiella instrument skall upplysning lämnas om ränterisker, löptider och storleken av den effektiva räntan.
För varje slag av finansiella instrument skall upplysning lämnas om kreditrisker. Bland uppgifterna skall ingå den maximala kreditförlusten om en motpart inte fullgör sina förpliktelser, företagets policy vad gäller säkerheter samt om det finns en betydande koncentration av kreditrisker.
För varje slag av finansiella instrument skall upplysning lämnas om det verkliga värdet. Om det är svårt att lämna begärda uppgifter skall detta anges tillsammans med sådana uppgifter som gör det möjligt för läsaren att bilda sig en uppfattning om det verkliga värdet.
Upplysningskraven är mycket omfattande. De omfattar alla typer av finansiella instrument också sådana som ligger ”off-balance”. Exempel på upplysningar omfattar:
* nominellt belopp
* löptid
* om endera parten har option att omvandla instrumentet till annat instrument
* framtida betalningsströmmar
* den nominella räntesatsen och andra fasta betalningsåtaganden
* eventuella säkerheter
* duration (som mått på ränterisken)
* i vilken utsträckning en kund eller en grupp av kunder inom samma bransch eller ett gemensamt geografiskt område svarar för en stor del av fordringarna.
* syftet med investering i finansiella instrument
* företagets policy vad gäller finansiella investeringar.
Ekon dr Rolf Rundfelt är verksam vid Bohlins. Han medverkade senast i Balans nr 5/92.