Det har blivit ett gap mellan traditionell redovisning och nya finansiella instrument, skriver Dennis Svensson i en översikt av IASC E 40 (se även föregående sidor) och nya FASB-rekommendationer samt de implikationer dessa kan ha för svenska företag.

Företagen verkar numera i en betydligt turbulentare omgivning än vad man gjorde för bara några år sedan. Riskerna har ökat på många olika sätt, såväl vad avser själva marknaden som på det finansiella planet. För att kunna hantera en del av risken har under senare år utvecklats en lång rad nya finansiella instrument som mer eller mindre medfört en revolution inom finansiering. Utvecklingen på de finansiella marknaderna har de senaste åren varit närmast explosionsartad, och de nya finansiella instrumenten har även i viss mån förändrat rollen för mer traditionella instrument som obligationer och aktier. Det har uppstått ett gap mellan traditionell redovisningsstandard och de nya instrumenten vad avser värdering och redovisning av risker. Redovisningen har så att säga inte hunnit med att anpassas till den nya situationen och de lösningar på redovisningen som tillämpats har inte alltid varit konsistenta.

För att komma till rätta med detta problem har man på olika håll försökt lägga fram förslag på ny praxis och vägledning för redovisning av finansiella instrument. I Sverige finns FARs utkast till rekommendation för redovisning av standardiserade optioner, terminskontrakt och valutaswappar. I USA har Financial Accounting Standards Board presenterat två nya rekommendationer som berör redovisning av finansiella instrument, SFAS 105 och SFAS 107. IASC har även de presenterat ett utkast till rekommendation, E 40. Jag skall nedan översiktligt beskriva innehållet i dessa, med viss tonvikt på USA, samt diskutera värderingsproblematiken. Vidare kommer jag även att beröra de implikationer som rekommendationerna kan ha på svenska företag.

FASB

I USA ledde oklarheterna avseende redovisningen av finansiella instrument sammantaget till att FASB (Financial Accounting Standards Board) i mitten av 1980-talet beslöt att genomföra en övergripande undersökning av problematiken i syfte att utfärda generella rekommendationer för redovisning av finansiella instrument. Något som har påskyndat denna utveckling är den ökande konkursbenägenheten bland banker och kreditinstitut i USA. Den följande jämförelsen mellan utestående ränteswappar (i miljarder dollar) och antalet ”failures” bland banker i USA kan ge skäl till viss eftertanke:

(Bild visas ej här.)

De primära frågeställningarna vad avser redovisning av finansiella instrument har enligt FASB befunnits vara:

1 Vilka ekonomiska tillgångar eller åtaganden uppstår p.g.a. ett kontrakt att utväxla olika finansiella instrument?

2 När skall de tillgångar/åtaganden som uppstår p.g.a. villkorliga eller icke utnyttjade kontrakt återspeglas i redovisningen?

3 Hur skall ett finansiellt instrument behandlas i redovisningen om flera olika rättigheter/skyldigheter uppstår från samma kontrakt, t.ex. en obligation med tillhörande option.

4 Under vilka förutsättningar kan ekonomiska tillgångar och åtaganden kvittas mot varandra?

5 Skall värderingen baseras på vad som initialt betalades/erhölls för instrumentet, eller på beloppet i kontraktet, på marknadsvärdet eller på framtida kassaflöden?

6 Skall värderingen av tillgångar/åtaganden baseras på historiska eller på nuvarande priser, eller skall värderingen vara avhängig typen av instrument?

7 Skall värderingen av tillgångarna/åtagandena variera beroende på om instrumentet är säkrat, t.ex. genom terminskontrakt, eller ej?

8 När skall en tillgång, som ännu existerar, avföras från balansräkningen?

9 När skall ett ännu existerande ekonomiskt åtagande avföras från balansräkningen?

10 Hur skall eventuell uppkommen vinst eller förlust redovisas?

Dessa problemområden blir än mer komplicerade när man beaktar den mängd av instrument med olika egenskaper som finns representerade på marknaden. I syfte att göra området något mindre komplicerat delar man i USA in de finansiella instrumenten i fem olika huvudgrupper enligt följande:

1 Obligationer (Debt securities)

2 Aktier (Equity securities)

3 Derivativa instrument (Derivative products)

4 Asset backed securities

5 Andra finansiella instrument

Diskussionen kring olika alternativa angreppssätt har varit livlig och många olika förslag har framförts och problemställningar diskuterats. (Se närmare FASB Discussion Memorandum of Financial Instruments som är en ingående redovisning av olika synsätt och ståndpunkter.)

Hittills har FASBs arbete resulterat i två nya redovisningsrekommendationer avseende finansiella instrument, SFAS 105 och SFAS 107.

SFAS 105

SFAS 105, som trädde i kraft för räkenskapsår som avslutades efter 15 juni 1990, fastställer krav för alla företag att uppge information om finansiella instrument där risk finns för förluster (som ej framgår av balans- och resultaträkningar). Den information som skall redovisas är:

* Det nominella, kontraktsmässiga beloppet.

* Typen av instrument, villkoren samt en diskussion angående kreditrisk, marknadsrisk, kapitalbehov samt tillämpade redovisningsprinciper.

* Den redovisningsmässiga förlust som företaget skulle vidkännas om resultatet av det finansiella instrumentet inte skulle bli som förväntat.

* Företagets policy vad avser krävande av säkerheter för finansiella instrument man accepterar.

Rekommendationen är främst avsedd att redovisa sådana förhållanden som normalt inte framgår av redovisningen, dvs. risker utanför balansräkningens och resultaträkningens ram samt eventuell koncentration av kreditrisk. Man talar i dessa sammanhang om ”off-balance-sheet risk”. Med detta menas att den förlust som företaget kan vidkännas kan överstiga det bokförda värdet av tillgången eller, analogt, att det slutliga åtagandet kan komma att överstiga det belopp som är upptaget i redovisningen. Med koncentration av kreditrisk menas t.ex. geografisk koncentration av utestående fordringar, hur stor del av fordringarna som är på företag med låg soliditet eller eventuell koncentration inom en viss industri. Dessa faktorer anses alla vara indikationer på hur hög risknivån är och därför relevant för bedömningen av företagets ställning och risktagande. Även vad avser eventuell koncentration av de finansiella instrumenten skall företaget redogöra för hur stor förlust man skulle vidkännas om alla finansiella instrument inom en viss grupp helt skulle förlora sitt värde.

FASB har angivit ett flertal skäl till att informationsplikten har blivit så långtgående. Det mest väsentliga är kanske att en beskrivning av de bakomliggande förhållandena till de uppgifter som framgår av balans- och resultaträkningen kan ge en mer rättvisande bild av företagets finansiella situation. Vidare menar man att det värde som framgår i den traditionella redovisningen inte alltid är ett bra mått på den risk som företaget löper med tillgången/åtagandet. Förlusten kan ju i vissa fall bli mångfalt större. Information om maximal redovisningsmässig förlust kan därför utgöra en måttstock med vilken man kan bedöma företagets ställning och risktagande. Samtidigt kan informationen givetvis även ge information om de möjligheter som kan finnas i bolaget p.g.a. de finansiella instrumenten.

Informationen skall redovisas antingen direkt i balans- och resultaträkningarna eller i noter. Ett absolut minimikrav är dock att marknads- och kreditrisken, kapitalbehovet samt tillämpade redovisningsprinciper diskuteras. FASB poängterar dock att informationsplikten ej får gå till överdrift. Det får inte bli så att kostnaderna för att tillämpa rekommendationen överstiger nyttan av den erhållna informationen. Bedömningen av nytta och kostnad överlämnas dock till respektive företag.

SFAS 107

Den andra fasen i FASBs projekt resulterade i FASBs standard nr 107 och berör värderingen av i princip alla slags finansiella instrument. Vissa slags instrument är dock undantagna. Detta gäller framförallt instrument som regleras av tidigare FASB standards.

Enligt SFAS 107 skall ett företag, antingen direkt i resultat- och balansräkningarna eller i noter, redovisa marknadsvärdet, nedan också benämnt verkligt värde, av de finansiella instrument företaget innehar. Företaget skall också redovisa de metoder och antaganden som gjorts vid skattningen av verkligt värde.

SFAS 107 inför ett visst mått av subjektivitet i redovisningen som en följd av den frihet som föreligger när det gäller skattningen av vad verkligt värde på en tillgång är. Generell vägledning av den typ som ges i rekommendationen kan resultera i en redovisning som inte är jämförbar mellan olika företag.

FASB menar dock att nyttan för investerare och kreditgivare av att ha aktuell information avseende marknadsvärdena överväger nackdelen av att informationen inte är fullt jämförbar mellan olika företag. Vidare är ju information om finansiella instrument baserad på historiska priser inte heller direkt jämförbar mellan olika företag. Finansiella instrument har dessutom så skilda karaktäristika att man menar att det inte i dagsläget är genomförbart att föreskriva detaljerade metoder och antaganden för skattning av verkligt värde.

SFAS 107 antogs enhälligt av FASBs styrelse och träder i kraft för räkenskapsår som avslutas efter den 15 december 1992, utom för företag vars tillgångar uppgår till mindre än 150 miljoner dollar. För dessa företag gäller SFAS 107 fr.o.m. 15 december 1995.

Marknadsvärde

Vad är då det marknadsvärde som avses i rekommendationen?

Grunddefinitionen är att marknadsvärdet är det belopp mot vilket det finansiella instrumentet skulle kunna utväxlas i en transaktion mellan två parter (annat än i en tvångsförsäljning). SFAS 107 betonar mycket den praktiska användbarheten av rekommendationen. Det är inte avsikten att en tillämpning av den skall medföra orimliga kostnader, utan en skattning av marknadsvärdet skall kunna göras på ett för företaget lämpligt sätt. Vad som är möjligt för ett företag kanske inte är möjligt för ett annat och vice versa.

Exempel på hur man kan skatta verkligt värde

Finansiella instrument med noterade marknadspriser

Om det finns noterade marknadspriser på ett finansiellt instrument, är värdet för företaget marknadspriset på de finansiella instrumenten i företagets ägo.

Det noterade marknadspriset är alltså det mått som i förekommande fall primärt skall användas. Detta är fallet även om en försäljning av företagets hela innehav av en tillgång, eller återköp av förpliktelser, skulle medföra en påverkan på marknadspriset, eller om den normala volymen på marknaden inte skulle vara stor nog för att absorbera den kvantitet som företaget innehar. Kritik har riktats mot att information om marknadsvärdet på finansiella instrument som innehas av andra företag än banker, kreditinstitut o. dyl. inte är relevant p.g.a. att dessa företag som regel har relativt få finansiella instrument i sin ägo. Vidare har åtaganden ofta uppkommit för att finansiera förvärvet av materiella tillgångar i balansräkningen. Redovisning av förändringarna i marknadsvärdet av de finansiella instrumenten utan att redovisa motsvarande förändringar i värdet hos de materiella tillgångarna skulle därför kunna vara missledande. FASB har beaktat dessa argument, men menar att information om rätt värde på skulder i sig självt är relevant information och därför skall tillhandahållas.

Finansiella instrument utan noterade marknadspriser

Om noterade marknadspriser inte finns tillgängliga, kan skattningen av verkligt värde baseras på marknadspriserna för finansiella instrument med liknande egenskaper eller på olika värderingstekniker (t.ex. nuvärdet av förväntat framtida kassaflöde beräknat med hänsyn till en diskonteringsränta, optionsvärderingsmodeller eller liknande). Ett företag skall noggrant redovisa den metod och de antaganden som använts för att skatta verkligt värde på det finansiella instrumentet.

För en del kortfristiga finansiella instrument kan det bokförda värdet användas som en approximation av marknadsvärdet p.g.a. den relativt korta innehavstiden. Likaså kan det bokförda värdet på lån som löpande omsätts till marknadsräntor vara den bästa skattningen av verkligt värde.

En del finansiella instrument, t.ex. ränteswappar och terminskontrakt på valuta, kan vara individuellt anpassade till företaget och därför inte ha noterade marknadspriser. I dessa fall kan en skattning av verkligt värde baseras på marknadspriserna för liknande finansiella instrument, justerade med hänsyn till det specifika instrumentets egenskaper. Alternativt kan värderingen baseras på den uppskattade återanskaffningskostnaden för detta instrument.

Andra finansiella instrument som normalt baseras på specifika överenskommelser är olika sorters optioner, t.ex. köp/säljoptioner på aktier, utländsk valuta eller räntor. En rad optionsvärderingsmodeller (t.ex. Black-Scholes) som utvecklats under senare år används regelbundet för att värdera optioner. Tillämpning av dessa metoder för att skatta verkligt värde uppfyller kraven i SFAS 107.

För en del företag kan lånefordringar utgöra den största kategorin av finansiella instrument (t.ex. för banker). Marknadspriser kan vara lättare att erhålla för en del (t.ex. inteckningslån) än för andra. Om inga noterade marknadspriser finns, kan en skattning av marknadsvärdet baseras på marknadspriser för liknande noterade lån med motsvarande kreditrisk, ränta och löptid.

En skattning av verkligt värde på ett lån eller en grupp av lån kan baseras på det diskonterade värdet av det framtida kassaflödet som man förväntar sig att erhålla. Val av lämpliga diskonteringsräntor som återspeglar de relativa involverade riskerna kräver omdöme och ett flertal alternativa räntesatser och angreppssätt kan tillämpas. Bedömning och val får göras individuellt för varje företag.

Verkligt värde på ett finansiellt åtagande där det inte finns något marknadspris, kan normalt skattas enligt samma teknik som används för att skatta värdet av en finansiell tillgång. Till exempel skulle en bankskuld kunna värderas till nuvärdet, dvs. det framtida kassaflödet diskonterat med företagets nuvarande upplåningsränta för liknande lån.

För inlåning med fastställd löptid, t.ex. företagscertifikat, kan en skattning av verkligt värde även baseras på det diskonterade värdet det framtida kassaflöde man förväntar sig att få betala. Diskonteringsräntan kan vara den nuvarande räntan på liknande lån med motsvarande löptid. För lån utan fastställd löptid skall verkligt värde anses vara det belopp som skulle kunna utkrävas balansdagen.

Om det inte är praktiskt möjligt för företaget att skatta marknadsvärdet på ett finansiellt instrument, skall företaget redovisa:

1 information relevant för skattningen av verkligt värde, såsom nominellt belopp, effektiv ränta samt löptid.

2 varför det inte är möjligt att redovisa verkligt värde.

SFAS 105/107 och svenska företag

SFAS 105 och 107 är och kommer att bli aktuella att tillämpa för de svenska bolag, som ingår i koncerner vars moderbolag är amerikanska.

Vidare berör rekommendationerna de svenska företag som redan idag finns noterade på börsen i USA och därför har krav på sig att presentera sin redovisning i enlighet med amerikanska redovisningsprinciper. SFAS 105 och 107 är också av relevans för sådana andra svenska företag som kan ha intresse av att presentera utökad information avseende de finansiella instrumenten.

Internationell utveckling – IACs utkast E 40

Även inom ramen för IASC (International Accounting Standards Committe) har redovisning av finansiella instrument diskuterats. Hittills har arbetet resulterat i E 40 – ett utkast till rekommendation för redovisning av finansiella instrument.

Förslaget redogör för hur finansiella instrument kan värderas och hur eventuell uppkommande kostnader respektive intäkter skall behandlas. Vidare diskuteras hur s.k. sammansatta instrument skall redovisas (t.ex. obligationer med tillhörande option). Här förespråkas en separat redovisning, man skall med andra ord särskilja instrumentets olika delar och redovisa dessa var för sig. Även informationsplikten diskuteras och på den punkten ansluter E 40 i mångt och mycket till SFAS 105.

Tre huvudgrupper

Rekommendationen delar upp tillgångar/åtaganden i tre huvudgrupper: investeringar; spekulativa instrument samt s.k. ”hedging activities”, dvs. positioner som på något sätt reducerar en risk som företaget annars skulle löpa.

Investeringar

Rekommendationen fastslår att en tillgång/åtagande som klassificeras som investering skall tas upp till anskaffningsvärdet i balansräkningen, med undantag för de fall där man i förväg med säkerhet känner till framtida betalningsflöden. Dessa skall tas upp till nuvärdet av framtida betalningsflöden, ett belopp som fastställs varje balansdag. Om värdet skulle sjunka under bokfört värde skall det bokförda värdet skrivas ned till skattat verkligt värde och värdeminskningen kostnadsföras. En form av försiktighetsprincip tillämpas alltså. Skulle verkligt värde därefter dock stiga varaktigt, skall det bokförda värdet återigen ökas och värdeökningen intäktsföras. För marknadsnoterade tillgångar kan marknadsvärdet användas som ett mått på om det verkliga värdet sjunkit under det bokförda värdet. Skulle noterat pris ej finnas, får andra metoder tillämpas, t.ex. optionsvärderingsmodeller.

Med undantag för de tillfällen då värdet skrivs ned/upp som ovan beskrivits, skall eventuell vinst/förlust redovisas först när tillgången/åtagandet realiseras.

Spekulativa instrument

De instrument som anses vara spekulativa skall värderas varje balansdag och eventuell värdeökning/-minskning föras mot resultaträkningen. I första hand skall marknadsvärdet användas som värdemätare, finns inget sådant kan andra metoder få tillämpas.

Hedging

Om ett instrument innehas i syfte att minska eller eliminera en risk (vilket kan vara nog så svårt att fastställa), skall det klassificeras som en hedge. Detta medför att en eventuellt uppkommande vinst/förlust skall redovisas först när motsvarande förlust/vinst på den ”hedgade” tillgången redovisas. Skulle instrumentet av någon anledning förlora sin status som hedge skall det klassificeras om till någon av de övriga två kategorierna.

Information

Även IASCs utkast till rekommendation ställer upp krav på angivande av information relevant för bedömning av respektive finansiellt instrument. Bland den generella information som skall anges finns t.ex. nominellt belopp, löptid, eventuellt konverteringsvillkor, framtida betalningsflöden, räntesatser.

Vidare skall företaget för varje klass av finansiella instrument redovisa exponeringen för ränterisk samt den i sammanhanget involverade kreditrisken

Sammanfattning

FASBs nya standards ställer långtgående krav på företagets redovisning av sina finansiella instrument. Det är sannolikt kravet på redovisning av verkligt värde på icke noterade tillgångar och åtaganden som kommer att ställa till störst problem för företagen. Att välja rätt metod och angreppssätt kommer att bli en intressant fråga. Samtidigt är friheten att välja en lämplig metod så långtgående, att det borde ligga i varje företags intresse att undersöka vilken metod som är mest lämplig i det egna fallet. Efterlevnad av SFAS 105 och 107 kan komma att innebära en hel del extra arbete för de svenska företag som i något sammanhang önskar efterleva FASBs rekommendationer. Eftersom SFAS 105 redan trätt i kraft och SFAS 107 gäller redan fr.o.m. 15 december i år, är det bara att hoppas att de företag i Sverige för vilka de kan bli aktuella, redan har börjat tänka i banor kring vad verkligt värde på de egna tillgångarna egentligen är.

Sammantaget innebär de nya amerikanska rekommendationerna och förslaget till ny internationell standard att det kommer att ställas betydligt hårdare krav på information om de finansiella instrumenten. Detta kommer sannolikt att göra såväl företaget självt som dess intressenter mer observanta på riskerna involverade i hanteringen av finansiella instrument och kan kanske även komma att bidraga till att kontrollen inom företagen förbättras. Något som nog i många fall behövs, vilket inte minst den senaste tidens händelser i Sverige har visat.

I jämförelse med FARs utkast till rekommendation avseende redovisning av standardiserade optioner, terminskontrakt samt valuta och ränteswappar är de ovan diskuterade rekommendationerna mer generella till sin natur, eftersom de berör alla typer av finansiella instrument. Vidare är upplysningsplikten angående arten av de finansiella instrumenten betydligt mer långtgående. FAR menar i sitt utkast att en eventuell förekomst av s.k. öppna positioner kan vara ett sådant förhållande som skall redovisas i förvaltningsberättelsen. De internationella rekommendationerna kräver däremot att så görs.

Auktor revisor Dennis Svensson är verksam vid Öhrlings Reveko. Han är CPA i USA och har tidigare arbetat hos Coopers & Lybrand i New York.