I Balans nr 4/93 kan vi läsa en intressant debattartikel av Björn Jacobson. Den handlar om den tilltagande offertgivningen på revisionstjänster. Resultatet av detta blir i många fall fasta anbud som i sin tur kan ge kostnadsbesparingar på 20–30 %. Köparens prisfixering är uppenbar.
Författaren bekymrar sig över synsättet på revisorn som en leverantör, vilken som helst, utan att större hänsyn tas till andra aspekter som kvalitet och reell kostnadsbesparing genom ett gott revisionsarbete. Han befarar att oberoendet är i fara med underprissättning till fast pris och att arbetet inte kan ske enligt god revisionssed när marginalerna försvinner. Han efterlyser självsanering i branschen för att undvika ingripanden från andra aktörer, vilket skulle skada revisionsarbetet än mer. Jag delar i allt väsentligt hans åsikter.
Nu gäller dessa iakttagelser det privata näringslivet, men vi kan se exakt samma mönster i den offentliga sektorn, framförallt den kommunala. Allt fler kommuner upphandlar sin revisionstjänst och det är i och för sig mycket bra. Men i genomförandet lyser prisfixeringen igenom, därtill förledd av den underprissättning, eller dumpning, som sker helt öppet. Kommunernas upphandling regleras av deras upphandlingsreglemente som stadgar att man ska göra en sammantagen bedömning av samtliga faktorer som kan påverka resultatet så att det i så hög utsträckning som möjligt uppfyller de krav köparen ställt i sin kravspecifikation. I den bedömningen är priset bara en grund tillsammans med t.ex. kvalitet, övriga kommersiella villkor och bedömningar av företagens seriositet och förmåga att genomföra arbetet. Att nu prisfixeringen tycks ha blivit allenarådande ger anledning till oro över köparens kompetens, men framförallt över vart revisionsarbetet tar vägen, hur det kan genomföras till de prisnivåer som nu läggs fast.
Rätt ska vara rätt!
I KommunAktuellt nr 10/93 berättas t.ex. att Enköpings kommun har köpt revisionstjänster till mindre än halva priset. Detta är inte riktigt sant. Så här förhåller det sig: Under 1992 köpte Enköping sin externa revisionsmedverkan för 350.000:-. Det kontrakt man nu slutit med ett annat revisionsföretag kostar kommunen 305.000:-. Omfattning, inriktning och kvalitetskrav på den köpta tjänsten är desamma båda åren, vilket också var en förutsättning i upphandlingen.
För den som inte är bekant med kommunal revision kan vi berätta att revisionen genomförs av förtroendevalda revisorer dvs. politiker som kommunens fullmäktige väljer. Till sin hjälp anlitar dessa ofta externa revisionskonsulter och det är upphandlingen av dessa tjänster detta handlar om. Kommunallagen stadgar att revisionen ska ske enligt god revisionssed men att det ytterst är varje kommun som avgör nivån på revisionen. Den ska omfatta såväl redovisningsrevision som förvaltningsrevision med betoning på det senare. Några normer för hur omfattande revisionen ska vara t.ex. uttryckt i timmar eller kronor finns inte. Det skiljer sig därför oerhört mycket mellan kommunerna.
I Enköping får tiden utvisa om tjänsterna de båda åren verkligen är likvärdiga. Klart är dock att kommunen bl.a. krävde att uppdraget skulle bemannas med en auktoriserad revisor, vilket inte på något sätt är ett krav i kommunal verksamhet.
Vi vet att en auktoriserad revisor idag kanske kostar 700-900:- per timma och att den prisnivån inte är möjlig att ta ut om man ser till det antal timmar Enköpings kommun kräver att få ut av sitt revisionsföretag. Då landar timpriset för dessa tjänster istället på drygt 300:- per timma, vilket för oss blir en helt omöjlig ekonomisk ekvation att få ihop med någon form av bibehållen lönsamhet i verksamheten. Man kan också fundera över hur uppdraget kommer att genomföras i praktiken, med vilken bemanning etc.
Vad Enköping fått är en kostnadssänkning med 13 % och inte 50 % som utropades i artikeln. Självklart är även en 13-procentig kostnadssänkning värd all respekt i dessa tider, om den kan ske utan avkall på kvalitet.
Gungor och karuseller
Det artikeln egentligen klargör är att revisionsföretaget Öhrlings verkliga pris för denna tjänst är 50–60 % högre och att man nu medvetet dumpat för att vinna insteg på den kommunala marknaden. Det uttalar en representant för företagsledningen öppet. Vem som får betala mellan skillnaden kan naturligtvis Enköping strunta i. Vi andra kan endast spekulera. Andra kunder – och då främst privata företag? (Vad tycker dom om det?) Tidigare inhämtade vinster? Hur länge en sådan prispolitik håller vet vi inte och det är givetvis varje företags egen angelägenhet.
Själva avvaktar vi resultatet och laddar givetvis för att ställa oss till förfogande nästa gång kommunen ska upphandla tjänsten. Då liksom nu ska vi försöka konkurrera på bästa sätt. I vårt fall handlar det om att erbjuda en tjänst med mycket god kvalitet till ett pris som kan täcka våra kostnader och det avkastningskrav vår ägare ställt upp. Vår ägare är kommunerna tillsammans. Något stort eget kapital att ösa ur finns alltså inte. Var och en förstår då att möjligheterna att dumpa in sig i ett uppdrag är mycket små. I förlängningen skulle det drabba våra andra kunder och i slutänden ägaren, som alltså är Sveriges alla kommuner. Ett kinkigt dilemma!
Hur andra företag klarar detta är än mer förbryllande. Vi antar ju att man där kanske har ett ännu tydligare uttalat vinstkrav, som med denna prispolitik inte kan bli tillfredsställt.
Osolidariskt
Ärlig och härlig konkurrens hyllar vi som princip. Vi arbetar hela tiden för att effektivisera vårt arbete och skära ner kostnaderna så att kunden får lägsta pris till bibehållen, önskad kvalitet. Men vi har mycket svårt att försvara en dumpning, som i längden innebär att andra får betala dyrt. Det rimmar illa med vår solidariska prispolitik. Om inte detta är en hållbar strategi finns inte heller förutsättningar att driva ett företag som ägs av kunderna.
Det största dilemmat är dock det jag inledde artikeln med – den växande prisfixeringen. Trots att företag nu alltså offentligt erkänner att man dumpar och att verkligt pris är ca dubbelt så högt, invaggas kunderna i en uppfattning att detta i längden ändå är ”rätt” pris. Vi får tillbaka detta i form av signalen att ”ni är ett hög-prisföretag”, vilket ju är alldeles fel. Vårt pris är i grunden lägre än de andra företagens, men vi vill arbeta med ärliga medel.
Sedan Enköpingsfallet avslutats har vi deltagit i tre ytterligare stora upphandlingar där mönstret upprepat sig. Andra företag går in med prisnivåer runt 350:- och ger sken av att detta är den prisnivå som bör gälla. Det gör oss givetvis upprörda.
Kärnfrågan är etisk
Risken med denna form av polemik är att bli betraktad som en dålig förlorare, som magsur måste gå till försvar. Den egentliga sakfrågan är därför viktigare att diskutera än de enskilda fallen. För oss är den att belysa om dumpning är etiskt försvarbart i revisionsbranschen och förenlig med branschens normer och förutsättningar dvs. samma frågor som Björn Jacobson väckt.
Vår uppfattning är att detta är ett tvivelaktigt förfarande, liksom direkt ackvisition. Idag är även detta livligt förekommande hos våra kunder. Såvitt vi förstått är båda dessa företeelser mindre rumsrena, betraktade ur FARs synvinkel. De företag som nu – förutom vi – är aktiva på marknaden arbetar med FARs rekommendationer som utgångspunkt. Vi delar många av dess värderingar, trots att vi i praktiken inte är bundna till dem, eftersom våra anställda inte är auktoriserade revisorer (med några få undantag). Därför skulle vi välkomna en debatt i dessa etikfrågor och då särskilt kring dumpning och ackvisition.
Förtroendedebatt
En etisk debatt känns särskilt motiverad i dessa tider när revisionstjänster i allmänhet och i företag i synnerhet är föremål för en förtroendedebatt. Vilken roll har revisorerna spelat i den rullande bankkrisen? Hur många uppdrag kan en auktoriserad revisor ha och ändå vara trovärdig och effektiv för uppdragsgivaren? Frågorna känns igen. Vad gör FAR eller vad tänker man göra? Vi tycker att det är väldigt tyst och anar att Björn Jacobson tycker detsamma när han manar FAR till en bättre egenkontroll.
Vi kan bara konstatera att någon sådan förtroendedebatt inte finns och inte heller har behövts kring kommunernas revision. Där är revisionsuppdraget ett tydligt politiskt uppdrag från fullmäktige och de professionella revisorer man anlitar arbetar helt på uppdrag av dessa politiskt valda revisorer och är inte inblandade i den dagliga ledningen av kommunen. Det syns i detta ljus vara en mycket idealistisk ordning.
Trots detta ifrågasätts denna politiska modell från olika håll. Nu senast av Assar Lindbeck & Co som gått till storms mot denna form av kommunal revision och föreslagit ett kommunrevisionsverk. Det får nog skrivas på okunnighetens och provokationslustans konto. För om man verkligen tycker så kan man allvarligt fråga sig varför inte även revisionen av de privata företagen borde förstatligas för att få lite ordning och reda även där? Den frågan är värd en debatt i sig. Nu gällde det etiken – upp till debatt!
Karin Tengdelius Rhodiner, Revisionsdirektör, Komrev AB