”1992 Analysis of European Accounting and Disclosure Practices”. (Fédération des Experts Européens 1992, 244 sidor. Pris cirka 600:-)

De europeiska revisorernas organisation, FEE, har på uppdrag av bland andra EG-kommissionen undersökt redovisningspraxis inom Europa. Den senaste undersökningen omfattar drygt 400 företag från 11 EG-länder och 4 EFTA-länder avseende årsredovisningar för 1989. En sammanställning av resultaten från denna undersökning publicerades 1991 (FEE European Survey of Published Accounts 1991). Den föreliggande boken baseras på FEE 1991 men innehåller en analys av och kommentarer till de skillnader i redovisningspraxis som finns mellan olika länder. I arbetet har Peter Markborn och Kerstin Fagerberg medverkat med kommentarer till praxis i Sverige.

I boken behandlas sju lika områden – byte av redovisningsprinciper, redovisning av immateriella tillgångar, värderingsprinciper för omsättnings- och anläggningstillgångar, leasing och andra off-balance sheet-poster, pensioner, valutaomräkning samt långa entreprenadkontrakt. Inom varje område finns beskrivet skillnader mellan länder, skillnader mellan större och mindre företag samt, för några av områdena, skillnader mellan branscher.

Byte av redovisningsprinciper

Ett område av stort intresse för den svenska redovisningsdebatten gäller byte av redovisningsprinciper. I juni gav Redovisningsrådet ut ett utkast till rekommendation som behandlar den här frågan. Huvudproblemet gäller huruvida man skall föreskriva så kallad retroaktiv tillämpning av den nya principen. Detta är IASCs huvudalternativ. Retroaktiv tillämpning innebär att man upprättar sin årsredovisning som om den nya principen alltid gällt. En konsekvens av detta är att den ingående balansen för det år under vilken bytet av princip sker kommer att avvika från den utgående balansen för nästföregående år.

Med ett formalistiskt synsätt kan detta sägas strida mot såväl EGs 4:e direktiv som mot den svenska bokföringslagen. Inom EG har också en majoritet av medlemsländerna valt att tolka direktivet som ett förbud mot retroaktiva ändringar. I den här gruppen av länder ingår Tyskland och flertalet av de kontinentala staterna. Storbritannien, Nederländerna och Danmark har emellertid tolkat lagstiftningen som att den inte gäller sådana retroaktiva förändringar som beror på byten av redovisningsprinciper. Vad detta illustrerar är att det finns stora skillnader mellan redovisningspraxis inom EG också inom områden där det kan synas som att EGs regler är entydiga.

Samma förhållande gäller värdering av börsaktier m.m. och redovisningen av långa kontrakt. 4:e direktivet tillåter inte företag att inkludera orealiserade vinster i resultatet. Innebörden är att det inte bör kunna vara möjligt att värdera börsaktier över anskaffningskostnad eller långa kontrakt inklusive upparbetad vinst. Trots det visar det sig att drygt 10 procent av de företag som anger en princip för värdering av börsaktier värderar börsaktier till marknadsvärde. Det gäller bland annat de danska företagen. Också inom Storbritannien pågår diskussioner som syftar till att föreskriva att marknadsvärdering skall bli obligatorisk för alla innehav av så kallade marketable securities.

Successiv vinstavräkning dominerar

Beträffande långa kontrakt visar undersökningen, överraskande nog, att den dominerande metoden är successiv vinstavräkning, dvs. en värdering som inkluderar upparbetad vinst. Av 60 företag som anger en värderingsprincip tillämpas successiv vinstavräkning av 36. Tyskland och Frankrike håller dock fast vid den metod som dominerar i Sverige dvs. en värdering till nedlagda kostnader med vinstavräkning först när arbetet är fullbordat.

EG-direktiven behandlar inte omräkning av fordringar och skulder i främmande valutor. Mot bakgrund av förbudet att inkludera orealiserade vinster skulle man vänta sig att företagen inte tilläts inkludera orealiserade vinster i resultatet. Det är emellertid bara ett land som tolkar direktiven på detta sätt. Det är naturligtvis Tyskland. Frankrike föreskriver samma princip men bara för de juridiska enheterna. I koncernredovisningen är det tillåtet att räkna in de orealiserade vinsterna i resultatet. I bl.a. Danmark, Nederländerna och Storbritannien är det praxis att inkludera orealiserade vinster både för juridiska enheter och för koncerner.

Värdefull analys

Sammanfattningsvis är det min uppfattning att FEEs analys av redovisningspraxis i Europa är värdefull. Genomgången av företag ger en bra bild av faktiskt förekommande praxis inom flertalet europeiska länder inte bara inom EG. Boken innehåller också i sammandrag redogörelser för de rekommendationer och lagbestämmelser som styr redovisningen inom de områden som undersökningen omfattar. För de som är intresserade av utvecklingen av svensk redovisning är detta självklart av stort intresse.

Rolf Rundfelt