Svea hovrätt har avkunnat en dom i en segdragen tvist mellan Nordiska Holding (tidigare Pronator) och minoritetsaktieägarna i Balken avseende fastställande av lösenbelopp vid tvångsinlösen. I domen (T 1703/92) diskuterar hovrätten bl.a. vad som i en sådan situation skall anses utgöra en akties verkliga värde.
Den behandlade rättsfrågan är av stor praktisk betydelse och i såväl doktrinen som i en rad skiljedomar har olika meningar yppats. Läget är vanligen att ett moderbolag som äger mer än 90 procent av aktierna och rösterna i ett dotterbolag önskar lösa ut övriga ägare med stöd av den särskilda tvångsregeln i 14:9 ABL. Det kan dock även vara minoritetsaktieägarna som kräver att få sina aktier inlösta av huvudägaren.
Den aktuella tvisten, som hade sin upprinnelse i Balkens uppköp av Pronator i mitten på 80-talet, har blivit uppmärksammad bl.a. därför att den via skiljenämnd, tings- och hovrätt vandrat upp till HD och där givit upphov till ett viktigt prejudikat. Högsta domstolen har (i NJA 1992 s. 872) beslutat att lösenbeloppet skall baseras på aktiernas värde vid tiden för moderbolagets begäran om tvistens prövning av skiljemän. Denna tidpunkt betecknas vanligen värderingstidpunkt, möjligen är värdetidpunkt en mer adekvat term.
Förra gången tvisten nådde hovrätten slog domstolen fast att den så kallade särregeln i 14:9 3 st ABL (enligt vilken vederlaget i ett tidigare offentligt erbjudande läggs till grund för inlösenbeloppet) inte var tillämplig i målet.
Vad är verkligt värde?
För situationer i vilka särregeln inte är tillämplig ger ABL inte någon närmare vägledning för hur mycket moderbolaget måste utge till (de tidigare) aktieägarna i det övertagna bolaget. I gamla aktiebolagslagen – och det torde råda enighet om att någon ändring i rättsläget inte har skett på denna punkt – sades dock att vederlaget skulle överensstämma med ”aktiens verkliga värde”.
Vad är då aktiens ”verkliga värde”? Är det börsvärdet (vilket moderbolaget hävdade i tvisten) eller bör värdet baseras på en substansvärdeberäkning (minoritetsaktieägarnas uppfattning)?
Hovrätten betraktade i den nu avkunnade domen läget utifrån minoritetsaktieägarens perspektiv. Aktieägaren skall inte förlora på att hans aktie blivit föremål för tvångsinlösen men inte heller tjäna på detta. Om inget uppköp förekommit hade minoritetsaktieägaren inte utan vidare kunnat tillgodogöra sig det eventuella belopp med vilken ett värde beräknat enligt en substansvärdemetod översteg börsvärdet. Hovrätten, som av processuella skäl saknade anledning att göra en mer ingående inventering av möjliga värderingsmetoder, konkluderade, efter att ha berört olika aspekter på börshandel, att ”det föreligger åtminstone en stark presumtion för att börskursen en viss dag är aktiens marknadsvärde den dagen”. Utredningen i målet visade inte att det offentliga erbjudandet påverkat handeln med aktierna ifråga på ett sådant sätt att börskursen borde frångås som mätare av marknadsvärdet.
Trots detta kunde det enligt hovrätten vara lämpligt att göra en kontroll med substansvärdet. Om skillnaden mellan börs- och substansvärde vid denna kontroll visade sig vara ”mycket stor” så skulle börsvärdet bedömas med stor försiktighet.
I målet var substansvärdet vid värdetidpunkten, enligt den gode mannens beräkning, 61 kronor. Detta värde reducerades – med stöd av HDs bedömning i NJA 1957 s. 1 – med latent utskiftningsskatt. Det sålunda framräknade värdet, 41 kronor, jämfördes sedan med börsvärdet på 30 kronor. Skillnaden befanns inte vara tillräckligt stor för att motivera en avvikelse från börsvärdet och detta ansågs därför spegla aktiens värde vid värdetidpunkten. Moderbolaget fick således gehör för sin linje i huvudfrågan.
Enligt praxis har utlösta aktieägare, vid sidan av det egentliga lösenbeloppet, också fått ett avkastningstillägg på i normalfallet sex procent som kompensation för att de under en tid inte fått något utbyte av sin investering. Utformningen av kompensationen har sin grund i skattemässiga överväganden, vilka genom skattereformen till stor del förlorat sin bärkraft. Hovrätten ansåg därför att det i stället för ett sexprocentigt tillägg skulle utgå en avkastningsränta enligt räntelagen.
Det har inte varit alldeles givet vem som skall stå för rättegångskostnaderna i mål av detta slag. ABL säger endast att kostnaderna för skiljemannaförfarandet (i normalfallet) skall betalas av moderbolaget. Det har vid enstaka tillfällen framförts synpunkten att moderbolaget även skall bära kostnaderna för en eventuell fortsatt process oavsett utgången. Hovrätten synes dock ha givit sitt stöd för den princip som vanligen gäller i förmögenhetsrättsliga mål (och som också förespråkas i propositionen), nämligen att den part som förlorar målet får betala rättegångskostnaderna i allmän domstol.
Enkel att tillämpa
Hovrättens lösning på värderingsproblemet är förhållandevis enkel att tillämpa och ger god förutsägbarhet. Priset för detta har i viss utsträckning minoritetsaktieägarna fått betala. För att bryta presumtionen om börsvärdet som det rätta värdet måste de ju i normalfallet visa att sådana omständigheter föreligger att ett annat värde skall väljas. Särskilt som moderbolaget är den part som råder över om en tvångsinlösenmöjlighet skall skapas, och när detta i så fall skall ske, kan det sättas ifråga om det är riktigt att utan uttryckligt lagstöd ställa ett så högt beviskrav.
Den efterföljande kontroll som enligt hovrätten bör göras med substansvärdet torde vara av begränsat värde för minoriteten. Värdeskillnaden måste enligt hovrätten vara ”mycket stor” för att vara relevant. I målet var det justerade substansvärdet nästan 37 procent högre än börsvärdet, vilket av hovrätten inte ansågs tillräckligt. Det är vidare en öppen fråga hur lösenbeloppet skulle ha bestämts om skillnaden hade ansetts vara relevant.
Harry Schüssler