Är finansiella instrument en bomb utanför balansräkningen? Det var ämnet för ett av seminarierna på FINFORUM.
– Huruvida de är bomber beror på hur de hanteras, sa Pehr Wissén, Handelsbanken. Det handlar inte bara om hur man redovisar dem för omvärlden utan också om hur man gör internt.
Hur gör man då? Ja, Pehr Wissén rekommenderar ett dokument som heter Derivatives – Practices and Principles. Boken har getts ut av den grupp storföretag och investmentbanker som kallar sig G30-gruppen.
– Där får man reda på vad man ska tänka på, framför allt vad företagsledningen ska tänka på. Här presenteras redovisning, riskmätning, juridiska och alla andra frågor som man behöver ta ställning till för att desarmera den bomb som de finansiella instrumenten eventuellt är.
24 rekommendationer
De goda råden består av 24 rekommendationer. För banker, fondkommissionärer och investmentbanker gäller att marknadsvärdera sina derivatpositioner dagligen. För slutanvändarna, dvs. företagen, betonas också vikten av att marknadsvärdera de risker man har i finansiella instrument. Man ska dessutom göra ordentliga prognoser för det behov av finansiering som finns.
När man mäter riskerna har man i stigande utsträckning kommit att titta på den faktiska variabiliteten på marknaden.
Står t.ex. valet mellan att köpa en femårig svensk statsobligation eller en femårig schweizisk dito så har dessa i någon bemärkelse samma risk eftersom båda är femåriga.
– Men räntorna varierar mer i Sverige än i Schweiz, sa Pehr Wissén. Värdet av den svenska obligationen väntas variera mer. Detta bör man ta hänsyn till. Man måste kunna mäta variabiliteten i aktiekurser, i olika räntor och i olika växelkurser. Och när man bedömer risken tar man hänsyn till graden av variabilitet för olika finansiella instrument.
Men man ska inte bara titta på hur mycket värdet kan variera i normala fall utan också tänka på vad som kan hända i en krissituation.
Vad händer om det europeiska valutasystemet brakar ihop?
– En annan sak som fått stort genomslag från G30-studien är värdet av att ha en oberoende riskkontroll, sa Pehr Wissén. De som har ansvaret för finansiella transaktioner ska naturligtvis själva ha ett hum om vilka risker de sitter med. Men därutöver behövs en oberoende funktion inom företaget som övervakar deras risker.
G30-gruppen betonar vikten av att alla inblandade har den kompetens som krävs för att arbeta med finansiella instrument.
– Det kan låta pinsamt självklart, säger Pehr Wissén. Men det tål alltid att tänka på. Det gäller hela kedjan av personer som arbetar med finansiella instrument. De som gör affärerna, de som registrerar dem, de som sköter redovisningen m.fl. behöver kompetens och bra systemstöd.
Hur ska man då redovisa för en omvärld som undrar om det finns bomber utanför balansräkningen?
– Företagsledningen måste tala om vad den har för attityd till finansiella instrument – hur man arbetar med dem och hur man kontrollerar risker. Rekommendationerna säger också att man bör tala om vilka positioner man har per bokslutsdagen. Värdet av att peka ut en enskild dag kan diskuteras.
Skyddar verksamheten
Varför arbetar nu t.ex. stora industriföretag med finansiella instrument? Om det talade Ola Salmén, Stora Finans. Vad är det för mening med dessa instrument i ett företag som helst ska ägna sig åt att tillverka papper?
Det finns två skäl varav det ena är det väsentliga: att skydda den industriella verksamheten mot störningar i form av rörelser i finansiella variabler. (Det andra är att tjäna pengar på handel med finansiella instrument.)
– Det är ju ganska enkelt, sa Ola Salmén och syftade då på det första skälet. Man måste inse att finansiella risker finns i all industriell verksamhet antingen man vill det eller ej. Och man måste ta hand om riskerna.
De vanligaste riskerna är ränterisk, upplåningsrisk och de två valutariskerna: flödesrisk och omräkningsrisk.
– Ska man hantera någon av de här riskerna måste man söka sig till derivatinstrumenten, sa Ola Salmén. Först bör man fastställa någon form av nollpunkt eller vad man i övrigt anser vara bäst för att minimera sina risker.
Stora har t.ex. kommit fram till att ha rörlig räntebindning. Det kan komma i konflikt med upplåningsrisken. Helst vill man finansiera kapitalet någorlunda långt. Men ska man låna långt är alternativet fasta räntor vanligast – och ofta enklast.
Vill man då ha rörliga räntor men lånar till fasta räntor så kan man ganska enkelt göra om de fasta räntorna till rörliga genom ett ränteutvecklingsavtal eller ränteswap. Men då måste man använda derivat.
– De här två instrumenten behöver inte alls vara kopplade till varandra, sa Ola Salmén. Man kan göra det här med två olika motparter och vid två olika tidpunkter. Men icke desto mindre är det ett sätt att göra om räntebindningen.
Ett annat exempel är omräkningsrisker. Man kan finansiera sitt utländska kapital i samma valuta som kapitalet är nominerat i. Men i udda länder kan det vara svårt att låna. Då får man låna på de stora kapitalmarknaderna i dollar, D-mark eller yen.
En annan anledning för industriföretag att arbeta med finansiella instrument är som sagt att man har en finansiell affärsrörelse. Man använder instrumenten i uttalat syfte att tjäna pengar.
– Det är ett skattespecifikt problem och skiljer sig från det övriga, sa Ola Salmén. Oftast är den typen av verksamhet begränsad. Det är viktigt att ha klara gränslinjer mellan trading-verksamhet och övrig verksamhet.
Minskar bombrisken
– För övrigt tycker jag att man bör ha en ordentlig diskussion och redovisning i årsredovisningen av vilka finansiella risker som finns i den industriella verksamheten, sa Ola Salmén. I och för sig är det inte så mycket som förändras. De risker man har är stabila liksom hanteringen också bör vara. Men om man tar med detta i årsredovisningen ökar kompetensen hos alla inblandade. Och det kan kanske minska risken för att bomber utanför balansräkningen skjuter sönder företaget.
Olle Herolf, auktor revisor vid Price Waterhouse, talade om hur man kan se på balansräkningen när det gäller finansiella risker. I de flesta företag är de finansiella tillgångarna finansierade med finansiella skulder. Rörelsetillgångarna – som är störst – är finansierade med rörelseskulder, finansiella skulder och eget kapital.
De finansiella riskerna kan delas upp i två delar.
Den ena är riskerna i finansavdelningen. Enklaste sättet att få ner de riskerna till noll är att ta finansiella tillgångar och betala ner de finansiella skulderna till noll.
– Alla skillnader från noll kan mätas på något sätt, konstaterade Olle Herolf. Man kan göra vad händer om-resonemang. Vad händer om räntan stiger eller valutan förändras? Då får man i värsta fall förluster. Man kan mäta detta och låta en styrelse bestämma hur stora risker man får ta i verksamheten. Att hantera riskerna i tradingverksamheten är alltså lätt. Det svåra är att hantera de finansiella riskerna i rörelsen.
De riskerna är av tre slag.
– Det första är att över huvud taget få tag i de finansiella skulderna, dvs. att ha löften att få låna tillräckligt med pengar i framtiden. Har man t.ex. tillräckligt lång bindningstid på sina lån? Det var det som finanskrisen egentligen handlade om: man hade lånat ut långt (finansiella tillgångar) och man hade lånat upp kort (finansiella skulder).
När finansieringskällan torkar ut blir det likviditetskris. Det går fort. Det är upplåningsrisken.
De andra två problemen är: På hur lång tid ska man ha räntebindningen i finansiella skulder? Och hur hanterar man valutorna?
Här finns alltså dels flöden över gränser, dels fordringar och skulder, dels eget kapital i utländska dotterbolag – och hur ska de riskerna hanteras?
– Det handlar inte riktigt om hur vi mäter risken utan snarare om att fråga vad som är noll, sa Olle Herolf. När är vi riskfria i de här avseendena?
Bra på valutasidan
Olle Herolf konstaterade att företagen är hyfsat bra på att beskriva detta på valutasidan. Räntebindningstiden säger man däremot inte så mycket om.
– Ola Salmén berättade att i Stora-koncernen ligger man förhållandevis kort när det gäller räntebindningstiden. Med andra ord: man säger att det är lika stor risk att räntan stiger som att den faller. Vi kan justera våra intäkter genom prissättningen så att vi kan hantera även stigande räntor i framtiden därför att stigande räntor tyder på inflation. Och vid inflation kan man ta ut högre priser.
– Vad beträffar rörelseexponeringen på valutasidan så är det också en fråga om vad som är risk. På hur lång tid ska man säkra sina framtida flöden? Detta är också en redovisningsfråga som definitivt inte är löst i världen.
I USA får man som säkring bara använda de fasta åtaganden som man har i rörelsen. Man får inte som man gör i Sverige binda de budgeterade flödena.
Där kan bomben finnas
Olle Herolf betonar att det här är styrelsefrågor.
– Men jag tror att man i många företag inte ens har bestämt sig för strategin i de här frågorna. Man tror saker om den framtida utvecklingen på ränte- och valutamarknaderna. Det betyder att man spekulerar i rörelseriskerna.
Och det kan innebära att man faktiskt har en bomb utanför balansräkningen i olika derivat som man kanske inte är medveten om vare sig på styrelsenivå eller utanför bolaget.
Docent Rolf Rundfelt berörde arbetet med rekommendationer när det gäller finansiella instrument.
IASC har beslutat att gå lite långsammare fram med arbetet på att ge ut en rekommendation om finansiella instrument.
– Förhoppningen var ju annars att IASC skulle ta ledningen på det här området där internationella rekommendationer i stort sett saknas. Tanken var att IASC skulle kunna åstadkomma rättning i leden genom att vara först på plan. Men problemet är att området är så stort. De internationella organisationerna har inte velat ta ställning till hur man ska gå fram.
I USA finns i och för sig en serie rekommendationer som alla behandlar finansiella instrument. Men de uppehåller sig främst kring informationsgivning.
I Sverige har Redovisningsrådet påbörjat arbetet med att ge ut en mer samlad rekommendation som dock kommer att bestå av ett flertal rekommendationer på mindre delområden. I praktiken har man tagit ställning i tre frågor, nämligen att repor, factoring och värdepapperslån är lånetransaktioner, inte försäljning. Däremot har man inte kommit in på värdepapperisering. Där finns en statlig utredning.
Bengt Holmquist och Inge Wennberg