Tvångslikvidation, Trancom-målet och fortlevnadsprincipen

Aktiebolagslagens regler om tvångslikvidation och s.k. kontrollbalansräkning ger i praktiskt tillämpning ofta upphov till frågor. Ulf Gometz ger här sitt svar på några av dessa. Särskilt behandlas de besked det i Högsta Domstolen 1993 avgjorda s.k. Trancom-målet anses ha gett. Artikeln avslutas med frågor för fortsatt debatt.

Aktiebolagslagens system av regler till skydd för aktiebolagets egna kapital har på senare år varit föremål för stort intresse i den ekonomisk-juridiska debatten. Det finns många skäl till detta. Den lågkonjunktur inom näringslivet som följde på 80-talets högkonjunktur och särskilt de kriser som drabbat exempelvis finans-, fastighets- och byggsektorerna har aktualiserat reglerna om tvångslikvidation. Efterskörden till vissa s.k. skatteupplägg, vinst- och skalbolagsaffärer m.m., har gett upphov till ett antal såväl civilmål som brottmål med anknytning till utbetalnings- och utlåningsförbuden i aktiebolagslagen. Den allt intensivare internationaliseringen och sannolikheten för ett svenskt inträde i den europeiska gemenskapen har påskyndat förberedelserna för nya lagar beträffande aktiebolag, redovisning och revision. Sist men inte minst har rättsutvecklingen avslöjat tolknings-problem och vållat debatt. Några prejudicerande domar av stort intresse har avkunnats. På tvångslikvidationsområdet är det främst det s.k. Heléns Rör-målet från 19881 och Trancom-målet från 1993.2

Denna artikel behandlar kontrollbalansräkningsproblematiken främst med utgångspunkt i Trancom-målet. En sådan genomgång måste emellertid för att bli meningsfull vara kopplad till tvångslikvidationsreglerna som helhet. Redogörelsen har en utpräglat praktisk utgångspunkt. För en belysning av lagstiftningsbakgrund och doktrin hänvisas i första hand till en färsk källa, nämligen Stefan Lindskogs bok om aktiebolagslagens 12:e och 13:e kap.3

Med detta som bakgrund disponeras min artikel sålunda:

1. Kort om Trancom-målets problematik

2. Huvudinnehållet i ABL 13:2

3. Tidsaspekter

4. Ansvarsfrågor

5. Särskild balansräkning, s.k. kontrollbalansräkning

6. Trancom-målet

7. Sammanfattning

8. Frågor av generell karaktär

1. Kort om Trancom-målets problematik

Målet avgjordes slutligt av HD 27 september 1993 (DT 510). Enligt rubriken i NJA:s referat gällde tvistefrågan i vad mån bolagets utvecklingskostnader hade fått tas upp som tillgång i en kontrollbalansräkning i mål om personlig betalningsskyldighet för styrelseledamöter enligt ABL 13:2. I den offentliga diskussionen om målet både före och efter HDs avgörande har fokuseringen skett på frågan huruvida värderingen av den i sammanhanget väsentliga tillgången, utvecklingskostnaderna, finge ske under förutsättningen att bolaget skulle fortleva, den s.k. going concernprincipen, eller ej. Bolaget i fråga sysslade med konstruktion och utveckling av en av allt att döma tekniskt avancerad typ av taxiväxlar och dess enda väsentliga tillgång var värdet av denna konstruktion, på vilken betydande resurser satsats. Bolaget tvingades gå i konkurs innan uppfinningen hunnit exploateras.

HD har i målet inte tagit någon ny ställning till principfrågan, huruvida kontrollbalansräkning skall upprättas med fortlevnadsprincipen som förutsättning. Den frågan, som i målet inte ens synes ha varit tvistig, var tidigare med ja besvarad av HD i Heléns Rör-målet 1988. HD har dock otvivelaktigt tvingats ta ställning till fortlevnadsprincipen. Fråga har nämligen i målet uppkommit huruvida bolaget i den vanliga balansräkning, upprättad enligt god redovisningssed, som alltid är utgångspunkten för en kontrollbalansräkning, haft rätt att balansera utvecklingskostnaderna med hänsyn till lag och god sed. Denna fråga är i sammanhanget mycket viktig. I många fall blir svaret på frågan avgörande för bestämning av om tvångslikvidation måste ske eller ej. Särskilt tydligt brukar detta framgå i konkurssammanhang, där konkursbouppteckningen regelmässigt visar en väsentligt sämre ställning än en årsbalansräkning eller kontrollbalansräkning, även om de sistnämnda upprättats kort tid före konkursen.4

En anledning är givetvis att, medan årsbalansräkningen och kontrollbalansräkningen upprättats för ett i gång varande företag, är konkursbouppteckningen en avvecklingsbalans med tillgångarna upptagna till vad som ofta kallas slaktvärden. En konkursförvaltare, likvidator eller annan avvecklingsförvaltare kan som regel inte annat än för en kort tid behålla en organisation som gör det möjligt att systematiskt söka bästa möjliga pris för tillgångarna. Kostnaderna för organisationen – personal, lokaler etc. – blir ofta högre och oförmånligare för borgenärerna än de värdeförluster på tillgångarna en snabb avveckling leder till. Detta vet köparna, vilket inte gör det lättare för förvaltaren.

Parentetiskt kan nämnas att det i Trancom-målet är känt att den tillgång tvisten i huvudsak gällde, konstruktionen av en taxiväxel, av konkursförvaltaren sedermera såldes för ca 3,5 mkr. Eftersom Trancoms styrelse vid bedömningen av sina skyldigheter enligt ABL 13:2 ansett utvecklingskostnaderna ha ett värde i storleksordningen 10 mkr har detta i efterföljande diskussioner ibland sagts indikera att styrelsens värdebedömning varit uppenbart orealistisk och därmed HDs ställningstagande i domen svårförståeligt. För egen del ser jag det snarare tvärtom: om förvaltaren i en konkurssituation har lyckats få ut 3,5 mkr kan verkligt värde överstigande 10 mkr i ett fortlevande företag mycket väl vara rimligt.

HD har i Trancom-målet friat styrelsen från personligt betalningsansvar. Styrelsen fälldes i både tingsrätt och hovrätt (oenig) och HDs utslag har redan varit föremål för tolkningar och kommentarer.5

2. Huvudinnehållet i ABL 13:2

Motiv

Motivet bakom bestämmelsen, som ju f.ö. fanns, om än med något annan utformning, även i 1944 års aktiebolagslag, är givetvis borgenärernas skydd. Borgenärerna behöver med lagens hjälp i den kapitalassociation, som aktiebolaget utgör, skyddas ej endast mot ägareuttag av kapital utan också mot förlustbringande verksamhet driven över en rimlighetsgräns. Det har ibland i kommentarer till bestämmelsen sagts att syftet skulle vara att tvinga fram en avveckling av verksamheten genom att försätta bolaget i likvidation medan ännu en buffert (halva aktiekapitalet) i förhållande till borgenärernas insatser och därmed viss handlingsfrihet återstod. I praktiken är en sådan målsättning med bestämmelsen föga realistisk, i synnerhet med beaktande av att det definitiva likvidationstvånget inträffar först åtta månader6 efter det att frågan först hänskjutits till stämma. För exempelvis ett förlustbringande fåmansföretag med minimiaktiekapital 50.000 kronor, personidentitet mellan stämma och styrelse och likviditetsbrist framstår bestämmelsen som verklighetsfrämmande. Detta är också en anledning till att många praktiker, inte minst konkursförvaltare, betraktar tvångslikvidationsbestämmelserna som uddlösa och meningslösa.

Det är emellertid uppenbart att lagstiftaren vid lagens utformning sammanvägt flera praktiska problem och olika för samhälle, näringsliv och aktiebolagsformen viktiga syften och sist men inte minst beaktat förekomsten av annan lagstiftning av betydelse för borgenärsskyddet.

I förarbetena till 1975 års aktiebolagslag har sålunda av föredragande statsrådet framhållits7 – delvis i polemik med vissa remissinstanser – att alltför stränga tvångslikvidationsbestämmelser skulle kunna innebära en onödig värdeförstörelse som går ut över kapitalägarna och de anställda i företaget. Detta skulle särskilt kunna gälla nystartade företag under en uppbyggnadsperiod. Han framhöll vidare särskilt att vid sidan av de nu berörda reglerna om tvångslikvidationsskyldighet kan allmänna regler om konkurs, gäldenärsbrott och skadestånd på grund av sådant brott bli av betydelse såsom skydd för borgenärerna (sid 502).

Tvångslikvidationsbestämmelsernas utformning vore enligt min mening otänkbar utan vad jag vill kalla insolvensreglerna i konkurslag och brottsbalk. Det innebär emellertid att det är viktigt för styrelser och revisorer att dels skilja på regelsystemen, dels beakta både insufficiensreglerna i aktiebolagslagen (tvångslikvidation vid oförmånlig relation tillgångar/skulder) och insolvensreglerna (avsaknad av betalningsmedel) i konkurslag och brottsbalk. Kombineras regelsystemen fyller enligt min mening tvångslikvidationsreglerna en praktisk funktion, särskilt på så sätt att de medverkar till att åtgärder vidtages för att undanröja likvidationsanledningen. Jag återkommer härtill i slutet av artikeln.

3. Tidsaspekter

Lagtexten innehåller flera viktiga tidsbestämningar: Kontrollbalansräkningen skall ofördröjligen upprättas så snart anledning finns anta att eget kapital nedgått under den kritiska gränsen och, om så visar sig vara fallet, skall likvidationsfrågan snarast möjligt hänskjutas till bolagsstämma. Det är uppenbart att lagstiftaren menar att det är bråttom, styrelsen och revisorerna har i det läget mycket begränsad tid till förfogande. Detta bekräftas också av rättspraxis, särskilt Göta Hovrätts dom DT 212 19 december 1985, för vilken prövningstillstånd i HD ej beviljades. I det fallet var omständigheterna något förenklat i korthet följande:

AB T. var ett fåmansföretag, med ensam aktieägare och styrelse y., aktiekapital 60 tkr och bokslutsdatum 30 april. Lönsamheten synes under lång tid ha varit otillfredsställande och under räkenskapsårets tre sista månader februari–april 1980 var förlusterna stora (300 – 400 tkr/mån). y. anlitade en välrenommerad revisionsbyrå för bokslutsbiträde och instruerade denna att så snart det var möjligt biträda med bokslut och prövning av den ekonomiska situationen per bokslutsdagen 30 april 1980. y. ansåg sig dock ha anledning tro att aktiekapitalet var i stort sett intakt 30 april. Bolaget gick i konkurs efter sommaren 1980.

Hovrätten ansåg det inte försvarligt att dröja någon månad för att få sakkunnig hjälp med en balansräkning som ändå i samband med räkenskapsårets slut skulle göras.8 Ofördröjligen måste tolkas snävare än så.

Det är naturligtvis inte möjligt att ge någon slags normalschablon för den tid proceduren enligt ABL 13:2 fram till ett bolagsstämmobeslut får ta. Skillnaderna mellan aktiebolagen i fråga om storlek och komplexitet är därtill alltför stora. Mot bakgrund av lagtexten och tolkningen av densamma hittills i rättspraxis tror jag emellertid att det för flertalet aktiebolag snarare är en fråga om veckor än månader. Detta har också indirekt en del praktiska följder. Det innebär exempelvis för såväl styrelse som revisorer att det utrednings- och noggrannhetskrav som är förenat med ett normalt boksluts- och årsredovisningsarbete måste eftersättas.

Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR har i sin granskningsrekommendation avseende kontrollbalansräkningar uttryckligen tagit konsekvenserna av detta genom att ange, att det är fråga om en översiktlig granskning (internationellt review), inte om en fullständig bokslutsrevision (internationellt full audit).

En fråga med anknytning till tidsaspekterna som icke sällan ställs är innebörden av begreppet hänskjuta till bolagsstämma. Är det den dag kallelse till stämma för behandling av kontrollbalansräkning utsänts av styrelsen? Är det den dag en granskad kontrollbalansräkning kommer stämman (aktieägarna) till handa? Är det dagen för stämman? Frågan får särskild betydelse genom att ABL 13:2 föreskriver att bolaget, om inte särskild balansräkning med fullt aktiekapital fastställs senast åtta månader efter hänskjutandet, skall träda i likvidation.

Såvitt jag vet finns inte några prejudicerande rättsfall som ger klarhet. För egen del har jag uppfattningen att det i normalfallet är fråga om dagen för bolagsstämman. Den uppfattningen baseras på betydelsen av ordet hänskjuta: överlämna eller överlåta (till avgörande eller prövning), framlägga (för).9 Undantag skulle kunna vara enmansaktiebolag och liknande fall där överlämnandet ju i praktiken skett så snart undertecknad och revisorsgranskad kontrollbalansräkning förelegat.

4. Ansvarsfrågor

Aktiebolagslagen ger i 13:2 bolagets styrelse ett specificerat åläggande. I motsats till flertalet andra uttryckliga styrelseålägganden i ABL anger lagen i detta fall också i samma paragraf konsekvensen om styrelsen inte handlar i enlighet med åläggandet. Underlåtenheten medför att styrelseledamöterna och andra, som med vetskap om underlåtenheten handlar på bolagets vägnar, solidariskt får svara för de förpliktelser som uppkommer för bolaget.10 I doktrinen brukar konstateras att, efter underlåtelse att fullgöra skyldigheterna enligt ABL 13:2, personligt betalningsansvar för därefter uppkommande förbindelser kommer att åvila i första hand styrelseledamöterna, betalningsansvaret kan emellertid drabba även exempelvis aktieägare och VD.

I detta avseende har HD-domen i målet Heléns Rör/Snabbhak (NJA 1988 sid. 620) åstadkommit ett viktigt klargörande. HD säger nämligen där att personligt betalningsansvar för styrelsen endast inträder om det visas att det de facto förelegat kapitalbrist under den kritiska gränsen.11 Hovrätten hade i samma mål ansett styrelseledamöterna solidariskt ansvariga för bolagets uppkomna skulder på grund av underlåtenhet att ofördröjligen upprätta kontrollbalansräkning, trots att det på objektiva grunder funnits skäl anta att bolagets kapital underskridit den kritiska gränsen. HD friade som nämnts styrelsen eftersom motparten inte kunde styrka att kapitalbrist under den kritiska gränsen faktiskt förelegat,12 vilket innebär att det ankommer på bolagets borgenärer att visa att såväl befarad som verklig kapitalbrist förelegat.

HDs uttalande på denna punkt har enligt min erfarenhet fått starkt genomslag i juridisk rådgivningsverksamhet och utbildning, också i kommentarer och doktrin. Det kommer säkert att få det också i rättstillämpning. Klargörandet ger emellertid upphov till andra frågor.

Konstaterandet att personligt betalningsansvar enligt ABL 13:2 inträder först om definierad kapitalbrist enligt samma bestämmelse faktiskt kan visas ha förelegat, är enligt min mening närmast självklart. Annat synsätt skulle strida mot viktiga rättsgrundsatser.13 Mindre självklart är konstaterandet att det är borgenärerna som svarar för bevisbördan. HD har också i såväl 1988 års rättsfall som i Trancom-målet insett borgenärernas svårigheter.14 Men innebär HDs uppfattning att styrelseledamöter och rådgivare, exempelvis advokater och revisorer, kan läsa ABL 13:2 på ett annat och mera bekymmerslöst sätt än tidigare? Skulle man, lite tillspetsat, kunna fortsättningsvis läsa 13:2 så att kontrollbalansräkning ofördröjligen skall upprättas så snart det finns skäl anta att borgenärerna kan visa att eget kapital faktiskt understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet?

För egen del vill jag bestämt avråda från ett sådant synsätt i den svåra och i regel osäkra situation då ställning skall tas till upprättande av kontrollbalans eller ej. Alldeles klart är att en revisor under utövande av sin förvaltningsrevision inte kan göra en sådan bedömning. Revisor skall (ABL 10 kap 10 § 3 st), om han vid sin granskning funnit att styrelseledamot eller verkställande direktör handlat i strid mot aktiebolagslagen eller bolagsordningen, anmärka detta i revisionsberättelsen. Enligt lagen åligger det styrelseledamot att upprätta kontrollbalansräkning så snart skäl finns att anta att bolagets egna kapital understiger den kritiska gränsen. Redan underlåtenhet att då upprätta och låta granska kontrollbalansräkning utgör brott mot aktiebolagslagen; revisorn kan inte vid avfattande av sin revisionsberättelse göra någon prognos över hur en eventuell prövning av borgenärers bevisning angående faktisk kapitalbrist flera år framåt i tiden kan utfalla. Inte heller kan rimligen en revisor som på goda grunder framfört anmärkning i revisionsberättelsen i efterhand klandras eller bli föremål för sanktioner om en senare bevisning inte räcker till för att ådöma styrelsen personligt ansvar.

HDs dom NJA 1988 sid 620 innebär alltså att styrelseledamot mycket väl kan ha gjort sig skyldig till brott mot aktiebolagslagen genom att underlåta att upprätta kontrollbalansräkning utan att kunna drabbas av den sanktion, solidariskt personligt ansvar, som anges i samma paragraf. Frågan uppkommer då: Är det tänkbart att styrelseledamot i sådant fall skulle kunna drabbas av ansvar enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser eller enligt 15 kapitlet i aktiebolagslagen? 15 Frågan har ställts och är inte utan praktiskt intresse, bl.a. för revisorerna som skall avstyrka ansvarsfrihet om försummelse har kommit styrelseledamot till last som kan medföra ersättningsskyldighet mot bolaget.

En ytterligare omständighet av praktisk betydelse med anknytning till ansvarsfrågorna i ABL 13:2 bör nämnas, nämligen den exculperingsmöjlighet som uttryckligen ges. 16 Denna har fogats till bestämmelsen och trädde i kraft 1 januari 1988. Ursprungligen tog friskrivningen sikte på den särskilda krets styrelseledamöter som utgörs av de anställdas representanter enligt lagen om styrelserepresentation. Bakgrunden synes ha varit en allmän bedömning på politisk departementsnivå att de anställdas styrelserepresentanter i många fall inte rimligen kunde vara lika väl informerade och kanske heller inte bevandrade i regelsystemen som övriga mer eller mindre professionella ledamöter. Detta borde enligt en framlagd departementspromemoria DSA 1986:1 återspeglas i ansvars-/sanktionsgraderingen. Förslaget blev starkt kritiserat, inte minst av fackliga organisationer och tunga personer inom den fackliga rörelsen som såg en risk för indelning av styrelserna i A- och B-lag inte bara i fråga om sanktioner. Kritiken beaktades och förslaget utmynnade i den bestämmelse som nu gäller alla styrelseledamöter. Såvitt jag vet har någon rättspraxis på detta område ej hunnit utvecklas. Ett tänkbart fall torde vara informationsbrist. Mot bakgrund av allmänna erfarenheter från senare år bör dock kanske framhållas att det sannolikt inte räcker med att man inte vetat om det är så att man hade bort veta.

5. Kontrollbalansräkning

Styrelsens första och väsentligaste åliggande enligt ABL 13:2 då kapitalbrist antas föreligga är att upprätta en särskild balansräkning för att närmare utreda det behållna kapitalets verkliga storlek. Eftersom det är fråga om en kontroll av kapitalets storlek och bolagets överlevnadsmöjligheter, benämns sådan balansräkning numera allmänt kontrollbalansräkning. 17 Lagen ger beträffande denna balansräkning följande anvisning (ABL 13:2 3 st):

Vid beräkning av det egna kapitalets storlek skall inom linjen tilläggas en post utvisande den ökning av tillgångarnas sammanlagda värde som skulle följa, om de redovisades till försäljningsvärdet med avdrag för försäljningskostnaderna. Beträffande sådana anläggningstillgångar som undergår fortlöpande värdeminskning gäller dock att de tas upp till anskaffningsvärdet minskat med erforderliga avskrivningar och nedskrivningar, om därigenom erhålls ett högre värde. Vidare skall vid beräkningen hänsyn inte tas till skuld på grund av statligt stöd för vilket återbetalningsskyldigheten är beroende av bolagets ekonomiska ställning, om stödet – för det fall att bolaget försätts i konkurs eller träder i likvidation – skall återbetalas först sedan övriga skulder till fullo betalats.

Redan själva lagtexten ger, vid sidan av värderingsanvisningarna, vissa besked som ofta förbises.

6. Trancom-målet

Målet refereras i NJA 1993 sid 484. I tingsrättsdomen finns en utförlig redogörelse för bakgrunden. Det skulle föra för långt att här upprepa hela den redogörelsen. Här lämnas en starkt förkortad version som förhoppningsvis innehåller de bakgrundsomständigheter som är nödvändiga att känna till för att kunna diskutera de principiella frågor som HD-domen enligt min bedömning aktualiserat. Bevis- och värdebedömning ligger självfallet helt utanför.

7. Sammanfattning

HD har uppenbarligen inte stannat för de synnerligen hårda krav på finansiell handlingsfrihet som en bokstavstolkning av BFNs senare, 1987, formulerade krav i punkten 13 e skulle ha inneburit. Utvecklingskostnader måste enligt domstolen kunna aktiveras som tillgång i en kontrollbalansräkning även i bolag med dålig likviditet och pekar på de orimliga konsekvenser en motsatt uppfattning skulle få för bolag som helt eller huvudsakligen sysslar med utveckling.

HDs ståndpunkt är enligt min uppfattning rimlig och väl grundad. Med en bokstavstolkning av BFNs rekommendation skulle Trancom inte ens i början av sin verksamhet ha kunnat aktivera utvecklingskostnader, om inte en likviditetsprognos utvisade att tillgängliga betalningsmedel skulle stå till förfogande flera år framåt i tiden till dess produkten kunnat marknadsföras och satsningen givit återbäring. Då systemutvecklingen var bolagets i det närmaste enda verksamhet och de satsade utvecklingsresurserna dess huvudsakliga tillgång, skulle en sådan bedömning bli en ren obeståndsprövning för företaget med mycket lång projektion (prognosperiod).

HD har emellertid inte velat ge intrycket att en laissez-faire-attityd vore acceptabel och har därför framhållit att det finns anledning att iaktta försiktighet med att aktivera utvecklingskostnader både i årsbokslut och kontrollbalansräkningar. Det får exempelvis inte framstå som osannolikt att utvecklingsarbetet kommer att slutföras inom en något så när överskådlig tid. När HD skriver att det bör finnas vissa garantier för att den tänkta produkten kan tas fram och nyttiggöras läser jag det som grundad sannolikhet.

Detta kan tyckas vara ett cirkelresonemang som leder fram till samma mål som BFN velat uppnå. Domstolens formuleringar är emellertid mera praktiskt förankrade och mindre kategoriska, vartill kommer att domskälen också konkretiserar åtminstone en skillnad: av betydelse vid en prövning av bolagets finansiella ställning och dess möjligheter att skaffa nya resurser är bl.a. om den tänkta produkten eller processen vid en objektiv bedömning framstår som kommersiellt gångbar. Därigenom har HD i motsats till BFN pekat på att det i praktiken inte alltid behöver vara en fråga om hur länge bolagets egna och upplånade medel räcker: en attraktiv produkt eller process kan, ehuru ofärdig, leda till kapitaltillskott från nya intressenter eller försäljning av hela eller delar av projektet till mera kapitalstarka ägare.

Sammanfattningsvis tolkar jag HDs utslag på denna punkt 31 så

att även forsknings- och utvecklingskostnader principiellt skall värderas efter fortlevnadsförutsättningen i såväl årsbalansräkningar som kontrollbalansräkningar och

att säkerställd egen likviditet fram till exploatering inte i varje enskilt fall är en ovillkorlig förutsättning för att tillåta aktivering men

att särskild anledning finns att iakttaga omsorg och försiktighet vid aktivering av ifrågavarande typ av kostnader och

att därvid en objektiv bedömning av huruvida produkten eller processen framstår som kommersiellt gångbar är av särskild betydelse.

8. Frågor av generell karaktär

Domen och diskussionen i domskälen leder fram till några frågor av mera generell karaktär för den fortsatta debatten:

1. Skall särskilda krav på säkerställd likviditet ställas inför aktivering och värdering av vissa poster, typ immateriella tillgångar, jämfört med andra, typ lager, maskiner och fastigheter? I så fall varför?

2. Vilka effekter bör uppkommet hot mot företagets fortbestånd, t.ex. befarat obestånd, få för bolagets externa redovisning?

3. Är den svenska tvångslikvidationslagstiftningen (ABL 13:2) ändamålsenlig bl.a. i ett internationellt perspektiv?

Svaret på frågorna har jag inte. Några reflexioner må tillåtas.

Som tidigare framhållits är ett av de viktigaste postulaten för företags externa redovisning fortlevnadsförutsättningen (going concernprincipen). Detta gäller även internationellt. Den ledande internationella redovisningsorganisationen IASC har under rubriken Underlying Assumptions formulerat det sålunda:

”Going concern

23. The financial statements are normally prepared on the assumption that an enterprise is a going concern and will continue in operation for the foreseeable future. Hence, it is assumed that the enterprise has neither the intention nor the need to liquidate or curtail materially the scale of its operations; if such an intention or need exists, the financial statements may have to be prepared on a different basis and, if so, the basis used is disclosed.”

I förarbetena till den svenska bokföringslagen finns följande uttalande (SOU 1973:57)

”Årsboksluten har enligt nu gängse synsätt främst till uppgift att mäta resultatet av ett räkenskapsårs verksamhet hos ett fortlevande (understruket av artikelförfattarna) företag. Balansräkningen har sålunda närmast karaktär av resultatutredningsbalans och instrument för periodisering.”

Formuleringarna – den svenska och den internationella – innebär inte att fortlevnadsförutsättningen kan och skall tillämpas utan reservationer ända in i döden, dvs. fram till en betalningsinställelse hur förutsägbar denna än varit. Däremot måste de tolkas så att föreskrifter och rekommendationer om värdering av balansposter och periodisering av inkomster och utgifter skall tillämpas med företagets fortbestånd som förutsättning. 32

Mot denna princip bryter av allt att döma BFNs år 1986 publicerade, i Trancommålet aktualiserade, rekommendation 33 om redovisning av forsknings- och utvecklingskostnader. En liknande avvikelse från principen kan spåras i ett uttalande om fastighetsredovisning/revision som FARs styrelse gjorde 1992 i den då rådande finans- och fastighetskrisen. 34

Innebär dessa uttalanden ett frångående – eller i vart fall en specifik tillämpning – av fortlevnadsprincipen för vissa utpekade balansposter? När det gäller BFNs anvisning för forsknings- och utvecklingskostnader är det svårt att se det på annat sätt.

Är det en bra lösning? Nej, inte enligt min 35 mening. Betalningsförmågevillkoret är alltid knutet till företaget, inte till en specifik tillgång eller balanspost. Det är svårt att logiskt motivera varför villkoret skulle gälla exempelvis en personell forskningssatsning men inte anläggningen i vilken forskningen bedrivs. Motivet för särbehandlingen är ofta att vissa poster är behäftade med särskilda risker, t.ex. en osäker gräns mellan vad som är kostnad och vad som är investering/ tillgång. Det problemet existerar emellertid beträffande flera tillgångstyper.

Traditionellt finns en känsla av att realtillgångar, realsäkerhet och substans är mera att lita på, att hålla sig till än flyktiga saker som patent, forsknings- och utvecklingskostnader och avkastningsvärden. Det är inte så konstigt med tanke på den relativa stabilitet som länge kännetecknade bolag med stora fastighets-, skogs-, vatten- och gruvtillgångar. Så förhåller det sig inte längre. Det skulle idag vara dömt att misslyckas att övertala en bankdirektör att som säkerhet ta en aldrig så stor, välbyggd och modern industrifastighet i glesbygd hellre än rätten till Astras framforskade patentmedicin Losec. Det är inte osannolikt att de verkliga värdena kan komma att ligga på andra tillgångstyper än tidigare och kanske ofta bland de s.k. immateriella tillgångarna. Det skulle bl.a. kunna leda till att det blir viktigare att lägga ner värderingsomsorg på viss tillgång än på viss typ av tillgång (balanspost). Bl.a. utgången av Trancom-målet borde leda till en översyn av BFN R1.

Kvar står då den generella frågan: Hur och när bör redovisningen reflektera uppkommande hot mot företags fortbestånd – oftast i form av likviditetsbrist? Frågan är ständigt aktuell: för leverantörer, kreditinstitut, företagsledningar, revisorer, aktiemarknad m.fl. Relativt nyligen tog exempelvis den engelska Cadbury-kommittén36 upp den och föreslog att styrelsen om det förelåg osäkerhet huruvida bolaget likviditetsmässigt skulle klara de närmaste 12 månaderna skulle informera om detta samt att den informationen skulle bedömas och kommenteras av revisorerna. Liknande anvisningar finns i de ledande redovisnings- och revisionsorganisationernas, IASC respektive IFAC, rekommendationer. Revisorerna uppmanas ständigt att informera utåt, att slå larm (i revisionsberättelsen, som är enda tänkbara form). Men – problemen är många:

• När skall man informera: Likviditetskrisen eller obeståndet uppkommer som regel inte plötsligt och tydligt – hoten kommer smygande;

• Hur skall man informera om man skall informera?

  och

• Hur skall man undvika att informationen i sig framkallar obeståndet genom att fordringsägarna stormar företaget? Det har flera gånger i min praktik inträffat att kreditgivare, aktieägare och samhällsrepresentanter, när verkligen det finansiella läget kritiskt kommenterats i RB, plötsligt insett att det egentligen inte låg i deras intresse. Det har t.o.m. inträffat att representant för arbetsmarknadsvårdande myndighet föreslagit företagsledningen att försöka förmå mig att skriva om den kritiska revisionsberättelsen för att skapa rådrum för en rekonstruktion.

Likväl måste på något stadium den externa redovisningen påverkas av att företagets fortbestånd är påtagligt hotat. I det läget, har det ibland sagts, bör företaget övergå till att värdera sina tillgångar till slaktvärden, realisationsintäkt efter avdrag för avvecklingskostnader.

Ett sådant krav skulle ställa styrelse, ledning och revisorer i ett tidspressat läge inför svåra detaljbedömningar som ändå inte kan bli annat än spekulationer. Skulle exempelvis i Trancom den clairvoyanta styrelsen ha tagit upp utvecklingskostnaderna till 3,5 mkr (det var vad konkursförvaltaren sedermera fick ut)? Detta är enligt min mening alldeles orimliga krav.

Vad borgenärer och andra externa läsare av årsredovisningen är betjänta av är informationen, upplysningen, att företaget inom kort riskerar att komma i en likviditetssituation som medför en helt annan och oförmånligare värdering av tillgångarna. Sådan information kan lämnas i förvaltningsberättelse eller delårsrapport utan tidsödande ytterligare utredning. Jag delar Ramseyer/Ribers uppfattning att fortlevnadsprincipen även i den situationen bör förutsättas vid upprättande av balansräkning men kombinerad med en beskrivning i förvaltningsberättelsen. 37

Något bra svar på frågan hur man skall undvika obeståndseffekten dvs. att information om risk för obestånd i sig framkallar obeståndet, har jag inte. Frågan borde kanske hellre formuleras: Hur bestämmes tidpunkten, då skadan av att extern information om obeståndsrisk – och därmed hot mot fortbeståndet – icke lämnas, överstiger skadan av att information om obeståndsrisk lämnas? Detta är en vansklig och ofta närmast omöjlig uppgift för styrelser och revisorer.

Informationen kommer alltid att i vissa borgenärers ögon föreligga för sent. Företrädare för banker har i debattsammanhang öppenhjärtligt sagt, att vad man önskar sig från revisorn är tidig information om hot mot företags fortlevnad – men i förtrolig form riktad exklusivt till banken, inte offentligt. Jag tror att man i första hand måste lita till och ställa krav på den vanliga redovisningen av resultatutveckling och ställning i enlighet med lag och god sed; när man måste ge information som innebär att tillgångarna bör värderas till vad de kan inbringa vid slakt är handlingsfriheten för de flesta intressenter ändå ytterst begränsad.

Slutligen en kommentar till frågan om reglerna angående tvångslikvidation i den svenska aktiebolagslagen 38 är ändamålsenliga eller – mera tillspetsat – om de över huvud taget fyller någon funktion. Den frågan förtjänar en seriös och konstruktiv diskussion. Mot bakgrund av lång praktisk erfarenhet vill jag dock bestämt påstå att det praktiska värdet av att bestämmelserna finns alls inte kan bedömas av antalet rättsfall eller fall där styrelser i högre instans dömts att betala skadestånd. ABL 13:2 och hotet om personligt betalningsansvar leder nämligen ofta till praktiska åtgärder av annat slag än likvidation. Det vanligaste är nog att utredning föranledd av 13:2 leder till konstaterande av obestånd, betalningsinställelse, en åtgärd som annars skulle vidtagits senare. Det är emellertid också vanligt att något remedium som står till buds för att undvika likvidation utnyttjas: nyemission med överkurs, nedsättning av aktiekapital i kombination med nyemission, villkorat eller ovillkorat aktieägartillskott, kapitaltäckningsgaranti eller ackordsförhandlingar.

Det förtjänar också att påpekas att ABL 13:2 i Sverige ingår i reglerna för bolag i kris utöver de regler som i ett internationellt perspektiv är de enda, nämligen insolvensreglerna 39 (i Sverige i konkurslag och brottsbalk).

Ulf Gometz är auktoriserad revisor vid Ernst & Young i Göteborg och adjungerad professor vid Göteborgs universitet. Han medverkade senast i Balans nr 6–7/1994.