Balans presenterar här svenska kommentarer till den internationella G 30-gruppens rekommendationer till aktörerna på den riskfyllda derivatmarknaden. De är nyligen framtagna av en arbetsgrupp inom Bankföreningens Revisionskommitté.

Under de senaste åren har det i massmedia rapporterats om ekonomiska förluster förorsakade av handel med s.k. derivatinstrument. Bankföreningens Revisionskommitté har tillsatt en arbetsgrupp bestående av revisionsansvariga för tradingverksamheten inom Handelsbanken, Nordbanken respektive Skandinaviska Enskilda Banken, vars uppgift varit att kartlägga vissa av dessa förluster för att identifiera eventuella bakomliggande brister i internkontrollen.

Utgångspunkten har varit att koppla dessa brister till G30-gruppens rekommendationer samt att identifiera riskområden som ej behandlas i G30 rapporten.

G30-gruppen som består av ett antal erfarna bankmän och andra marknadsaktörer publicerade i juli 1993 24 rekommendationer för derivatmarknadens aktörer, lagstiftare och reglerande myndigheter. Rekommendationernas ändamål är att ange en internationell praxis för riskhantering och intern kontroll. I sammanställningen nedan anges G30 rekommendationerna med kursiv stil.

Våra källor har utgjorts av ett antal internationella tidskrifter som har sammanställts genom en databasutsökning. Vi har även tagit del av Bank of Englands rapport avseende Barings samt tingsrättsdomar avseende Skanska och Stockholm stad. Våra bedömningar och slutsatser har baserats på detta material.

Avsikten är att gruppen fortlöpande skall följa utvecklingen och analysera de bakomliggande faktorerna vid incidenter med anknytning till tradingverksamhet som orsakat betydande förluster.

Sammanfattning

En av våra viktigaste slutsatser är att den verkställande ledningen måste ha tillräcklig kunskap och information om den verksamhet som bedrivs – detta visar bl.a. Baringsfallet men även förlusterna i Metallgesellschaft. Ledningen skall i övergripande riktlinjer och policies avseende riskhantering och kapitalanvändning styra den handel som bedrivs med derivatprodukter. G30-gruppen lämnar också en rekommendation som särskilt belyser ledningens roll och ansvar.

Av särskild vikt är det att det finns en oberoende funktion som föreslår risklimiter för fastställelse av styrelsen samt övervakar transaktioner och positioner för att säkerställa att beviljade risklimiter inte överskrids. Detta inkluderar en noggrann och kontinuerlig analys av risker och resultat för varje produkt, samt vilket kontrollsystem som krävs för att reducera risken för oavsiktliga eller avsiktliga fel till en för organisationen acceptabel nivå.

Flera av fallen visar på vikten av att ha en tillfredsställande arbets- och ansvarsfördelning mellan funktioner för handel, back office, redovisning och riskkontroll. Brister i dessa avseenden har i flera fall möjliggjort att otillåtna transaktioner kunnat genomföras, vilka medfört stora ekonomiska förluster. Detta berörs ej av G30-gruppen, men Finansinspektionens allmänna råd avseende intern kontroll belyser vikten av oberoende kontroll inom ramen för en dokumenterad arbets- och ansvarsfördelning.

Vår slutbedömning är dock att G30 rekommendationerna i allt väsentligt belyser de riskområden där brister medverkat till att betydande förluster uppstått

G30-rekommendationer och analys

Rekommendation 1:

Ledningens roll

Handlare och slutanvändare skall använda derivatprodukter i enlighet med övergripande riktlinjer avseende riskhantering och kapitalanvändning som godkänts av respektive företags styrelse. Sådan policy skall ses över allteftersom förändringar inträffar i affärs- och marknadsvillkoren. Riktlinjerna beträffande användning av derivatprodukter skall vara klart definierade liksom ändamålen för vilka sådana transaktioner skall genomföras. Företagsledningen skall godkänna alla processer och kontrollmekanismer som krävs för att följa dessa riktlinjer och cheferna på alla nivåer skall se till att de genomförs.

Ledningens bristande förståelse av riskerna involverade med derivattransaktioner och frånvaron av dokumenterade policies och riktlinjer och/eller uppföljning av dessa är genomgående i de undersökta fallen.

I slutet av 1993 redovisade ett amerikanskt dotterbolag till den tyska industrijätten Metallgesellschaft AG – MG Corp realiserade förluster på DEM 800 miljoner och orealiserade förluster om DEM 1500 miljoner på utestående futures positioner.

Dotterbolaget hade ingått en stor mängd långfristiga (5-10 år) terminsaffärer med kunder och institutionshandlare. Kontraktens innebörd var att dotterbolaget skulle sälja oljeprodukter till fasta priser och med framtida likvid och leverans. Köparna hade enligt kontrakten möjlighet att stänga terminerna under löptiden med vinst om rådande spotpris översteg avtalat kontraktpris. Således innehöll terminskontrakten optionsinslag.

Under ett flertal år hade oljeprismarknaden varit präglad av högre spot- än terminspris som en följd av kortsiktigt efteröverskott på olja. MG Corp valde, för att skydda sig mot framtida oljeprishöjningar, att köpa olja med kortfristiga oljefutures (1 mån) via Nymex och oljeswapar via OTC. Kontrakten rullades sedan vid förfall. Vid rådande marknadssituation utfördes rullningarna till realiserade vinster att motverka den framtida förlusterna på de långa terminskontrakten.

I slutet av 1993 föll de kortfristiga priserna på olja i förhållande till terminspriserna varpå de kortfristiga futurepositionerna genererade väsentliga förluster. Motparterna på OTC-marknaden krävde säkerheter för bolagets swaptransaktioner. Bolaget vände sig till Metallgesellschaft i brist på egen likviditet för uppfyllande av de ökade marginalsäkerhetskraven. Bolagets kortfristiga funding kunde inte omsättas och slutligen gick flera borgenärer in för att rekonstruera Metallgesellschaft.

Metallgesellschaft lämnade ett uttalande att dess dotterbolag inte utförde spekulativa futuretransaktioner utan dess avsikt var att hedga andra risker. Uttalandet antyder att ledningen inte fullt ut förstod innebörden av dotterbolagets hedgingstrategi. Ledningen i Metallgesellschaft ansåg också att den inte informerats och att all resultat- och riskrapportering kvarstannat hos dotterbolagets ledning. Kritikerna menar att hedging-transaktionerna inte finansiellt säkrade de framtida åtaganden eftersom de inte var samma produkter och förfallostrukturer som avsågs vid hedgingtidpunkten. Vidare framhålls att bolagets antagande om fortsatt backwardation (högre spot- än terminspriser) hade spekulativa inslag och därför inte skänker tilltro till bolagets hedgingstrategi.

De ökade kraven på marginalsäkerheter kommenterades av ledningen i Metallgesellschaft som ”tekniska problem” vilket tyder på bristfällig rapportering alternativt okunnighet om dess innebörd.

Det saknades en dokumenterad policy/strategi för bolagets handel med oljefutures. Vi menar att Metallgesellschafts lednings uttalanden i anslutning till förlustens tillkännagivande pekar på att inte bara policyn/strategin för finansiella instrument var odefinierad utan att ledningen också saknade förståelse för de risker som var förknippande med dotterbolagets verksamhet.

I Orange County med en förlust på USD 2,5 miljarder i s.k. structured notes byggdes en portfölj (USD 8 miljarder) successivt upp utifrån en förutsättning att den korta räntan i USA skulle falla. När marknadsförutsättningarna väsentligen förändrades saknades det handlingsmöjligheter att begränsa förlusterna. Förlusterna berodde på att den operativa ledningen försatte organisationen i en situation där nivån på risktagandet inte var kalkylerat. Det saknades hos högsta ledningen kunskap om riskernas innebörd och inga fastställda limiter fanns för att förhindra/begränsa förlusternas storlek.

Den 23 februari upptäckte ledningen för Barings en stor öppen position som utgjordes av standardiserade futures och optioner handlade på börserna i Osaka respektive Singapore (SIMEX). Den öppna positionen värderades till minus GBP 625 miljoner, vilket översteg bankens egna kapital som uppgick till GBP 541 miljoner. Detta ledde till att Barings ej kunde klara de nödvändiga marginalsäkerhetsbetalningarna för att kunna fortsätta sin handel. Den 5 mars övertogs Barings av en holländsk bank. Den totala förlusten uppskattades till ca 9 500 miljoner kronor.

Situationen i Barings uppstod genom att chefshandlaren på Barings Futures i Singapore spekulerade i att Nikkei indexet skulle stiga och att de japanska obligationsräntorna skulle falla. Under januari månad byggdes en stor position upp som doldes på ett felkonto. Jordbävningen i Kobe ändrade förutsättningarna radikalt, Nikkei indexet sjönk kraftigt, men chefshandlaren valde att öka insatsen.

Den viktigaste bristen i Barings var att varken den verkställande ledningen eller de ansvariga för de produktområden inom vilka verksamheten i Singapore låg, hade tillräcklig kunskap om verksamheten som bedrevs. Ledningen accepterade t.ex. överföring av mycket stora belopp för att uppfylla krav på tilläggsäkerhet utan att förstå innebörden därav. Erfarenheterna från Barings visar att det är en förutsättning att verkställande ledningen i allt väsentligt förstår innebörden av verksamheten. De produktansvariga skall ha en detaljerad förståelse för alla aspekter av den verksamhet som bedrivs. Detta inkluderar en noggrann och kontinuerlig analys av risker och resultat för varje produkt, samt vilket kontrollsystem som krävs för att reducera risken för oavsiktliga eller avsiktliga fel till en för organisationen acceptabel nivå.

Det har även framkommit att rapporteringsvägarna var oklara avseende verksamheten i Singapore vilket tyder på otydligt definierade ansvarsområden. Chefshandlaren kunde mot bakgrund av detta agera ostört fram till kraschen.

Chefen för fondsektionen vid Stockholms stads kammarkontor bedrev under 1986 och början av 1987 handel med standardiserade ränteterminer och ränteoptioner. Verksamheten var mycket omfattande, spekulativ och okontrollerad. Handeln bedrevs under avsaknad av risklimiter och riktlinjer, övervakning från kompetenta chefer samt fungerande datastöd. Den slutliga förlusten uppgick till 440 miljoner kronor.

Sveriges Riksbank redovisar i ”Den svenska derivatmarknaden” sin riskbedömning av derivatmarknaden. För clearade instrument är Riksbankens bedömning att de operativa-, legala-, och motpartsriskernas karaktär är under genomsnittet. Marknads-, och likviditetsrisker för dessa instrument bedöms vara genomsnittliga. Med operativ risk avses bl.a. ledningens styrning av institutets derivathandel. Bland annat med anledning av incidenten i Barings har Futures Industry Association i ”Financial Integrity Recommendations (Juni 1995)” lämnat ett antal rekommendationer rörande handel med clearade instrument. Deras grundsyn är dock att dessa instrument har fördelar avseende intern kontroll av risker relativt icke clearade instrument.

Vi har i vår studie uppmärksammat ett antal större förluster i handel med clearade instrument (Barings, Carnegie och Metallgesellschaft). Förlusterna berodde dock på manipulation av redovisning och rapportering vilket möjliggjorts av brister i den interna kontrollen (ledningens bristande styrning och bristande arbets- och ansvarsfördelning). Barings aktualiserar också vikten av att verifiera och godkänna betalningar för täckande av marginalsäkerhetskrav.

Rekommendation 4:

Identifiera inkomstkällorna

  • Handlarna skall regelbundet och tillräckligt detaljerat mäta inkomsternas beståndsdelar för att kunna förstå hur riskerna uppstår.

I Barings fallet uppvisade verksamheten vid Barings Futures i Singapore ett exceptionellt gott resultat för 1994 och bidrog med en stor del av hela bankgruppens resultat. Det goda resultatet, i en verksamhet som ansågs riskfri, blev aldrig föremål för analys och ifrågasättande. G30-gruppen pekar på vikten av att förstå riskerna genom en detaljerad resultatuppföljning.

Rekommendation 8:

Oberoende marknadsriskhantering

  • Handlarna bör ha en funktion för hantering av marknadsrisker som är oberoende och har befogenheter för att tillse att följande ansvarsskyldigheter uppfylls:

  • Fastställandet av riktlinjer för risklimiter samt övervakning av transaktioner och positioner för att tillse att dessa riktlinjer följs. (Se Rekommendation 5.)

  • Utformandet av stresscenarier för att mäta effekterna av olika marknadsförutsättningar – även de mest osannolika – vilka kan leda till obalanser i marknaden, volatilitet, avbrott i viktiga affärsförbindelser, reducerad likviditet i händelse av ogynnsamma marknadskopplingar, koncentrerad market making eller förbrukade kreditresurser. (Se Rekommendation 6.)

  • Utformandet av inkomstanalyser med angivande av de olika riskkomponenternas täckningsbidrag och av marknadsriskåtgärder som t.ex. ’value at risk’. (Se Rekommendation 4 och 5.)

  • Övervakning av avvikelser mellan portföljvärdets faktiska volatilitet och den volatilitet som förutsetts med hjälp av marknadsriskberäkningar.

  • Översyn och godkännande av prissättningsmodeller och värderingssystem för såväl front- som backofficepersonal samt utveckling av avstämningsprocedurer om olika system kommer till användning.

Allied Lyons rapporterade 1991 förluster om GBP 147 miljoner på valutahandel och utställda valutaoptioner. Bolaget hade inte etablerat marknadsrisklimiter för begränsning av Gamma- (konvexitet) och/eller Vegarisk (volatilitet). Vi noterade alltså att det saknades en oberoende funktion för hantering av marknadsrisker vilket G30-gruppens rekommendation fokuserar på.

I Barings var limiter ej fastställda avseende bruttopositioner i den arbitrageverksamhet som bedrevs mellan börserna i Singapore och Osaka utan endast nettolimiter förelåg. Risk-limiten för enheten i Singapore vid dagens slut var satt till noll. Under dagen medgavs mindre positionstagande. Möjligheterna till en oberoende uppföljning av att fastställda limiter efterlevdes var begränsade då det saknades lokalt ansvarig för riskkontroll.

Händelserna i Barings visar på att om omfattande arbitrageverksamhet bedrivs föreligger ett behov att fastställa limiter som fokuserar på den inneboende basis risken.

Tingsrätten dömde 1993 fd VD i Skanska Kapitalförvaltning AB till fängelse för grovt trolöshet mot huvudman medelst osant intygande. VD hade avsiktligt överskridit av styrelsen beviljade risklimiter och egenmäktigt manipulerat den periodiska resultat- och riskrapporteringen till bolagets styrelse. Bolaget åsamkades väsentliga förluster.

Fallet, som avsåg handel i valutor och räntebärande instrument, visade att det saknades en oberoende funktion för mätning och kontroll av beviljade risklimiter. Vi menar också att bristen på kompetent personal synes ha bidragit till möjligheterna att manipulera uppgiftslämnandet till styrelsen.

Dåvarande revisorerna i Skanska AB vilka utrett förhållandena kring förlusterna pekar på förhållandet att ränterisklimiten mättes som en parallellförflyttning av avkastningskurvan. Bolagets räntestrategi förutsåg att den korta räntan skulle falla i förhållande till den långa räntan vilket innebär att limiten inte anpassats till bolagets verkliga risktagande. G30-gruppen påtalar vikten av ändamålsenliga riskhanteringsmått. Ledningen har självklart ett stort ansvar för att tillse detta.

Rekommendation 15:

Befrämjande av verkställbarhet

  • Handlare och slutanvändare bör kontinuerligt samarbeta i syfte att identifiera och rekommendera lösningar av frågor som kan genomdrivas juridiskt såväl inom egen som mellan olika jurisdiktioner allteftersom verksamheten växer och nya typer av transaktioner utvecklas.

Under 1991 fastställde House of Lords att London Borough of Hammersmith and Fulham saknade legal kapacitet att genomföra transaktioner i räntederivat. Utestående transaktioner ogiltigförklarades vilket medförde stora förluster för några av de banker som varit motpart i transaktionerna. Incidenten har skapat en osäkerhet på marknaden om fullgörandet av dessa kontrakt med motparter med oklar legal status.

Rekommendation 16:

Professionell expertis

  • Handlare och slutanvändare måste se till att all deras derivatverksamhet bedrivs av ett tillräckligt antal kompetenta medarbetare med lämplig erfarenhet, kunskapsnivå och specialiseringsgrad. Till dessa räknas specialister som handlar med och hanterar de underliggande riskerna, deras övervakare samt de som ansvarar för handläggning, rapportering, kontroll och revision av verksamheten.

I flera av de studerande fallen, synes brister i kompetensen hos kontrollfunktioner förelegat. Detta gäller särskilt Bankers Trust och Skanska.

I Bankers Trust fallet handlade kunderna Gibson Greetings och Procter & Gamble med mycket komplicerade och riskfyllda instrument utan full kunskap om riskerna och förmodligen utan system för att mäta riskerna.

Gibson Greetings är ett Cincinatti-baserat företag som tillverkar presentpapper och gratulationskort med en omsättning på USD 547 miljoner. Bolaget redovisade i april 1994 förluster på USD 20 miljoner till följd av ett antal transaktioner med Bankers Trust av karaktären ”leveraged derivatives”. Gibson Greetings riktade skadeståndskrav mot Bankers Trust med motiveringen att banken gett ofullständig och vilseledande information om de risker instrumenten medfört. Banken gav dessutom bolaget felaktig information om aktuella marknadsvärden för instrumenten. Gibson Greetings var beroende av banken vad gäller värderingar av instrumenten. Gibson Greetings anförde även att banken, mot bakgrund av deras långa affärsrelation, haft ett ansvar att sälja instrument som överensstämmer med bolagets affärsstrategi.

Gibson Greetings skadeståndskrav uppgick till USD 73 miljoner. Bankers Trust och Gibson Greetings förlikades i november 1994. SEC bötfällde dessutom Bankers Trust att betala USD 10 miljoner.

Procter & Gamble redovisade USD 157 miljoner i förluster i april 1994 till följd av två transaktioner av karaktären ”leveraged swaps” gjorda med Bankers Trust:

  • En 5-årig swap på nominellt USD 200 miljoner med en inbyggd option, där P&G under de första sex månaderna betalade en rörlig ränta på 75 punkter under marknadsränta. För resterande tid baserades den rörliga räntan på en komplicerad formel inkluderande 5-åriga och 30-åriga treasury rates per ett viss datum.

  • En swap av typen ”wedding band” på nominellt USD 93 miljoner med en löptid på 4 3/4 år. P&G fick betala en mycket fördelaktig rörlig ränta i swapen under första året men även under resterande tid under förutsättning att en viss tysk marknadsränta höll sig inom intervallet 4,05%–6,10% under en viss tidsperiod. Om den tyska räntan vid något tillfälle under perioden gick utanför intervallet, vilket inträffade i detta fall, bestämdes räntan för den återstående tiden av en komplicerad formel med en kraftig hävstångseffekt.

P&G riktade skadeståndskrav mot Bankers Trust med motiveringen att banken gett ofullständig och vilseledande information om de risker instrumenten medfört.

Bankers Trust-fallen visar att banker kan ha förlustrisker inte bara i sin handel för egen räkning utan även i sina kundaffärer. Fallet med Procter & Gamble visar dessutom att med ”leveraged derivatives” kan förlusterna bli mycket stora även med relativt små nominella volymer och korta löptider.

Fallen reser frågor om vilket ansvar en bank har för att informera kunderna om risker i särskilt komplicerade instrument och i vilken utsträckning banker skall göra kundaffärer i dessa instrument.Behovet av policy avseende nya produkter och vilka kunder som produkterna skall säljas till påvisas.

Rekommendation 17:

System

  • Handlare och slutanvändare måste se till att adekvata system för datainsamling, behandling, avräkning och ledningsrapportering finns så att derivattransaktionerna görs på ett ordnat och effektivt sätt i enlighet med ledningens riktlinjer. Handlarna bör ha riskhanteringssystem som mäter de risker som uppstår i derivatverksamheten, inklusive marknads- och kreditrisker. Slutanvändarna bör ha riskhanteringssystem som mäter de risker som uppstår i deras derivatverksamhet på grundval av dessas art, omfattning och komplexitet.

I några av fallen, främst de som berör slutanvändare som exempelvisStockholms stad, har vi noterat avsaknad av eller bristfälliga system för beräkning av marknadsrisker och orealiserat resultat.

Rekommendation 19:

Redovisningspraxis

  • Det är önskvärt att åstadkomma en internationell harmonisering av redovisningsstandarden för derivatprodukter. I avvaktan på en sådan rekommenderas följande redovisningspraxis:

  • Handlarna bör redovisa sina derivattransaktioner genom marknadsvärdering och intäktsföring av värdeförändringar varje redovisningsperiod.

  • Slutanvändarna bör redovisa derivatprodukter de använder för risksäkring så att enhetlighet uppnås mellan resultatredovisning av derivatinstrumenten och de risker de är avsedda att säkra. Med andra ord, om risken som skall säkras redovisas till anskaffningskostnad (liksom vid en förtida hedge, ännu avräknad) skall marknadsvärdeförändringen på risksäkringsinstrumentet inte redovisas förrän resultatet på den risk som säkrats redovisas. Om marknadsvärdeförändringen på risken som skall säkras resultatredovisas löpande så skall värdeförändringen på risksäkringsinstrumentet behandlas på motsvarande sätt.

  • Slutanvändarna skall redovisa de derivatprodukter som inte skall användas i riskhanteringssyfte på marknadsvärderingsbasis.

  • Belopp som är betalbara till eller från motparter skall endast kvittas om det föreligger juridisk kvittningsrätt eller om det finns särskilda netting-överenskommelser.

I händelse lokala bestämmelser utgör hinder för att tillämpa dessa regler bör likafullt upplysning i årsredovisning i enlighet härmed rekommenderas.

G30-gruppen föreslår en internationell harmonisering av redovisningsprinciperna för derivattransaktioner och implicit att effekten av en marknadsvärdering skall återspeglas i resultaträkningen. Rekommendationen står i vissa fall i konflikt med existerande redovisningsprinciper t.ex. den svenska försiktighetsprincipen för räntebärande instrument (inklusive derivat) i obligationsportföljen samt principer för hedge redovisning. I fallet Metallgesellschaft förutsattes korta affärer hedga riskerna i längre åtaganden. Det framgår inte av tillgänglig information hur bolagets redovisningen återspeglade dessa förhållanden, men slutsatsen synes vara att hedge redovisning inte skulle ha fokuserat på den potentiella förlustrisken eftersom hedgingstrategin inte var effektiv.

I Allied Lyons fallet förelåg det också osäkerhet huruvida redovisningen återspeglat det verkliga värdet (marknadsvärdet) i optionsåtagandena samt i vissa valutaterminskontrakt. Denna brist aktualiseras av de rekommendationer som förespråkar en marknadsvärdering och resultatföring av dessa värdeförändringar.

Övriga riskområden

Vid vår analys har vi noterat att G30 rekommendationerna i vissa fall inte är tillräckligt tydliga alternativt utelämnar väsentliga riskområden. Vi vill särskilt framhålla tre områden.

Arbets- och ansvarsfördelning

En fråga som inte direkt berörs i G30 rapporten är vikten av en god arbets- och ansvarsfördelning vilket synes ha varit en av de viktigaste bristerna i Baringsfallet. Chefshandlaren hade kontroll över såväl front- som backoffice, dvs. trading, settlement, bokföring och riskrapportering. Denna brist gjorde att chefshandlaren kunde dölja sina affärer på ett felkonto, och att han hade kontroll på inkommande dagliga kontoutdrag samt över sammanställning av rapportering till ledningen. En god arbetsfördelning är en väsentlig förutsättning för att uppnå en god intern kontroll i en tradingverksamhet och försvårar också bedrägerier och obehörig handel.

Andra fall som också belyser detta är Skanska samt Carnegie A/S i Oslo. Under våren 1994 överskred en chefsmäklare i Carnegie sina befogenheter och tog stora otillåtna positioner i futures. Förlusten uppgick till ca 350 miljoner kronor. Bristande intern kontroll med avseende på ansvarsfördelning mellan handel, backoffice och riskkontroll synes ha bidragit till förlusten.

Nya produkter

En annan viktig fråga är behovet av policy avseende egna och kunders handel med nya och existerande produkter. Detta belyses av fallen med Bankers Trust vs Procter & Gamble och Gibson Greetings. I dessa fall finns det anledning att ifrågasätta Bankers Trust ledningens godkännande avseende dessa kunders handel med de riskfyllda derivatinstrumenten.

Bonussystem

Barings bonussystem synes ha varit direkt kopplat till resultatet för de enskilda enheterna. Chefshandlaren erhöll bl.a. ett stort bonusbelopp för 1994 baserat på resultatet för Barings Futures 1994. Det kan inte uteslutas att bonussystemets konstruktion har bidragit till att han tog omfattande risker i sin handel.

Vi vill med anledning av detta särskilt framhålla vikten av att bonussystem och dess innebörd är sanktionerade av ledningen. Vi vill även peka på vikten av god intern kontroll avseende resultat- och riskuppföljning vid förekomst av bonussystem.

Lars Gunnervall (Nordbanken)

Krister Lif (SE-Banken)

Björn Rosenkvist (Handelsbanken)