John Hellman kastade sig på allvar in i den offentliga debatten kring redovisningsfrågor för fyrtio år sedan med en artikel som hette ”Kritiska synpunkter på företagsbeskattningens principer”.
Där framförde han också kritiska tankar om de då gällande teorierna om prisjusterade vinstberäkningar. Han menade att den nominella vinsten inte var missvisande – vilket allmänt påstods – utan att den tvärtom var rättvisande och därmed också en riktig grund för beskattningen.
Skattelagarna borde vara neutrala till olika dispositioner och inte särskilt gynna konsolidering, ansåg Hellman. Dessutom menade han att vissa enkelt genomförda förändringar i lagen skulle ändra medföra en frikoppling så att tidens praxis med dolda reserver kunde överges och boksluten få ett riktigt upplysningsvärde.
Utgångspunkten för hans kritik var en upptäckt han menar sig ha gjort i sitt praktiska arbete på KF: att de teoretiskt övertygande argumenten för behovet av vinstfondering vid prisökningar inte stämde med verkligheten.
– De tog nämligen inte hänsyn till det främmande kapitalets roll vid ett företags finansiering, menade John Hellman, och det elementära förbiseendet blev internationell uppmärksammat först i Hyde-rapporten 20 år senare.
Han tillägger:
– Men mina synpunkter var kontroversiella och debattinlägget var ju framfört av en ung kamrer.
Dock ansåg sig John Hellman få anledning att återkomma 70- och 80-talens aktuella debatt, då han återkom både om företagsbeskattningen och om inflationsredovisning. I Balans var han flitig debattör under åren närmast före och efter pensioneringen från arbetet som redovisningschef på Kooperativa Förbundet 1981.
– Trots att tiden borde ha varit mogen fick jag inget gensvar.
Nominella bokslut ansågs ju fortfarande vara missvisande och han mötte heller inget större intresse för problemen kring de dolda reserverna.
– Men jag kan konstatera att skattelagstiftarna så småningom kommit att inse att beskattningen inte borde gynna konsolideringen särskilt. Och att den nominella vinsten, kallad verklig vinst var en rätt bas för inkomstskatten. Alltså det jag hävdade redan 1955.
De senaste sex–sju åren har John Hellman, idag 79 år gammal, alltså inte längre varit med och debatterat.
– Men så läste jag en dag i morgontidningen att det lagts fram ett utredningsförslag enligt vilket bokslutsdispositioner och obeskattade reserver skulle bort från företagens bokslut.
John Hellman spärrade särskilt upp ögonen inför omnämnandet av en utdelningsspärr och beslöt sig för att själv ta del av betänkandet.
– Var tiden äntligen mogen? Hade EG-direktiven fått skattemyndigheterna att ge upp sitt långvariga motstånd?
Han blev besviken.
Förfuska syftet
– I stället var man nu på väg att helt förfuska det egentliga syftet med en frigörelse mellan redovisning och beskattning. De begrepp som försvann ur boksluten skulle ersättas av ”latent skatt”. Företagen skulle ju tvingas att i deklarationen lämna uppgifter om obeskattade reserver som om de gamla skattereglerna fortfarande fanns kvar.Hellman letade sig vidare och kom också fram till Redovisningsrådets rekommendation om koncernredovisning och förstod var idéerna kom från.
– Mina kritiska tankar kom så småningom att ta formen av ett manus till en artikel om jag tänkte kunde intressera Balans. Men det blev tvunget att korta och redigera den av olika skäl. Under det arbetet framkom att det i remissbehandlingen riktats så allvarlig krítik mot betänkandet att regeringen t.v. beslöt lägga dess förslag på is för vidare överväganden.
Detta stod klart efter lagrådsremissen i oktober där utdelningsspärren dessutom inte fanns med. När propositionen sedan kom hade den dock återkommit som ett ämne att utreda vidare. Den utvecklingen kommenterar Hellman i ett avslutande tillägg.
Balans tycker att det är intressant att låta John Hellman komma till tals, även om han inte för debatten inom de ramar som normalt brukar återfinnas i dessa sammanhang. Och även om regeringens förslag i stora delar drogs tillbaka.