Harmoniseringen av den svenska redovisningslagstiftningen med de regler som gäller inom den Europeiska Unionen har pågått länge. Behovet kunde ju förutses redan när Sverige började förhandla om EES-avtalet, och själva medlemskapet i EU har knappast haft någon inverkan just på den processen.
Ändå är frågorna kring harmoniseringen särskilt aktuella just nu. Det beror bland annat på att den statliga redovisningskommitténs betänkande varit ute på remiss och just nu bearbetas på departementet. Debattens vågor går höga, både om förslagets innehåll och om den föreslagna tidpunkten för ikraftträdandet. (Se t.ex inläggen längre fram i detta nummer av Balans.)
En annan orsak till intresset för de europeiska redovisningsdirektiven är att Europakommissionen börjat skramla med sabeln och hota med att återuppliva den gamla tanken på att kodifiera europeisk redovisningspraxis. John F. Mogg, generaldirektör för kommissionens DG XV, höll ett anförande i december 1994 vid generalförsamlingen i den europeiska revisorsfederationen Fédération des Experts Comptables Européens (FEE). I det anförandet kom han bland annat in på de stora europeiska företagens beroende av amerikansk redovisningspraxis. Han nämnde alternativet att alla skulle acceptera IASC:s rekommendationer, men påpekade att samarbetet mellan IASC och IOSCO haltar, och yttrade:
”Under trycket från IOSCO och dess starkaste medlem, SEC, har IASC mer och mer flyttat sig i riktning mot USA, även om Europa – med för närvarande sex medlemmar i IASC:s styrelse – normalt borde vara väl representerat. Man kunde ha förväntat sig att detta skulle ge Europa en relativ fördel. Men så länge dessa representanter inte är beredda att agera samlat, eller företräda ståndpunkter som stämmer med deras regeringars, kan vi inte förvänta oss att vara särskilt effektiva ... Även (diskussionerna inom IOSCO) lider av brist på europeisk samordning. Det skulle vara effektivare om EU talade med en röst. Men för att kunna göra det måste vi ha tillgång till likvärdiga regler som vi kan försvara internationellt.”
Frågan om europeiska redovisningsrekommendationer behandlas av Göran Tidström i föregående artikel.
Executive Foundation Lund (EFL) är en institution i anslutning till Ekonomihögskolan vid Lunds universitet. EFL arrangerade den 3 mars ett seminarium med titeln Incorporation of the EC Directives on Accounting in Sweden and the International Harmonisation. I seminariet medverkade Karel van Hulle, chef för avdelningen för redovisning och revision inom Europakommissionens DG XV. Van Hulle har gjort sig känd som engagerad debattör i de flesta frågor som rör redovisningen och revisorsyrket. En annan medverkande var Sigvard Heurlin, Nordiska Revisorsförbundets representant i IASC:s styrelse och medlem i Redovisningsrådet. Ekon. dr. Kristina Artsberg, universitetslektor vid Ekonomihögskolan, fungerade som ordförande vid seminariet.
Heterogen bakgrund
En aspekt som kom fram tydligt vid seminariet var den heterogena bakgrunden till redovisningsdirektiven. Kristina Artsberg varnade visserligen för att okritiskt bunta ihop länder i boxar, men hon kunde ändå se ett mönster.
Redovisningstraditionen på den europeiska kontinenten baseras på ett system med skriven lag, ett näringsliv som finansieras av institutioner, en beskattning som bygger på redovisningen, revisorsprofessioner utan traditionell tyngd, och traumatiska minnen av bedragna långivare. I de anglosachsiska länderna (dit man i det här fallet i viss utsträckning kan tillåta sig att även räkna t.ex. Holland) baseras traditionen på case law, finansiering genom effektiva aktiemarknader, separata skatteredovisningar, starka revisorsföreningar och trauman som snarare består av aktiemarknadskrascher. Att smälta samman dessa traditioner till gemensamma direktiv ger med nödvändighet problem.
”The true and fair override” – principen att bestämmelserna i ett direktiv inte bara får utan till och med skall åsidosättas om de inte leder till att redovisningen ger en rättvisande bild, se fjärde direktivet artikel 2 punkt 5 – är notoriskt svårtillämpad. Karel van Hulle varnade för risken att medlemsländer använder den principen som undanflykt för att göra generella avvikelser från direktiven. Det står ”undantagsvis” i artikeln, och det ordet skall tillämpas strikt.
Vad som menas med ”true and fair” är inte heller helt lätt att förklara. När den brittiska delegationen yrkade på att begreppet skulle föras in i det blivande fjärde direktivet i samband med att Storbritannien anslöt sig till gemenskapen blev man ombedd att förklara innebörden. Enligt Karel van Hulle använde britterna då exemplet med ärkebiskopen av Canterbury som besökte USA. På Queen Elizabeths landgång möttes han av amerikanska journalister som frågade vad han tyckte om nattklubbarna i New York. ”Finns det nattklubbar i New York?” svarade biskopen oförstående. Förstasidesrubrikerna nästa dag var: ”Ärkebiskopens första ord på amerikansk mark: Finns det nattklubbar i New York?” Det, menade britterna, var visserligen ”true”, men det var inte ”fair”. Anekdoten har inte bara underhållningsvärde. Den beskriver rätt väl vilket grundläggande synsätt man måste ha för att kunna tillämpa principen om en rättvisande bild. Slå gärna upp Balans 1/1993 och läs vad Ulf Gometz sade om redovisningsskymningen. Det blir inte mindre sant nu!
Heurlin utmanade
”Substance over form” är en annan princip som diskuteras i redovisningskretsar. Sigvard Heurlin påpekade att det inte är samma sak som ”the true and fair override”. Han saknade ett klart ställningstagande i den frågan i de europeiska redovisningsdirektiven. Han utmanade också gästen från kommissionen genom att hävda att direktiven inte hade påverkats av kapitalmarknadernas utveckling och krav under de senaste 25 åren. Något mera engagerat motstånd mötte han för övrigt inte på just den punkten. Karel van Hulle påpekade dock att fjärde och sjunde direktiven på sin tid hade inneburit närmast revolutionerande framsteg i flera av gemenskapens länder, något som det är lätt att underskatta i dag. De har för övrigt stor betydelse även nu, nämligen som vägledning för de nya marknadsekonomierna i centrala och östra Europa. Tanken är inte att direktiven skall göra redovisningarna enhetliga. Tanken är att de skall bli likvärdiga: Det du gör är inte likadant som det jag gör, men det är likvärdigt och får därför användas hos mig.
Behovet av en grundläggande begreppsapparat – conceptual framework – var en annan tanke som Sigvard Heurlin förde fram. Enligt hans uppfattning kan en sådan begreppsapparat användas för att undvika onödig detaljreglering. Fenomenet finns i IASC och även i länder som USA, Storbritannien, Australien och Kanada, men det lyser med sin frånvaro i de europeiska direktiven.
På eftermiddagen bereddes en mindre krets företrädare för universitetet och yrket tillfälle att diskutera vidare med Karel van Hulle om olika frågor i samband med Sveriges nya ställning. Från kommissionens sida uttalades stort intresse för fortsatta kontakter, både via FEE och direkt.
Björn Markland