Marja Widell är miljörevisor vid ABB. Det innebär att hon har ABB-ledningens uppdrag att göra miljörevisioner. Men hon arbetar helt oberoende bl.a. i den meningen att hon som bestämmer när och om revision ska göras. Hon frågar ingen om det.
I dag miljörevideras ABB:s samtliga tillverkande enheter och serviceverkstäder inom en cykel på högst tre år. Ibland görs revisionerna ännu tätare. Miljörevisionen är ett jättejobb. Antalet anläggningar är mycket stort. Bara i Sverige finns ABB i bortåt 200 kommuner.
Revisionen börjar med att Marja Widell kontaktar VD i det aktuella bolaget. Därpå följer ett informationsmöte.
– Då är jag lite listig. Det ingår i mitt uppdrag inte bara att revidera utan också att se till att det finns miljökunskaper ute i bolagen.
Så på informationsmötena passar hon på att undervisa i stora miljöfrågor. Samtidigt talar hon om miljölagstiftningen och om ABB:s miljöpolicy, dvs. de två regelsystem mot vilka revisionen sker.
– Jag smyger in utbildning i revisionen. Om jag bara hade lockat med utbildning hade jag aldrig kunnat få alla de här bolagen att ställa upp med de befattningshavare som ska komma till informationsmötena. Men de här mötena är ofta uppskattade.
VD ska vara med
En förutsättning för att systemet ska fungera är att VD är med på mötet. Revisionen startar inte utan att ett sådant möte har hållits.
Informationsmötet är till för att personalen ska få förståelse för de krav som ställs och varför Marja Widell anmärker på en massa saker som inte är bra från miljösynpunkt.
Reaktionerna under mötet kan variera. Det finns verkställande direktörer som sitter riktigt avslappnade, några som somnar och andra som har myror i byxorna.
– Där finns hela skalan av personligheter. Och nu har vi faktiskt kommit därhän att det finns VD:ar som varit fältbiologer. Det är urkul.
Lokala miljökontrollörer
Mötet är alltid väl förberett genom att särskilda Local Environmental Control Officers, s.k. LECO:s, i förväg försett Marja Widell med information om bolaget.
Till bakgrunden hör att ABB:s koncernchef Percy Barnevik har en stab som heter Environmental Affairs. Chefen där heter Jan Strömblad. Till sitt förfogande har han i 34 länder s.k. miljöcontrollers, dvs. sådana som Marja Widell. Dessa utländska controllers rapporterar till Jan Strömblad och respektive lands ledning. Marja Widell rapporterar till Jan Martinsson i den svenska ABB-ledningen.
Till sitt förfogande har alla miljöcontrollers alltså dessa lokala miljökontrollörer, LECO:s. De rapporterar till sitt bolags ledning och till miljöcontrollern. Dessa LECO:s kan ha ganska olika ställningar i företaget men det är relativt vanligt att uppgiften ligger på kvalitetschefen.
Totalt finns det 4–500 LECO:s i världen. Marja Widell har 70 i Sverige. Inför det informationsmöte som inleder revisionen får de samma brev som VD. Det innehåller också en checklista över vad som behövs inför revisionen.
Organisation och delegeringar
Så när det är dags för mötet har de plockat fram bl.a. sina miljörapporter, tillstånd, ritningar på avlopps- och ventilationssystem, layouter över processer, organisationsscheman inklusive de delegeringar som finns och hur de är uppbyggda.
Det är viktigt att revidera att det finns korrekta delegeringar i organisationen.
Man reviderar verksamheten mot lagstiftning, miljöpolicy och mot de tillstånd som finns – eller som inte finns.
När Marja Widell började som miljörevisor var det ett antal anläggningar som inte hade några tillstånd. Det var inget speciellt för ABB. Det gällde för industrin i stort. Det berodde på att när miljöskyddslagen kom så behövde existerande anläggningar inte söka tillstånd om de inte skulle förändras på något sätt. Många var inte så medvetna om vad förändring innebar – och myndigheterna informerade dåligt.
Men i dag har alla ABB-anläggningar tillstånd eller tillstånd under prövning.
I ABB:s miljöpolicy finns en rad konkreta mål uppställda. Som exempel kan nämnas att utsläppen av lösningsmedel ska minskas över hela världen. Mängden klorerade lösningsmedel ska minimeras. Mängderna miljöfarligt avfall ska minska. Miljögiftet PCB ska bort. (PCB är förbjudet i Sverige men fortfarande tillåtet i en del andra länder.)
Revisionsarbetet är ofta mycket handfast och jordnära. Marja Widell går runt i verkstäderna, tittar, öppnar skåp, går bakom alla maskiner, öppnar alla soptunnor och ser vad som finns där.
– Det är bara hårda fakta som gäller, säger Maja Widell. Jobbet är ofta skitigt. Det kan vara kallt, blåsigt och eländigt. Soptunnorna är inte alltid så trevliga. Men det är verkligheten det gäller – summan av de praktiska detaljerna som till slut ger resultatet för verksamheten. Att rota i soptunnor är ett sätt att upprätthålla min kompetens. Den dag jag sätter mig bakom ett skrivbord hänger jag inte med i vad som händer därute.
Att Marja Widell är ute och själv gräver i smutsen har också stor betydelse för genomslagskraften i ansträngningarna för att förbättra miljön.
Har hon varit ute i verkstaden och pratat med killarna och tjejerna där så de vet vem hon är. När det kommer påbud om att Marja har sagt att nu måste de göra si eller så – då tar man emot det på ett helt annat sätt än om påbudet kommit från en centralt placerad person som ingen människa har träffat.
– Det är viktigt att jobba så. Man blir trovärdig på ett helt annat sätt.
Många resor
Marja Widell är inte på plats i Västerås många timmar i veckan. Det är tåget klockan 6.23 på morgonen som gäller. Eller bussen till Arlanda klockan fem eller sex.
Marja Widell skriver hela tiden ner vad hon ser ute i verkstäderna. Skolböckerna i miljörevision säger att hon sedan ska samla alla berörda och tala om vad hon noterat. Det gör hon inte. Hon åker hem för att smälta materialet, skriva rent, kolla mot tillstånd, ritningar etc.
– Jag lämnar dem i ovisshet. Det ska man inte men det gör jag ändå. Jag tror att jag gör bättre jobb då.
Efter 2–3 veckor kommer hon tillbaka till anläggningen. Då behöver inte VD vara med utan då samlas gänget som har med produktionen att göra. Eventuella missförstånd reds ut. Beträffande de åtgärder som måste vidtas bestämmer man vem som är ansvarig för åtgärden och när den ska vara genomförd.
Från det mötet skrivs ett protokoll. Där kan stå t.ex. att en golvbrunn vid en maskin ska gjutas igen på grund av risk för oljeläckage, att Johansson är ansvarig och att jobbet ska vara gjort senast den 1 april.
– Protokollet kan vara på tio sidor, säger Marja Widell. Det är ofta ointressant för en större allmänhet men det är det vi ska jobba efter.
Sedan skriver hon ett annat och mycket kortare protokoll till VD. Där står om man lever upp till de legala kraven, om man lever efter lagen om kemiska produkter, om man har genomfört de utbildningar som krävs, om organisationen är bra ur miljösynpunkt m.m.
Miljöansvar i linjen
Om Marja Widell t.ex. hittar en organisation där man lagt miljöansvar vid sidan om linjeorganisationen så blir det anmärkning.
– Ansvaret ska ligga i linjen, säger Marja Widell. Den som har ansvaret för ett produktionsavsnitt ska också ha miljöansvaret.
I rapporten till VD finns i regel också information om de största miljöriskerna vid anläggningen. Kommande nya krav och de investeringar som de kan kräva tas också upp i rapporten.
Sedan är det varje LECO som ska se till att det som står i revisionsprotokollen följs upp. Det hinner Marja Widell inte göra själv. Om det är allvarligare saker ringer hon till sin LECO för att höra hur det går.
Marja Widell gör inte allting själv. Hon kan hyra in personal från ABB Corporate Research eller utifrån ABB-bolagen. Om hon ska revidera ett bolag som gör maskiner så kan hon till sin hjälp ta människor som har hand om miljöfrågor i andra bolag som också gör maskiner. De kan processerna.
– Miljörevision kostar mycket pengar, säger Marja Widell. Men det finns inget motsatsförhållande mellan god miljö och god ekonomi. Mycket av det jag upptäcker är vettigt att ändra på. Trycker jag ner utsläppen av lösningsmedel i ett bolag så betyder det att de köper mindre mängd lösningsmedel. Om jag ser till att avfallet minskar så minskar avfallskostnaderna. Och de är höga i dag. Jag vet att jag sparar massor av pengar åt bolagen. Miljörevision är ingen tärande verksamhet.
Auktoriserade revisorer?
Vad tror du om att ha auktoriserade revisorer som miljörevisorer eller miljökontrollanter enligt EMAS?
– Jag blir lite nervös när man börjar prata om ”pengarevisorer” i de här sammanhangen, säger Marja Widell som är kemist med KTH i botten. Jag är tekniker med över 30 års industriell erfarenhet. Det händer att även jag har svårt att förstå sammanhangen. För att kunna revidera måste man verkligen ha förstått.
Hon kan tänka sig att det finns revisionsfirmor som vill bli ackrediterade miljökontrollanter enligt det kommande EMAS-systemet. Själv tycker hon att det vore allra lyckligast om det blev erfarna miljörevisorer som blev miljökontrollanter.
– Det finns ju klassificeringssällskap och liknande som skulle kunna anställa erfarna miljörevisorer, säger hon.
Det ringer ofta ungdomar till henne och säger att de vill bli miljörevisorer. De vill veta vad de ska läsa.
Bra att vara gammal
– Jag säger att de naturligtvis måste ha en grundlig teknisk utbildning. Men det är inte i första hand frågan om att läsa. Det gäller att arbeta och skaffa sig erfarenheter. Miljörevisor är ett typiskt jobb för den som är ganska gammal. Då har man tillräcklig erfarenhet och har sett tillräckligt mycket.
Det är många som sagt hur ”f-n kom du på det där” till Marja Widell när hon upptäckt något anmärkningsvärt.
– Det beror bara på att jag är gammal, ingenting annat, säger Marja Widell. I USA läggs stor tonvikt på checklistor och sådant. Det hjälper inte med aldrig så goda checklistor om man inte kan koppla ihop och dra slutsatserna av det man ser.
Marja Widell hade arbetat på Asea i många år innan hon blev miljörevisor 1989. Hon har framför allt jobbat med utvecklingsfrågor och det var ganska många miljöfrågor som kom på hennes bord redan innan ABB inrättade miljörevisorsbefattningen.
– Jag var t.ex. med om att byta ut PCB i kraftkondensatorer på 70-talet. Då fanns inga miljökrav. Vi bara visste att PCB var ett miljögift och att vi var tvungna att byta ut det. Och redan på 60-talet tittade vi på hur Asea skulle kunna tjäna pengar på produkter inom miljöområdet.
Inge Wennberg