Balans nr 6–7 1995

Redovisning av optioner

Normgivare, revisorer och redovisare måste ta ställning till hur redovisning av optioner bör ske. Håkan Malmström diskuterar här några av dessa frågor och redogör även för de ställningstaganden som kommer fram i befintliga standards.

Utvecklingen av de finansiella riskhanteringsinstrument som kallas derivat har ökat explosionsartat under senare år, vilket parat med instrumentens komplexitet medfört att utvecklingen av redovisningsprinciper inte riktigt hängt med. Det fåtal standards som existerar står många gånger i konflikt med varandra, samtidigt som de i vissa fall också leder till en redovisning som inte speglar derivatens natur. Det råder delade meningar om hur instrumenten skall hanteras redovisningsmässigt, och många har också ifrågasatt om etablerade redovisningskoncept som exempelvis försiktighetsprincipen verkligen speglar derivatens natur. Alla inblandade förefaller dock överens om att problemen måste lösas, något som kommit till uttryck bl.a. i det faktum att IASC, FASB och många andra normgivande organ har pågående projekt som behandlar området.

Ett av de mer komplexa derivaten är optionen, vars natur och attribut skiljer den från många andra finansiella instrument. Dessa måste på något vis reflekteras i redovisningen, vilket är lättare sagt än gjort då auktoritativa standards i princip är obefintliga. Det kan därför på goda grunder antas att praxis, både i Sverige och internationellt, är diversifierad.

Denna artikel syftar därför till att dels ge en översikt av de frågor normgivare, redovisare och revisorer måste ta ställning till vid bedömning av hur optionsredovisning bör ske, dels redogöra för de ställningstaganden som kommit till uttryck i de standards som trots allt finns. Många av frågorna berör fler finansiella instrument än optioner, och av utrymmesskäl kommer diskussionen kring dessa att begränsas. Detta innebär tyvärr att frågan om not- och tilläggsupplysningar, vilka sannolikt kommer att utgöra en central del i framtida standards, inte ryms inom ramen för artikeln.

Bakgrund

En option ger innehavaren rätt, men inte skyldighet, att köpa (köpoption) eller sälja (säljoption) en viss kvantitet av en viss vara till ett på förhand fastställt pris (lösenpris) före (amerikansk option) eller på (europeisk option) ett på förhand fastställt datum (slutdagen). För denna rätt betalar innehavaren en premie till utställaren av optionen. Den senare har alltså skyldighet att sälja respektive köpa i det fall innehavaren så påkallar.

Eftersom innehavaren har en rättighet, men inte en skyldighet, är hans eventuella förlust begränsad till den premie han betalat, och han kan tillgodogöra sig samtliga för honom fördelaktiga förändringar i priset på den underliggande varan. Utställarens vinst å andra sidan är begränsad till erhållen premie, medan han står risken att priset rör sig i en för honom ofördelaktig riktning. Optionen har alltså, till skillnad från andra finansiella instrument, en ”one-sided risk and return”.

Dessa och andra attribut ger upphov till ett antal frågor som måste besvaras för att kunna fastställa hur optioner bör redovisas. Som en bakgrund till diskussionen kring dessa kommer jag att inleda med en kort redogörelse för existerande praxis och standards 1.

Jag begränsar redogörelsen till svenska, internationella (IAS) och amerikanska standards. IAS för att det är ett uttalat mål att svenska standards ska anpassas till dem, och amerikanska både för att de är relativt välutvecklade och för att de har stort inflytande. Då not- och tilläggsupplysningar inte ryms inom ramen för artikeln, kommer jag inte att redogöra för kraven på sådana enligt vare sig IAS32, FFFS eller de amerikanska FAS105, FAS107 och FAS119.

Existerande praxis och standards

Det finns ingen auktoritativ svensk standard som explicit behandlar optioner, men FARs utkast till rekommendation, Redovisning av standardiserade optioner, terminskontrakt samt valuta- och ränteswappar (”RSO”), har uppdaterats 1994 och finns nu åter intagen i FARs Samlingsvolym. Viss vägledning står också att finna i Finansinspektionens föreskrifter (”FFFS”) och i BFN7. I övrigt får redovisningen baseras på Bokföringslagens (”BFL”) regler och på analogitolkning av andra standards. Mot bakgrund av ovanstående och optionens komplexitet torde svensk praxis vara diversifierad, något som Redovisningsrådets (”RR”) pågående projekt om finansiella instrument förhoppningsvis kommer att råda bot på. RR avvaktar dock resultatet av IASC:s pågående arbete inom området.

I januari 1994 lade IASC fram sitt Exposure Draft 48 (”E48”), Financial Instruments, vilket behandlar frågan både om instrumentens plats i balans- och resultaträkningar, och om not- och tilläggsupplysningar. Den senare, vilken alltså ligger utanför ramen för min artikel, har nyligen kodifierats av IAS32. Den förra är dock fortfarande öppen, och i det följande kommer jag därför att beröra E48:s 2 slutsatser vad gäller frågan on optioners plats i balans- och resultaträkningar.

Inte heller i USA finns någon auktoritativ heltäckande standard som explicit behandlar optionsredovisning, även om innehavda aktieoptioner täcks av FAS115, Accounting for Certain Investments in Debt and Equity Securities

3. Historiskt har redovisningen baserats på analogitolkningar av andra standards, främst FAS80, Accounting for Futures Contracts, och FAS52, Foreign Currency Translation.

För att råda bot på detta gav AICPA 1986 ut ett s.k. Issues Paper, Accounting for Options (”AfO”). Ett Issues Papers innehåller dock bara AICPA:s Accounting Standards Executive Committees (”AcSEC”) rådgivande slutsatser, och har inte status av auktoritativ standard. AfO bygger främst på reglerna i FAS80 och FAS52, men tar även intryck av andra standards som delvis behandlar optioner eller näraliggande instrument. En av dessa är AICPA:s Audit and Accounting Guide – Audits of Brokers and Dealers in Securities (”ABDS”), och nämnas bör också att FASB:s emerging Issues Task Force (”EITF”) tagit ställning till vissa optionsredovisningsfrågor.

Amerikanska standards står många gånger i konflikt med varandra, något som förhoppningsvis kommer att lösas inom ramen för FASB:s pågående projekt, Financial Instruments, där frågan om just derivat- och säkringsredovisning för närvarande diskuteras. Turerna har varit många, och ett exposure draft kan förväntas tidigast i slutet på 1995.

När jag hänvisar till E48 syftar jag även på dess appendix, vilket, även om det inte utgör en del av standarden, syftar till att klargöra dess mening.

FAS115, som nyligen ersatte FAS12, täcker dock varken ränteoptioner eller utställda aktieoptioner.

Redovisning av spekulativa innehav

Vanligen klassificeras derivatinnehav antingen som syftande till att skydda en annan post mot ofördelaktiga prisförändringar (säkring eller hedging), eller som spekulativa (trading). För att redovisningsmässigt få betraktas som säkring, och därmed bli föremål för säkringsredovisning (hedge accounting), måste innehavet uppfylla vissa krav. Innehav som inte uppfyller dessa betraktas som spekulativa och ska värderas och redovisas i enlighet därmed. Hur ska då detta ske?

Att betald eller erhållen premie initialt tillgångs- respektive skuldförs torde alla vara överens om, men frågan är hur denna skall hanteras vid upprättande av senare bokslut. I princip är alternativen marknadsvärdering (”fair value” 4) respektive lägsta värdets princip (”LVP”), även om anskaffningsvärde möjligen inte är helt uteslutet för långfristiga innehav. Min uppfattning är att marknadsvärdering (eller möjligen LVP) bäst speglar även långfristiga innehavs ekonomiska natur.

Om anskaffningsvärde under vissa omständigheter anses vara lämpligt uppkommer frågan hur optionens ursprungliga tidsvärde 5 skall hanteras. Då tidsvärdet de facto minskar ner till noll på slutdagen anser många att en periodisering över löptiden bäst speglar innehavets natur, medan andra menar att detta inte är nödvändigt; optionen underkastas i stället de nedskrivningsregler som tillämpas på andra poster bokförda till anskaffningsvärde (en minskning i tidsvärdet kan dessutom tas ut av en ökning i realvärdet 6). Det senare alternativet kommer till uttryck i E48, som i ett specialfall accepterar redovisning till anskaffningsvärde 7. AfO accepterar inte en sådan redovisning, och FASB har inom ramen för sitt pågående projekt diskuterat och med nej besvarat frågan om derivat avsedda att innehas till förfall skall redovisas till anskaffningsvärde. Enligt RSO ska standardiserade aktieoptioner redovisas enligt LVP, och eftersom dessas löptid initialt kan överstiga ett år impliceras att inte heller långfristiga innehav skall redovisas till anskaffningsvärde.

Frågan om marknadsvärdering kontra LVP rör finansiella instrument i allmänhet och jag kommer därför inte att föra någon djupare diskussion. Det kan dock noteras att ett vanligt argument för marknadsvärdering av standardiserade, men LVP för skräddarsydda, instrument möjligen har större tyngd vad avser optioner än andra finansiella instrument. Optionens natur gör den nämligen svårare att värdera 8 än andra instrument, och den inneboende osäkerheten vad avser värde och realiserbarhet för skräddarsydda optioner torde därmed vara större.

Internationellt accepteras marknadsvärdering av spekulativa optioner, både standardiserade och skräddarsydda. Detta följer av FAS115 9, ABDS, AfO och E48, liksom av analogitolkningar av FAS52 och FAS80. Pågående diskussioner inom ramen för FASB:s pågående projekt förefaller också luta åt att samtliga spekulativa derivatinnehav ska marknadsvärderas.

Svensk redovisningspraxis präglas starkt av försiktighetsprincipen. BFL, liksom RSO och FFFS, kräver en redovisning enligt LVP, medan BFN7 implicerar att valutaderivat skall marknadsvärderas. Praxis är dock på väg att luckras upp något, i synnerhet vad gäller standardiserade finansiella instrument, och den rådande trenden förefaller gå mot en ökad acceptans för marknadsvärdering av spekulativa innehav. Bl.a. föreslår Redovisningskommittens delbetänkande (SOU 1994:17) marknadsvärdering av vissa värdepapper, och årsredovisningsläsaren har säkert uppmärksammat att vissa bolag redan idag marknadsvärderar spekulativa innehav.

Jag översätter ”fair value” med marknadsvärde, vilket då alltså inte avser enbart noterade marknadspriser.

Tidsvärdet utgörs av skillnaden mellan (1) optionens marknadsvärde (som vid kontraktets ingående tar sig uttryck i betald premie) och (2) skillnaden mellan lösenpriset och marknadspriset på den underliggande varan.

Realvärdet, som aldrig kan vara negativt, utgörs av skillnaden mellan optionens lösenpris och marknadsvärdet på den underliggande varan.

Detta under förutsättning att innehavaren av en köpoption avser att både utnyttja optionen och behålla den förvärvade tillgången under så lång tid (eller till förfall) att den skall redovisas till anskaffningsvärde. Optionen redovisas då till anskaffningsvärde (men blir föremål för nedskrivning enligt de regler som gäller för sådana tillgångar), och när den utnyttjas utgörs den förvärvade tillgångens anskaffningsvärde av erlagd premie plus lösenpriset.

En optionsvärderingsmodell måste ta hänsyn inte bara till en räntefaktor, utan också, för att reflektera optionens ”one-sided risk and return”, volatiliteten i priset på den underliggande varan.

Innehavda aktieoptioner klassificeras som antingen ”trading” eller ”available-for-sale”. Båda kategorierna marknadsvärderas, men orealiserade resultat i den senare förs direkt mot eget kapital.

Netto- eller bruttoredovisning i balansräkningen

En spekulativ portfölj kan innehålla både kontrakt vars värde representerar en tillgång och kontrakt vars värde representerar en skuld, och frågan är om dessa skall netto- eller bruttoredovisas i balansräkningen. Internationellt krävs både en legal right of setoff och en faktisk avsikt (intent) för att nettoredovisning skall tillåtas 10. Sverige saknar explicita regler, och flertalet bolag torde därför nettoredovisa spekulativa portföljer utan att ovanstående krav är uppfyllda. Då frågan gäller fler instrument än optioner kommer jag med detta att lämna den därhän.

Se bl.a. FASB Interpretation 39, Offsetting of Amounts Relating to Certain Contracts, och E48. Båda kräver ”intent”, men den förra medger undantag för derivat vilka omfattas av ett s.k. master netting agreement.

Säkringsredovisning 11

Innehavda optioner skiljer sig från andra säkringsinstrument i så måtto att de skyddar mot ofördelaktiga prisförändringar, men samtidigt låter innehavaren ta del av fördelaktiga sådana. Detta är något som möjligen bör tas i beaktande vid fastställande av både krav för att optioner ska kvalificera för säkringsredovisning, och hur en sådan redovisning bör ske.

Vilka krav som måste uppfyllas för att en transaktion skall kvalificera för säkringsredovisning diskuteras i bl.a. FAS52, FAS80 12, AfO, E48 och BFN7. Även om formuleringarna avviker från varandra, är kraven i princip desamma för transaktioner som säkrar balansposter och kontrakterade framtida transaktioner (”firm commitments”), nämligen att

  • posten/transaktionen som är avsedd att säkras är utsatt (alternativt utsätter företaget) för prisrisk 13

  • den säkrande transaktionen designerats som säkring

  • den säkrande transaktionen effektivt reducerar prisrisken (förändringar i värdet på den säkrade posten är inverterat korrelerade med förändringar i värdet på den säkrande posten)

Vad gäller det första kravet kan noteras att FAS80 och E48 skiljer sig från övriga standards i ett viktigt avseende. De förra kräver nämligen att bedömningen av prisrisken ska ske på företagsnivå (”enterprise approach” 14), medan de senare tillåter den att ske för en enskild post (”transactional approach”). Motivet för en enterprise approach är att även om ett företag har exempelvis en fordran i utländsk valuta, är det möjligt att det finns andra poster i samma valuta som de facto innebär att företaget som helhet inte är exponerat för valutarisk. Att ”säkra” fordran skulle alltså medföra att företaget tar på sig en risk det tidigare inte hade.

Att se till företagets exponering som helhet är givetvis riktigt, och den finanschef som i allt väsentligt inte gör det torde inte få behålla sitt jobb någon längre tid. Även om jag tror att det vore olyckligt att ställa olika krav beroende på vilket instrument som används, kan det vara intressant att notera att optionens natur var något som påverkade AcSEC:s slutsats. Antag att jag vill säkra en tillgång och, i stället för sälja tillgången på termin, köper en säljoption. Jag ökar då inte min riskexponering även om jag, utan att vara medveten om det, redan hade en skuldpost som effektivt säkrade tillgången (men har förvisso betalat en onödig premie), och AfO tillåter därför en transactional approach. Notera å andra sidan att EITF kräver en ”enterprise approach” vid säkring av anteciperade transaktioner med valutaoptioner 15, och att diskussionerna inom ramen för FASB:s pågående projekt också lutar åt en sådan ansats.

Frågan om designation torde inte vara kontroversiell, och innan jag går in på frågan om optioner reducerar prisrisk skall jag först diskutera den om optioner som säkrar anteciperade transaktioner kan kvalificera för säkringsredovisning. Spontant borde svaret bli ja, eftersom optionen till sin natur är speciellt användbar för säkring av just anteciperade transaktioner. Hur ser då verkligheten ut?

I Sverige tillåter vi, även det inte finns uttalat någonstans, säkring av anteciperade transaktioner. Vilka, har varit en bedömningsfråga som till syvende och sist varit beroende av vad revisorn kunnat acceptera. Internationellt råder dock en diskrepans mellan olika standards. Till skillnad från FAS52 tillåter nämligen FAS80, E48 och AfO säkring av anteciperade flöden. De senare ställer i princip samma krav, vilka sannolikt är striktare än svensk praxis, nämligen att

  • de väsentliga kännetecknen hos, och de förväntade villkoren för, den anteciperade transaktionen har identifierats

  • det är (övervägande) sannolikt 16 att transaktionen kommer att inträffa

Intressant att notera är att AcSEC diskuterade, men i slutändan förkastade, frågan om mindre stringenta krav, bl.a. att ersätta ”sannolikt” med ”möjligt”. Motivet var återigen optionens natur, innebärande att innehavaren inte kan förlora mer än erlagd premie. Notera också att även om FAS52 inte tillåter valutaterminer som säkrar anteciperade transaktioner att kvalificera för säkringsredovisning, så tillåter EITF detta för innehavda valutaoptioner 17. Med största sannolikhet kommer diskrepansen mellan de amerikanska FAS80 och FAS52 att undanröjas inom ramen för FASB:s projekt, men det är idag inte alls klart hur lösningen kommer att se ut.

Då är nästa fråga om optioner uppfyller kraven på riskreduktion i sådan utsträckning att de kvalificerar för säkringsredovisning, och, om de gör det, hur de skall redovisas. För att effektivt reducera risk krävs att förändringar i värdet på det säkrande instrumentet är inverterat korrelerade med förändringar i värdet på den säkrade posten, ett krav som optioner med en strikt tolkning inte uppfyller.

Förändringar i optionsvärdet som helhet är nämligen inte korrelerat med förändringar i värdet på den säkrande posten, även om förändringar i realvärdet är (kan vara) det. Någon motsvarande korrelation föreligger dock inte vad gäller tidsvärdet, även om detta påverkas av förändringar i realvärdet och värdet på den säkrade posten. De senare påverkar nämligen en av tidsvärdets bestämmande faktorer, den underliggande varans prisvolatilitet, och därmed den takt i vilken tidsvärdet minskar ned till noll på slutdagen.

Ovanstående samband leder därför vissa till att hävda att optioner inte kvalificerar för säkringsredovisning inom ramen för en traditionell säkringsmodell. För att optioner skall kunna kvalificera krävs att modellen modifieras till att omfatta även s.k. dynamiska säkringsstrategier och därmed s.k. deltaneutral hedging 18.

Ett mindre strikt, och i mina ögon rimligare, synsätt är att anse korrelationskravet uppfyllt om det kan visas att förändringar i realvärdet är korrelerat med förändringar i värdet på den säkrade posten. Detta synsätt kommer till uttryck i både AfO och E48, och med detta som grund kommer jag med hjälp av några exempel att illustrera tänkbara möjligheter att med optioner reducera prisrisk. I exemplen utgår jag från att den post optionen är avsedd att säkra de facto är riskutsatt (alternativt att den exponerar företaget som helhet för risk) och att optionen designerats.

En heltäckande diskussion kring säkringsredovisning ryms inte inom ramen för denna artikel, och många frågor berör dessutom fler instrument än optioner. För en mycket bra och utförlig teoretisk diskussion rekommenderas den rapport, A Report on Deliberations, Including Tentative Conclusions on Certain Issues, Related to Accounting for Hedging and Other Riskadjusting Activities, som FASB 1993 gav ut som ett led i sitt pågående projekt.

FAS52 och FAS80 är de enda auktoritativa amerikanska standards som behandlar säkringsredovisning, och de har därför tillämpats analogt även på andra instrument än futures och valutaterminer (FAS52 behandlar inte valutaoptioner).

En inte helt okontroversiell fråga är vad prisrisk egentligen är. Är det risken att balansposters marknadsvärde påverkas, eller är det risken att framtida kassaflöden påverkas? Traditionellt har det förra synsättet varit det rådande, och det är också detta som kommer till uttryck i existerande standards. Detta innebär att säkringar av räntepapper med rörlig ränta (genom att swappa den rörliga räntan till fast) inte kvalificerar för säkringsredovisning, eftersom ett sådant papper inte är utsatt för prisrisk (men väl kassaflödesrisk). Analogt kvalificerar säkringar av fastförräntade papper för säkringsredovisning. Bl.a. E48 har kritiserats för att det inte sökt innefatta kassaflödesrisk i säkringsmodellen, något som nu FASB inom ramen för sitt pågående projekt försöker göra.

Både FAS80 och E48 tillåter också, om riskhanteringen är decentraliserad till en sådan nivå, en ”business unit approach”.

Se EITF Issue 90-17, Hedging Foreign Currency Risks with Purchased Options.

FAS80 stadgar ”probable” som termen definieras i FAS5, Accounting for Contingencies, och E48 stadgar ”highly probable”.

Se EIFT Issue 90-17, och notera att detta bara gäller optioner med inget eller litet initialt realvärde. På EITF:s agenda stod sedan frågan om en utvidgning av de optioner som skulle tillåtas säkra anteciperade transaktioner. Någon gemensam uppfattning uppnåddes dock inte på grund av att SEC:s observatör uttalade att en sådan utvidgning inte skulle accepteras av SEC (se EITF Issue 91-4).

Detta synsätt kommer till uttryck i bl.a. FASB:s ”A Report on....” En deltaneutral strategi innebär att man studerar förändringen i optionens värde som andel av förändringen i värdet på den underliggande varan. När denna andel förändras, förändrar företaget sitt innehav av optioner så att det hela tiden innehar det antal optioner som krävs för att en förändring i värdet på den underliggande varan exakt ska motsvaras av förändringen i värdet på optionerna. Med en strikt tillämpning av kraven på riskreducering och korrelation kvalificerar dock inte strategin för säkringsredovisning, eftersom den kräver att antalet innehavda optioner hela tiden förändras (kännetecknet för en dynamisk strategi) och det är inte möjligt att vid kontraktens ingående visa att korrelation föreligger.

Säkring av balansposter med innehavda optioner

Ett företag kan skydda en tillgång mot ofördelaktiga prisförändringar genom att köpa en säljoption (dvs. en rätt att sälja tillgången till ett fastställt pris), eller möjligen genom att ställa ut köpoption (dvs. ge innehavaren rätt att köpa tillgången till ett fastställt pris) 19. Utställda optioner diskuteras i kommande avsnitt, och här berörs bara innehavda optioner.

Antag att ett företag köper 100 aktier i AB XYZ för 149 kronor styck och vill skydda sig mot risken att aktiekursen faller. Företaget köper därför en säljoption som ger det rätt att om fyra månader sälja aktierna för 150 kronor styck, och betalar för detta en premie om 500 kronor (optionen har initialt ett realvärde om 100 kronor och ett tidsvärde om 400 kronor). Som framgår av figuren (se Balans 6–7/1995 sid. 32) kvalificerar denna strategi för säkringsredovisning; en minskning i aktieinnehavets värde tas ut av att värdet på optionen stiger i motsvarande mån, och företagets maximala förlust är begränsad till 400 kronor (ursprungligt tidsvärde). Å andra sidan kan företaget också tillgodogöra sig fördelaktiga prisförändringar (men kommer inte att göra en netto vinst förrän kursen stigit till mer än 154 kronor). Hur ska då redovisningen ske?

Analogt kan en skuldpost säkras med innehavd köpoption, eller möjligen med utställd säljoption.

Alternativ 1 – Deferral Hedge Accounting 1

Detta alternativ kan tillämpas oavsett om den säkrade tillgången redovisas till marknadsvärde, LVP eller anskaffningsvärde 20. Det bygger på synsättet att optionspremien motsvarar en försäkringspremie, och att den därför skall periodiseras linjärt över löptiden. En fråga som uppkommer här är om tids- och realvärde (initialt eller framtida) redovisningsmässigt skall behandlas på olika sätt.

Som diskuterats ovan är förändringar i tidsvärdet inte korrelerade med förändringar i priset på den underliggande varan, och det förra är alltid noll på slutdagen. Många menar därför att tidsvärdet utgör den försäkringspremie som erläggs för att säkra tillgången till lösenpriset, och av detta följer att det bara är tidsvärdet som skall periodiseras. Realvärdet tillgångsförs och förändringar i detta redovisas sedan löpande, under förutsättning att aktierna marknadsvärderas, med en motbokning på kontot Omsättningsaktier (om aktierna redovisas till anskaffningsvärde eller LVP redovisas inte förändringar i realvärdet förrän motsvarande värdeförändring på aktierna redovisas).

I vårt exempel bokförs initialt följande transaktioner:

Debet

Kredit

Kassa (BR)

15.400

Optioner – tidsvärde (BR)

400

Optioner – realvärde (BR)

100

Omsättningsaktier (BR)

14.900

Efter en månad (en fjärdedel av löptiden) har kursen sjunkit till 145 kronor, och vi bokför följande transaktioner:

Debet

Kredit

Tidsvärde (BR)

100

Periodisering – tidsvärde (RR)

100

Realvärde (BR) [(150-145)*100) -100]

400

Omsättningsaktier (BR) [149-145]

400

En möjlig variant är att periodisera hela premien över löptiden. Vid löptidens slut kommer resultatet av denna variant inte att skilja sig från den förra, men i ett fall där vi upprättar bokslut under löptiden kommer resultaten att skilja sig åt beroende på vilket alternativ vi väljer. Både AfO och E48 kräver dock en uppdelning i tids- och realvärde, och analogitolkningar av BFN7 21, FAS52 och, i vissa fall, FAS80 implicerar också detta.

Om optionen stängs under löptiden ställs vi inför alternativen att antingen resultatföra återstående tidsvärde, justerat för den del av erhållen premie som utgör tidsvärde, eller låta detta justera det bokförda värdet på den säkrade posten. Baserat på synsättet att tidsvärdet är att jämställa med en försäkringspremie förefaller det förra alternativet vara det riktiga; tillgången är inte längre säkrad och det justerade tidsvärdet utgör kostnaden för att säkra tillgången fram till stängningsdatum (att jämföra med att säga upp en försäkring). Detta förespråkas också av både E48 och AfO. Notera att denna fråga inte uppkommer om vi tillämpar något av nedanstående två alternativ.

Frågan är om säkringar av poster redovisade till anskaffningsvärde verkligen kvalificerar för säkringsredovisning. I princip torde svaret vara ja förutom vad avser räntepapper avsedda att innehas till förfall (”held-to-maturity”), eftersom sådana innehav inte ger upphov till prisrisk. Även detta kan dock diskuteras. E48 tillåter inte säkring av sådana poster, men FAS80 argumenterar att om innehavet är kortfristigt finansierat är företaget exponerat för prisrisk då innehavet refinansieras, och tillåter därför säkring av sådana innehav att kvalificera för säkringsredovisning. AcSEC övervägde dessa argument, men kom fram till motsatt slutsats.

BFN punkt 17 stadgar att ”Annan valutasäkringsåtgärd som ger valutaskydd motsvarande ett terminskontrakt skall i redovisningen behandlas på samma sätt...”, och punkt 16 stadgar att terminspremien skall periodiseras över kontraktets löptid.

Alternativ 2 – Mark-to-market hedge accounting

En variant av säkringsredovisning som diskuterats mer och mer under senare år är s.k. mark-to-market hedge accounting, innebärande att både den säkrade tillgången och den säkrande transaktionen löpande marknadsvärderas. Normalt förespråkas detta alternativ för säkring av poster som redan idag marknadsvärderas, men det finns de som förespråkar det även för säkring av andra poster. I det senare fallet tillåts exempelvis tillgångar som redovisas enligt LVP att värderas till ett belopp överstigande anskaffningsvärdet under den period de är säkrade.

Resultatet på slutdagen (eller då optionen eventuellt stängs), kommer att vara detsamma som i alternativ 1 ovan, men vid upprättande av bokslut under löptiden kommer resultatet att vara olika beroende på vilket alternativ vi använder. Detta p.g.a. att även om tidsvärdet alltid är noll på slutdagen, så minskar det inte linjärt (och kan i vissa fall t.o.m. öka). De som ser premien som en ren försäkringspremie att periodiseras linjärt över den period försäkringen gäller torde därför föredra det förra alternativet.

Alternativet tilltalar många eftersom det är enkelt och kostnadseffektivt, åtminstone om marknadsvärden är lätt tillgängliga. Ett annat tilltalande argument är att detta bättre speglar innehavarens motpartsrisk, något som å andra sidan kan hanteras inom ramen för not- och tilläggsupplysningar. Mark-to-market hedge accounting skulle också kunna möjliggöra en utveckling av den traditionella säkringsmodellen till att omfatta även kassaflödesrisk och dynamiska säkringsstrategier på en aggregerad nivå.

Alternativ 3 – Deferral Hedge Accounting 2

Detta alternativ, som egentligen bara är en variant på de båda ovanstående, är tillämpligt vid säkring av poster som inte redovisas till marknadsvärde. Optionen marknadsvärderas, och den del av förändringen i marknadsvärdet som är hänförligt till förändring i realvärdet balanseras (och resultatförs när motsvarande värdeförändring på aktierna resultatförs), medan förändringen i tidsvärdet resultatförs allteftersom det uppkommer. Tidsvärdet periodiseras alltså, men inte linjärt.

Både E48 och AfO förespråkar alternativ 1 då den säkrade tillgången marknadsvärderas. AcSEC:s huvudargument är att detta varit praxis hos de flesta finansiella institutioner och att det vore olyckligt att bryta denna, medan E48 förefaller mena att detta är en lämplig metod att periodisera tidsvärdet (vilket som framgått ovan inte är odiskutabelt). Det fanns också de inom AcSEC som ansåg att säkrande optioner alltid ska marknadsvärderas, eftersom det annars inte skulle vara möjligt att tillämpa säkringsredovisning då en s.k. deltaneutral säkringsstrategi används (som dock inte kvalificerar för säkringsredovisning inom ramen för en traditionell säkringsmodell). I linje med AfO kräver även FAS115 mark-to-market hedge accounting vid säkring med innehavda aktieoptioner 22.

För säkring av poster som inte marknadsvärderas förespråkar AfO alternativ 1, medan E48 tillåter både alternativ 1 och 3. Ur ett svenskt perspektiv förefaller som sagt alternativ 1 bäst spegla BFN7. SRO anser att ”följande synpunkter (bör) vara vägledande” vid innehav både av säljoption och de aktier som omfattas av optionen: Aktierna och erlagd premie redovisas tillsammans, och ”aktierna och erlagt premium (värderas) tillsammans. Erforderlig nedskrivning begränsas till lösenpriset”. Detta betyder att vid en konstant eller fallande aktiekurs tidsvärdet kommer att periodiseras icke-linjärt över löptiden, och det minskade värdet på aktierna tas ut av ökningen i realvärdet. Om kursen stiger kommer både realvärde och tidsvärde att periodiseras, men det förefaller inte som om vi kan balansera minskningen i realvärdet för senare matchning mot ökningen i aktieinnehavets värde (som vi i enlighet med LVP inte får redovisa).

En kort redogörelse för den pågående diskussionen inom ramen för FASB:s projekt kan också vara av intresse. Turerna har varit många, men i november 1994 beslutade FASB tentativt att arbeta mot en modell där varje derivat klassificeras i en av två kategorier: ”trading” eller, under vissa förutsättningar, ”risk management”. Risk management är ett vidare begrepp än riskreducering (och kan komma att innefatta kassaflödesrisk, strategisk risk m.m.), och då någon länkning till specifika poster inte krävs ges utrymme för dynamiska riskhanteringsstrategier. Båda kategorierna marknadsvärderas, men orealiserade resultat i den senare förs direkt mot eget kapital. Realiserade resultat belastar alltid resultaträkningen. Det är också möjligt, men inte alls säkert, att vissa risk management-innehav tillåts kvalificera för traditionell ”deferral hedge accounting”. Modellen skulle innebära en radikal förändring av rådande praxis, och många har frågat sig om den inte ställer till fler problem än den löser. Frågan är långt ifrån slutdiskuterad, och ett exposure draft kan förväntas tidigast i slutet på 1995. Det enda som idag med säkerhet kan sägas är att modellen sannolikt kommer att förändras.

I exemplet ovan var den säkrande optionen in-the-money då den köptes. Antag att vi istället köpt en option som var out-of-the-money, låt säga med ett lösenpris på 140 kronor och till en premie av 200 kronor (som då i sin helhet utgörs av tidsvärde). En sådan option säkrar bara kursfall från 140 kronor och nedåt, och frågan är då om den kvalificerar för säkringsredovisning. Med en strikt tillämpning av kraven på riskreducering och korrelation gör den inte det, eftersom den inte reducerar risk förrän den eventuellt är in-the-money. Vissa jämställer den dock med en försäkring med viss självrisk, och anser att den därmed mycket väl kan kvalificera för säkringsredovisning. AfO förespråkar det senare alternativet, medan E48 förefaller förespråka det förra 23.

När optionen säkrar ett aktieinnehav klassificerat som ”available-for-sale”, skall förändringar även i värdet på den säkrade optionen föras direkt mot eget kapital.

E48 stadgar att ”...an option normally does not qualify as a hedge... when it has no intrinsic value... but may qualify during those periods in which it has intrinsic value...

Säkring av balansposter med utställda optioner

En spontan reaktion hos många läsare torde vara att utställda optioner, eftersom de ökar snarare än reducerar risk, inte kan kvalificera för säkringsredovisning. Jag delar denna uppfattning, men det finns de som menar att även utställda optioner, under vissa förutsättningar och till viss del, kvalificerar för säkringsredovisning. Låt oss utgå från exemplet ovan, där ett företag köpt 100 aktier i AB XYZ för 149 kronor styck. För att säkra värdet på aktierna ställer det ut en köpoption med ett lösenpris om 140 kronor styck, och erhåller för detta en premie om 1.400 kronor. Nedanstående figur (se Balans 6–7 sid. 34) visar resultatet vid olika aktiekurser på slutdagen.

Som framgår kan företaget inte tillgodogöra sig effekten av en stigande aktiekurs, och vinsten är begränsad till den del av premien som utgör tidsvärde (1.400 - 900 = 500 kronor). Om aktiekursen sjunker motas till en början kursförlusten på aktierna av erhållen premie, men om kursförlusten överstiger erhållen premie gör företaget en nettoförlust. Då en utställd option inte säkrar kursfall överstigande erhållen premie, och då erhållen premie inte heller samvarierar med förändringar i aktiekursen, uppfyller den inte kravet på riskreducering och korrelation och kvalificerar därmed inte för säkringsredovisning (åtminstone inte inom ramen för den traditionella säkringsmodellen).

AfO tillåter dock utställda optioner att kvalificera för säkringsredovisning i den utsträckning som utgörs av erhållen premie. Ett huvudargument är att så länge optionen är in-the-money, eller åtminstone om den är djupt in-the-money, är den i princip att jämställa med ett terminskontrakt (”skyddar” mot både stigande och sjunkande aktiekurs). Frågan är sedan om det skall krävas att optionen vid ingåendet är in-the-money, eller möjligen så djupt in-the-money att det är sannolikt att den kommer att stanna in-the-money under hela löptiden. Ett motargument värt att notera är att ”säkring” av en tillgång med en utställd köpoption resulterar i samma exponering som utställandet av en naken säljoption, och att det torde vara få som hävdar att den senare är annat än spekulativ.

Här är dock på sin plats att notera att E48 explicit stadgar att utställda optioner inte kvalificerar för säkringsredovisning, och att SEC:s uttalat att säkringsredovisning av utställda valutaoptioner inte kommer att accepteras 24. SEC tillämpar numera samma policy även vad gäller andra optioner.

Se EITF Issue 91-4.

Säkring av framtida transaktioner med innehavda optioner

Förutsatt att säkring av framtida (kontrakterade och anteciperade) transaktioner med innehavda, men inte utställda, optioner kvalificerar för säkringsredovisning, är frågan hur en sådan redovisning skall ske. Antag att AB XYZ har lämnat en offert på en leverans av varor till Tyskland till ett pris av 100.000 mark. För att säkra sig mot en stärkt kronkurs har det köpt en säljoption innebärande att det vid förväntat leveransdatum har rätt att sälja 100.000 mark för ett fastställt antal kronor.

Hur skall då betald premie hanteras? Ett alternativ är att, analogt med diskussionen ovan, se den som en ren försäkringspremie att därmed periodiseras över löptiden (frågan om uppdelning av premien i tids- och realvärde är givetvis relevant även här). Ett annat alternativ är att se premien som en kostnad att matchas mot den anteciperade transaktionens intäkter; dvs. premien balanseras och kostnadsförs inte förrän varuleveransen intäktsredovisas.

Min uppfattning är att premien, i konsekvens med säkring av balansposter, bör ses som en försäkringspremie och alltså periodiseras. Det andra alternativet är dock inte helt orimligt, vilket också speglas av det faktum att AfO tillåter båda alternativen. Det förefaller dock som om AcSEC ansåg det förra alternativet vara bättre, men att det senare tillåts med hänvisning till att FAS52 tillåter att ett terminskontrakts räntedifferens får (”may”) justera värdet på den säkrade transaktionen. E48 kräver dock en periodisering av tidsvärdet över löptiden.

Om det första alternativet förespråkas uppkommer frågan om hur eventuellt återstående tidsvärde (justerat för erhållet tidsvärde) skall hanteras i det fall optionen stängs innan den framtida transaktionen inträffat, och den senare fortfarande förväntas inträffa. Ett alternativ är att, också analogt med tidigare diskussioner, jämställa detta med att säga upp en försäkring och därmed kostnadsföra återstående tidsvärde omedelbart. Personligen lutar jag åt detta alternativ, men svaret är inte helt självklart och en fortsatt periodisering av tidsvärdet över löptiden är inte otänkbar. Antag t.ex. att optionen stängs och i stället ersätts med ett terminskontrakt; att då lägga återstående tidsvärde till terminspremien och periodisera totalbeloppet över löptiden förefaller inte helt orimligt. Ett tredje alternativ, att matcha återstående tidsvärde mot den framtida transaktionens intäkter, förefaller dock mindre lämpligt eftersom det leder till en helt annan redovisning än vad som varit fallet om optionen inte stängts.

Säkring med optionskombinationer

Säkring med en innehavd sälj- eller köpoption kan kompletteras med utställande av en köp- eller säljoption med samma eller annat lösenpris (om optionerna har samma lösenpris utgör de en s.k. syntetisk termin; se vidare diskussioner i följande avsnitt). Den utställda optionen ”finansierar” då säkringen, samtidigt som den eliminerar eller begränsar möjligheten att ta del av fördelaktiga prisförändringar. Det finns också optionskombinationer som ger en annan post ett begränsat skydd. De senare kan utformas så att de antingen ger ett obegränsad skydd efter avdrag för en viss självrisk, skyddar mot prisfall ned till en viss nivå, eller utgör skydd till den del som utgör netto erhållen premie. Frågan är då om säkringsredovisning kan tillämpas på ovanstående kombinationer som enheter?

I konsekvens med övriga slutsatser tillåter AfO båda slagen av kombinationer, dvs. både med och utan begränsningar i skydd, att som en enhet kvalificera för säkringsredovisning. Detta under förutsättning att de uppfyller de krav AfO ställer på enskilda utställda respektive innehavda optioner.

Det skall dock noteras att SEC endast accepterar kombinationer med netto betald premie och som ger ett fullständigt skydd att som en enhet kvalificera för säkringsredovisning. Under påverkan av FAS52 accepterar SEC för närvarande inte heller säkringsredovisning av optionskombinationer som säkrar anteciperade valutatransaktioner. E48 diskuterar inte optionskombinationer per se, men att de måste ge ett fullständigt skydd för att kvalificera för säkringsredovisning följer av E48:s stadganden.

Optioner som utgör delar av syntetiska instrument

Som framgått av ovanstående stycke kan optionskombinationer (eller optioner i kombination med andra finansiella instrument) utgöra s.k. syntetiska instrument, dvs. kombinationer av finansiella instrument som sammantaget motsvarar ett annat existerande instrument. Notera att syntetiska instrument, även om de ofta diskuteras i säkringssammanhang, inte med nödvändighet syftar till att säkra en annan post. Frågan om redovisning av syntetiska instrument företer dock likheter med den om säkringsredovisning, eftersom båda relaterar till kombinationer av instrument där frågan är om kombinationen som en enhet kvalificerar för annan redovisning än vad som skulle tillämpas på instrumenten var för sig.

E48 stadgar explicit att någon ”synthetic instrument accounting” inte är tillåten. I USA finns ingen auktoritativ redovisningsstandard på detta område 25, men praxis har utvecklats mot att, under vissa förutsättningar, det syntetiska instrumentet skall redovisas på samma vis som det instrument det efterliknar. SEC accepterar dock inte ”synthetic instrument accounting” för instrument som innehåller utställda optioner.

Begreppet är dock implicit i EITFs Issue 84-36 och diskuteras explicit i både ett FASB Staff Paper, Might Synthetic Instrument Accounting Be Substituted for Hedge Accounting for Some ”Hedging” Relationships?, och FASB:s ”A Report on...”. Syntetiska futures diskuteras också i AfO.

Slutord

Som framgått är optionsredovisning ett komplext område, där redovisare och revisorer har många problem att ta ställning till. Detta gäller inte minst i Sverige där befintliga standards är få och dessutom på väsentliga punkter avviker från nuvarande, och sannolikt även kommande, internationell praxis. Det finns ingen mirakelmedicin som löser alla de problem vi idag ställs inför. Min uppfattning är dock att nyckeln till lösningen på många av problemen ligger i marknadsvärdering av både balansposter och derivatinstrument, och i höga krav på relevant, men därmed inte nödvändigtvis voluminös, not- och tilläggsinformation.

Marknadsvärdering är förvisso varken allena saliggörande eller helt problemfri, och frågan om även skulder, skräddarsydda instrument och innehav till förfall skall inkluderas kräver ytterligare diskussioner. Marknadsvärdering skulle dock medföra en avsevärt förbättrad ekonomisk informationsgivning, och dessutom bana väg för mark-to-market hedge accounting. Den senare skulle reducera behovet av speciell säkringsredovisning till säkring av framtida transaktioner, och dessutom möjliggöra en relevant redovisning av dynamiska säkringsstrategier på en aggregerad nivå.

Det är möjligt att svensk redovisning ännu inte är mogen för marknadsvärdering, och det förefaller klokt att avvakta både FASB:s pågående projekt och vad som kommer att ske med E48, men en framtida anpassning till internationell praxis kommer med största sannolikhet att leda dithän.

Håkan Malmström är verksam vid Price Waterhouse i New York.