Hur ska man redovisa pågående arbeten? Om det handlade ett av seminarierna på Finforum. Fondbörsens Hans Edenhammar samtalade med Sigvard Heurlin, auktor revisor hos Öhrlings Coopers & Lybrand och ledamot av Redovisningsrådet, och Uno Frid, som varit verksam inom NCC-koncernen sedan 1962, först som ekonomidirektör och sedan konsult.
Den aktuella frågan är: Ska man ha avräkning när ett projekt eller vissa delar av det är slut? Det är praxis i dag bland Sveriges byggbolag. Eller ska man följa IAS: successiv vinstavräkning? Det senare rekommenderas av International Accounting Standards Committee, IASC.
Hans Edenhammar påpekade att ett hinder för en förändring har varit skattelagstiftningen. Men på vissa områden, däribland pågående arbeten, är en frikoppling mellan redovisning och beskattning på gång.
Informationsvärde och relevans
Vill vi ha en förändring eller inte? undrade Hans Edenhammar. Vilka är fördelarna, nackdelarna, riskerna och de praktiska problemen?
– För mig är det här ett val mellan informationsvärde och relevans å ena sidan, sa Sigvard Heurlin. Vi får bättre information om hur produktionen, verksamheten, utvecklas om vi för långa projekt redovisar resultatet i takt med att projekten fortskrider. Å andra sidan för detta med sig ett antal problem. Det blir en fråga om precision. Hur ska man mäta?
Ett praktiskt problem är att IAS 11 ställer upp vissa förutsättningar som ska vara uppfyllda för att successiv resultatavräkning ska kunna tillämpas.
– Var går gränsen mellan ”measured reliably” som IAS 11 säger, dvs. när man har en sådan här förutsättning tillgodosedd för att kunna mäta successivt, och när man inte har sådana förutsättningar? När är tillförlitligheten inte tillräckligt stor för att positiv vinstavräkning ska kunna tillämpas?
– Man kan också tala om det här i termer av subjektivitet, sa Sigvard Heurlin. Metoden som i dag tillämpas i Sverige är ju rimligt subjektiv – den håller sig väldigt mycket inom ramen för det skattemässiga regelsystemet när man hanterar resultatavräkningstidpunkten. Det blir lite grann av dragspel. Men i någon mening är metoden också väldigt objektiv. När jobbet är färdigt och alla därtill hänförliga kostnader och intäkter finns där så resultavräknar man.
Då kan man säga att man har ett definitivt och riktigt resultat.
– Successiv resultatavräkning skulle onekligen innebära mer subjektivitet – även om man anstränger sig att mäta med stor precision kommer man säkert ändå att göra misstag, sa Sigvard Heurlin. Och den som till äventyrs inte skulle anstränga sig kan ju säga att det finns en ganska stor spelplan för egna bedömningar och situationsanpassad resultatredovisning.
Svårt att analysera
Successiv vinstavräkning är inget nytt för byggbolagen. Internt använder man metoden sedan länge, kunde Uno Frid bekräfta.
Men byggbolagens sätt att vinstavräkna successivt internt är inte helt lätt att analysera. Uno Frid visade ett diagram som Byggentreprenörerna gjort på ett urval av stora branschföretag. Där framgick över tio den resultatavräknade faktureringen, den upparbetade intäkten (som skulle vara den intäkt som skulle redovisas vid en successiv vinstavräkning) samt den årliga faktureringen. Under de här åren har företagen legat på resultavräkningsgrader – alltså förhållandet mellan årets fakturering och resultatavräknad fakturering – som varierat mellan 70 och 140 procent. Variationen tycks ha följt konjunkturerna.
– Analytiker och ekonomijournalister jämför ofta resultaten rakt av mellan företagen, sa Uno Frid. De analyserar avvikelser på tiondelar av procent trots att det kan vara stor skillnad mellan olika resultatavräkningsgrader.
Andra lustigheter som Uno Frid kunde visa var att faktureringen var extremt hög 1990. Hur ska det tolkas? Jo, det var då som momsen ändrades. Byggbolagen fick i samband med det särskild anledning att fakturera sina kunder.
Uno Frid menade att det kan var ganska svårt att tränga in i den interna redovisningen och att det däremot finns ganska enkla metoder att övergripande ta fram ett ungefär riktigt resultat med hjälp av de officiella siffrorna med hjälp av vissa justeringar.
Relevant internt och externt
– Men är det inte rimligt att tänka sig att det som är relevant och meningsfullt för din interna styrning och rapportering också är relevant för externa intressenter? undrade Sigvard Heurlin. Svarar man ja på den frågan så ska man naturligtvis redovisa externt vad man redovisar internt. Ett annat sätt att komma till liknande slutsatser är att svara på frågan: varför ska man hålla på och räkna om utifrån vad som redovisas för att få fatt i det som du kallar för verkligt resultat, när det finns en annan och mer direkt metod att nå samma sak – även om jag håller med om att man kan nå approximativa uppfattningar om det verkliga resultatet på olika sätt.
Uno Frid menade att det inte utan vidare går att externt använda de siffror som tas fram internt:
– De stora byggbolagen består av en väldig massa olika delar som var och en sätter resultat på de enskilda projekten. En mängd olika människor är inblandade. Det är en viss skillnad mellan att arbeta med siffrorna för intern ekonomisk styrning och att gå ut officiellt med dem.
Femtusen projekt
Ett stort byggbolag som NCC har kanske 5–6.000 projekt där man ska sätta ett värde eller en prognos på slutresultatet. Dessa projekt samlas under den första gemensamma resultatenheten som kallas arbetsområde. Och sådana finns det ett par hundra av. De är i sin tur fördelade på regioner, länder, affärsområden och slutligen koncernledningen.
– På den vägen görs bedömningar av projekten av människor som är både optimister och pessimister. Förhoppningsvis kan det jämna ut sig på vägen men man kan aldrig vara säker. De många projekten är det ena problemet. Det andra, om man ska följa IAS, är frågan om när man ska ta in siffrorna i resultaträkningen. Det enklaste är att göra det när man med säkerhet vet hur det slutar. Men där har vi återigen en subjektiv bedömning.
– Livet är inte så enkelt att om man inför successiv vinstavräkning så får man därigenom en enkel jämförbarhet mellan de bolag som använder sig av successiv vinstavräkning, fortsatte Uno Frid.
– Har man utgångspunkten att publika företag ska ge sin marknad väsentlig och värdefull information, tror jag att det är svårt att komma till slutsatsen att vi här i Sverige ska hålla fast vid det vi har, svarade Sigvard Heurlin.
Uno Frid berättade att han hade kolleger utomlands som tillämpade successiv vinstavräkning inte alltid var så översvallande förtjusta i det.
– Det man kanske bör undvika i Sverige är att detaljreglera det här som man har gjort på andra håll, förklarade Uno Frid. Jag tror mer på att man får använda sig av gott omdöme och sunt förnuft.
Jag minns tidigare diskussioner med Sigvard Heurlin. Jag har sagt: när vet man med säkerhet resultatet? Ska vi ha upparbetat ett jobb till 20, 30, 40 eller 50 procent innan vi ska avräkna? Det finns olika uppfattningar om det.
– Det du nu skisserar är ett felaktigt sätt att beskriva problemets kärna, sa Sigvar Heurlin. Det som man gör internt, att räkna från första kronan, är också innebörden i IAS 11. Har man metoder, tekniker och förutsättningar som gör att man kan mäta tillförlitligt från första nedlagda kronan så kan man också mäta och redovisa resultatet efter första kronan. Det är inte så enligt IAS 11 att man ska vänta tills projektet har gett så där 50 procent och först då säga att man kan räkna med att successivt få betalt.
– Det som internt finns i de stora företagen, och som har tillämpats under många år är en mycket rimlig utgångspunkt – med sina fel och brister. I många fall tror jag att det duger mycket väl för successiv resultatavräkning.
Inget tredje system
Håller du med om det Uno Frid? undrade Hans Edenhammar.
– Ja, där har vi kommit varandra betydligt närmare. Vad byggföretagen verkligen inte vill ha det är ett slags tredje redovisningssystem. Men även om jag håller med Sigvard Heurlin mera än förut så återstår det en viss problematik. Tänk på stora projekt, till exempel en Öresundsbro eller en Arlandabana. Det är projekt som pågår mellan fem och tio år då man ska ta med vinst i resultaträkningen från första kronan.
Hur gör ni internt?
– Ja, internt tar vi ofta med det, ungefär som en etableringskostnad. Vi hade lite grann av diskussionen här förut: vad händer då om man får felaktiga subjektiva bedömningar. Det vi gör internt är inte detsamma som ett resultat som vi kan redovisa. Vi måste kunna styra, vi måste försöka, vi vill ha resultat, går det dåligt vill vi försöka förbättra det.
– Anta att vi gör fel prognos. Vi har tagit med resultatet från första kronan och upparbetat en vinst efter två år. Sedan ställer Vår Herre eller någon annan om så att jobbet helt plötsligt går med förlust. Då måste vi ta fram hela förlusten – även det som vi har satt som vinst innan. Man får ofta göra om kalkyler.
Och det kan komma tilläggsjobb. Livet är inte så enkelt.
Tas om hand av IAS
– Detta är en bra synpunkt och den tar IAS upp. IAS börjar med att definiera vad som är intäkt för projektet. Den paragrafen tar hand om detta. Den säger att man vid varje tidpunkt ska göra den bästa möjliga uppskattningen, dels av ursprungskontraktet, dels av tilläggsjobb. Med tillämpning av IAS 11 så tar man, så fort man kan uppskatta effekten, hänsyn till det.
Bengt Holmquist och Inge Wennberg