Om man ser på 1994 års redovisningar kan man konstatera att det på finansieringsanalysens område har skett en spännande utveckling. Det har gått snabbt, kanske t.o.m. för snabbt.
Så inledde Rolf Rundfelt det seminarium som behandlade ”Kassaflöden i årsredovisningen”. Han pekade också på att Redovisningsrådet arbetar med sikte på att få fram ett utkast till rekommendation under senare delen av 1996.
I panelen medverkade dessutom Hans Biörck, vice VD på Esselte, Hans-Ola Meyer, finanschef på Atlas Copco och Jan Siling, koncernekonomichef på SE-Banken och ledamot av Redovisningsrådet.
Deltagarna berättade först om sina egna företag:
– Esselte har 150 redovisningsenheter i 25 länder, alltså 25 valutor att räkna om, sa Biörck. 95 procent av omsättning, försäljning, personal etc. ligger utanför Sverige. Vi tillverkar i princip på varje kontinent för försäljning på varje kontinent, så vi har en ganska begränsad transaktionsexponering, däremot en stor omräkningsexponering. Svenska kronor är för oss primärt en konsolideringsvaluta och funktionell bara för de 5 procent av vår försäljning som ligger i Sverige.
I koncernen har man nu ett gemensamt intern- och externredovisningsformat för praktiskt taget alla enheter oberoende av land eller storlek. Det ger gemensamma nyckeltal och en mycket lättare kommunikation.
Esselte arbetar med funktionsindelad resultaträkning (”naturligt för oss som alltid har valet mellan att tillverka själva eller lägga ut på lego”) och i balansräkningen redovisar man rörelsekapital och finansiellt kapital i stället för lång och kort.
– När det gäller dagens text, det som vi än så länge kallar finansieringsanalys har vi – kongruent med det övriga – en avdelning för det som genereras i rörelsen, och sedan ett antal koncernposter och förvärvat/avyttrat.
Borde byta namn
– Egentligen borde vi nog kalla den här delen av redovisningen ”förändring av finansiella skulder netto”, menade Hans Biörck. Han pekade bl.a. också på att företaget – på tvärs mot en del rekommendationer – buntade ihop investeringar och rörelse.
– Atlas Copco omsätter ca 25 miljarder, berättade Hans-Ola Meyer, och av det är nästan 97 procent utlandsfakturering. Vi har kanske 70 procent av tillgångsmassan av utomlands och vi tycker i alla fall själva att vi har stor transaktionsexponering och stor omräkningsexponering.
Han menade att Atlas Copco i mycket hade samma syn som Esselte:
– Fast vi kanske t.o.m. har dragit det ett steg till. Vi har alltså en långt gången divisionalisering, våra bolag har full resultat- och balansräkning nere på låg nivå. Det här påverkar naturligtvis också vår syn på finansieringsanalysen.
– Så sent som 1993 hade vi en mycket traditionell finansieringsanalys. Vi fick en mycket stor omräkningsdifferens, generellt en lika stor valutapåverkan som 1992 då kronan föll. Det här fick oss att börja fundera i nya banor.
Man ställde sig frågan: Hur ser egentligen vårt kassaflöde ut? Och ställde kravet att redovisningen skulle fungera både operativt och externt.
– Atlas Copco har aldrig haft någon tradition att titta speciellt på kassaflödet. Vi kanske har varit bortskämda med att det har funnits pengar... Nu ställde vi i alla fall en del krav: det skulle vara begripligt i organisationen, ha en logisk sekvens i uppställningen och vi skulle förklara förändringen i nettolåneskuld (till stor del av samma skäl som Esselte).
Ett grundläggande krav
Ett grundläggande krav var att försöka eliminera omräkningseffekterna på resultat, fordringar och skulder, fasta tillgångar och eget kapital.
– Slutmålet var att kunna ange den totala effekten för att kunna stämma av mot balansräkningen, sa Meyer och demonstrerade Atlas Copcos modell.
Därefter tog Jan Siling vid:
– Om vi har ont om tid nu så skulle jag kunna göra min del väldigt kort, sa han. Vi gör nämligen inga finansieringsanalyser på bankerna. Om man spetsar till skillnaden kan man ju säga att om verksamheten med finansieringsbeslut och investeringer etc. beskrivs av balansräkningen i ett vanligt företag, så är det i banken på det viset att verksamheten är balansräkningen. Och där beskrivs ju inte bara vår verksamhet utan också våra kunders rörelser.
Vad är t.ex. likvida medel för en bank? Och kundernas rörelser på checkräkningarna kan ju leda till debet eller kredit för banken utan att den själv kan styra det.
Siling demonstrerade tidigare försök att skapa en finansieringsanalys i banken och pekade på problemet.
– För att få ihop det på slutet måste man lägga in en rad ”övrigt, netto”.
Kundkonton största problemet
Han sammanfattade att det var svårigheterna att beskriva rörelserna på kundernas konton i rimliga termer, som gjorde att bankerna tycker att det blir tokigt att göra finansieringsanalyser och flödesscheman.
– Det betyder inte att vi är ointresserade av våra flöden, bara att de inte låter sig beskrivas i de här termerna, slutade Jan Siling, som i Redovisningsrådet ansvarar för framtagningen av den nya rekommendationen om finansieringsanalys.
Rolf Rundfelts första fråga till panelen handlade om det rigida schema som IASC jobbar med. Vad tycker företagen om Redovisningsrådet tar över den modellen – som slutar med förändring i likvida medel – i sin kommande rekommendation?
– Det blir ett problem, svarade Hans Biörck. Vi vill ju vara användarorienterade, beskriva vår rörelse, inte ha rigida regelverk att följa. Då finns det risk för en tudelning i årsredovisningen, en kortversion längst bak som fyller de formella kraven, och en operativ. Och vi håller på att arbeta med det här hela tiden, vi är inte framme än.
– Men många användare och analytiker lägger ändå tyngdpunkten på jämförbarhet, att man ställer upp det på samma sätt som andra, replikerade Rolf Rundfelt.
– Ja, men ett format passar inte alla, sa Biörck. Vi har många små investeringar, medan t.ex., skogsbolagen köper maskiner i flermiljardklassen men mera sällan. Man måste få vara företagsanpassad.
– Hur ser du då på schemat för balansräkningen i nya årsredovisningslagen? undrade Rundfelt. Tänker ni stå på er och fortsätta med er nuvarande utmärkta indelning och därmed bryta mot lagen.
– Vi skulle helst behålla format som ger bra information, svarade Biörck.
– Det här har varit en process för att nå fram till bästa möjliga presentation, tillade Hans-Ola Meyer. Det låter kanske lite lössläppt när vi säger att vi inte alltid fäst så stor vikt vid de regler som gäller internationellt. Vi kommer säkert att ansluta oss mer och mer vad gäller själva terminologin.
Den svenska lagen talar om finansieringsanalys och lagstiftaren har inte låtit sig påverkas till förmån för kassaflöde. (Det går inte att skylla på EU här, i direktivet finns inget om detta,)
– Utan att direkt mana till uppror så kan man väl i alla fall säga att det vore konstigt om man inte fick använda den mer rättvisande termen, sa Rundfelt.
Panelen funderade så lite skämtsamt runt den mer rättvisande termen ”nettoskuldsättningsförändringsanalys”.
Omodernt begrepp
– Den nya tiden med snabba rörelser och nya instrument passar sig inte heller riktigt för den gammaldags uppställningen i siffror, menade Hans-Ola Meyer. Det känns omodernt.
– Finns det inte behov av ett genomsnitt över en längre period? frågade Rundfelt.
– Eftersom vår tideräkning börjar 1992 efter delningen mellan Esselte och Scribona har vi inte gjort det ännu, sa Biörck. Men du har rätt.
Från publikplats påpekade sedan Tomas Eriksson från ABB – efter en diskussion med debattledare Rundfelt om t.ex. omstruktureringsreservers plats i sammanhanget – hur den kontinentala trenden nu tydligt går mot att man internt mäter mot nettoskuldsättning och då får en stor skillnad mellan intern redovisning och externt regelverk.
– Kan rådet frigöra sig från den enorma tyngden i IAS 7? undrade han.
Rolf Rundfelt sammanfattade sedan innan han gav ordet till Jan Siling som skulle rapportera om Redovisningsrådets överväganden och ståndpunkter:
– Vad den här diskussionen har illustrerat är att det finns ett antal tekniska problem som gäller vad som ska gå in och utgöra rörelsens kassaflöde – om det sedan är förändringar av omstruktureringsreserver eller vissa valutaeffekter eller om det är annat.
– Det kan kanske också finnas anledning att småle en smula när det gäller kraven om flexibilitet i en kommande svenska rekommendation. Skulle det nämligen vara så att vi säger att IAS 7 är det som ska gälla, då blir det en plikt även för bankerna att upprätta finansieringsanalyser.
– Ja, problemet med det här är att Rådet bygger på IAS 7, sa Siling. IAS är ju rättesnöre för alla Rådets rekommendationer.
– Ur min synpunkt har det varit väldigt intressant att höra de olika synpunkter som framförts, särskilt som jag ju inte har så stor egen praktisk erfarenhet av det här området. Jag tänker på skillnaderna mellan hur man gör det internt och externt, t.ex. Som jag uppfattar IAS 7 leder den i alla fall till en svagare koppling mellan finansieringsanalysen och resultat/balansräkning. Dvs. den här flödesorienteringen kommer att leda till att det inte finns många ställen där det krävs en avstämning, utom möjligen när det gäller förändringen av kassan, det är vad IAS kräver.
Är det viktigt med avstämning ?
– Är det så viktigt med avstämning? frågade Tomas Eriksson.
– I och med att man kan notera en del egendomligheter när man läser årsredovisningar, så är det inte oviktigt eller ointressant att de här avstämningarna kan göras, svarade Rundfelt
Siling avslutade med att diskutera några frågeställningar kring den eventuella rekommendationen.
– En huvudfråga är hur vi på svenska definierar de tre områdena: operating, investing och financing activities.
– Här gör IASC så att man använder omvänd definition, sa Siling. Man börjar med att tala om vad som är investering och finansiering, resten får bli löpande verksamhet. Och det är egentligen de tre fack som finns att stoppa in saker i.
Bengt Holmquist och Inge Wennberg