Balans nr 10 1996

Tema: Svårigheterna med att miljöredovisa i finansiella termer

Det är allt annat än lätt för en utomstående bedömare att använda och ta till sig den miljöinformation som redovisas av börsbolagen. Det gäller inte minst den miljöinformation som redovisas i finansiella termer, skriver Fredrik Ljungdahl. Han pekar också på några möjliga förbättringar.

I en artikel i Balans nr 4/95 diskuterade Henrik Carle och Annica Rolén förutsättningarna för miljörapportering i finansiella termer. Artikeln baserades på en undersökning av vilka finansiella mått som redovisas i aktuell miljörapporteringspraxis, samt en enkät om de undersökta företagens syn på denna typ av miljörapportering. Vidare presenterades de finansiella aspekterna av FN-organet UNEP:s (United Nations Environment Programme, 1994) och konsultfirman Sustain Abilitys förslag till miljöredovisningsmodell.

Deras slutsats var att extern redovisning av miljöinformation i finansiella termer ännu är relativt outvecklad, även om de i undersökningen ingående nio företagen ansågs ha god intern beredskap för en sådan redovisning. Jag vill här peka på en del av de problem som en redovisning av miljön i finansiella termer kan innebära och som Carle och Rolén inte berörde. Förhoppningsvis kan artikeln väcka en debatt om miljöredovisningens utveckling och särskilt då miljöredovisning i finansiella termer.

Under de senaste åren har mängden miljöinformation från börsbolagen ökat explosionsartat. Det visar flera nyligen genomförda undersökningar av såväl svensk som internationell miljöredovisningspraxis (Deloitte & Touche, 1996; KPMG Bohlins, 1996; Ljungdahl, 1995). Många börsbolag har idag en särskild, fristående miljöredovisning, eller åtminstone ett avsnitt rubricerat ”Miljö” i årsredovisningen. Kvalitén på informationen har successivt också blivit bättre, dvs. mer substans och mindre PR. Fortfarande finns dock företag som kan ägna miljöfrågor en halv sida i årsredovisningen, utan att egentligen redovisa något konkret om företagets aktuella miljösituation eller miljöskyddande åtgärder.

Trots, eller kanske på grund av, den ökande mängden miljöinformation som publiceras av börsbolagen, har det blivit allt svårare för mottagarna att bedöma och jämföra den redovisade miljöinformationen. Ingen miljöredovisning är nämligen den andra lik. Olika företag utformar sin miljöinformation på olika sätt, och även för ett och samma företag varieras inte sällan innehållet i miljöredovisningen respektive miljöavsnittet i årsredovisningen från år till år.

Flera faktorer bidrar sannolikt till denna variation i miljöinformationens utformning och omfattning. Dels är företagens verksamheter sinsemellan olika vad gäller bl.a. grad och typ av miljöpåverkan, dels har ännu ingen allmänt accepterad miljöredovisningspraxis etablerats och många företag söker fortfarande efter lämplig form för miljöinformationen. Det råder inte heller konsensus om vem miljöredovisning är till för eller vad den egentligen ska användas till. Det har i olika sammanhang anförts att den ska användas av en eller flera av bl.a. aktieägare, kreditgivare, anställda, kunder, myndigheter och allmänhet i en mängd olika syften. Beroende på vilken eller vilka grupper som är tänkta som huvudsakliga användare av miljöredovisningen blir karaktären på informationen annorlunda.

Aktieägarnas användning

I mina diskussioner med personer i ledande ställning på ett antal börsföretag med relativt utvecklad miljöredovisning har man vid flera tillfällen givit uttryck för ett önskemål att även intressera aktieägare och analytiker för miljöredovisningen. Uppenbarligen upplever man att dessa grupper inte i någon större utsträckning använder miljöinformationen i års- och miljöredovisning. Samtidigt menar man att redovisning av miljön i finansiella termer generellt är en mindre viktig del av miljöredovisningen än t.ex. miljöpolicy och olika emissionsvärden. Frågan är hur intresserade nuvarande och potentiella aktieägare är av denna information.

En nyligen genomförd undersökning vid Ekonomihögskolan i Lund bekräftar misstanken att aktieägarna överlag endast i förbigående tar del av miljöinformationen från börsbolagen (Johansson & Messén, 1996). Undersökningen indikerar att aktieägare inte riktigt vet hur de skall använda miljöinformationen. Däremot framgår det att åtminstone större institutionella investerare skulle önska mer finansiell miljöinformation, gärna sådan som kan hjälpa dem bedöma miljörelaterade ekonomiska risker med en placering i ett visst företag. Samtidigt visar alla ovan refererade undersökningar av miljöredovisningspraxis att just redovisningen av finansiell miljöinformation är mest eftersatt.

De mindre aktieägarna tycks snarare använda miljöredovisningen för att orientera sig om företagets miljösituation i stort. Här stämmer företagens vision av miljöredovisningens innehåll väl överens med småaktieägarnas önskemål. Vill man även intressera de institutionella investerarna och finansanalytikerna behövs sannolikt mer miljöinformation, redovisad i meningsfulla finansiella termer. Frågan är då: Vilken miljöinformation kan anses vara meningsfull?

Användning av miljöredovisning i finansiella termer

Det är alltså allt annat än enkelt för en utomstående bedömare att använda och ta till sig den miljöinformation som redovisas av börsbolagen. Det gäller inte minst den miljöinformation som redovisas i finansiella termer, dvs. i huvudsak löpande miljöskyddskostnader, miljöinvesteringar samt miljöskulder. Enligt UNEP:s förslag till miljöredovisningsmodell omfattas även företagets framtida vinstpotential till följd av miljöförbättringar och en bedömning av de samhällsekonomiska konsekvenserna av företagets miljöpåverkan.

För användaren av den finansiella miljöinformationen är det största problemet att tolka och bedöma de uppgifter som redovisas. Det är idag närmast omöjligt att jämföra olika företags uppgifter om miljöinvesteringar eller löpande miljöskyddskostnader då inga två företag beräknar dessa storheter på samma sätt. Vissa företag redovisar en sammanräkning av de uppskattade totala miljöinvesteringarna och miljöskyddskostnaderna, medan andra endast hänvisar till någon enstaka investering som får tjänstgöra som exempel. Dessutom redogör endast ett mindre antal företag vilka definitioner och beräkningsregler som har använts, varför det inte heller är möjligt för användaren att räkna om uppgifterna för att göra dem jämförbara.

För att exemplifiera vilka bedömningssvårigheter som användaren ställs inför har jag i figur 1 (nästa sida) sammanställt ett urval av de börsnoterade skogsbolagens redovisning av miljöinvesteringar och miljöskyddskostnader i sina miljö- och årsredovisningar avseende räkenskapsåret 1995. Förutom de börsnoterade skogsbolagen inkluderas även uppgifter om Södra Skogsägarnas miljöinvesteringar som noteras i deras miljöredovisning.

Figur 1 visar tydligt att det inte råder samstämmighet om vad som kännetecknar en miljöinvestering eller hur en sådan bör redovisas. Inte ens i skogsindustrin, där verksamheterna och dess miljöeffekter är relativt homogena, finns enhetlig redovisningspraxis vad gäller miljöredovisning i finansiella termer.

Hur ska användaren kunna dra några slutsatser om omfattning av t.ex. STORA:s miljösatsningar i förhållande till AssiDomäns? STORA redovisar hela investeringsbeloppet för några utvalda miljörelaterade investeringar och inkluderar då bl.a. helt nya blekerier. AssiDomän har däremot avgränsat sin redovisning till den del av sådana satsningar som i första hand motiveras av miljömässiga skäl. Å andra sidan inkluderar AssiDomän ett årligt intäktsbortfall på 100 Mkr till följd av mindre avverkning i det ekologiska skogsbruket som en miljöinvestering.

Att det är problematiskt att tolka uppgifterna är uppenbart, och oavsett hur miljöinvesteringarna redovisas kvarstår en annan grundläggande fråga, nämligen om det är bra eller dåligt med omfattande miljöinvesteringar? Svaret på denna fråga blir givetvis att det beror på företagets miljösituation i övrigt, och uppgifter om miljöinvesteringar måste därför sättas in i ett sammanhang för att bli begripliga, vilket få företag gör idag.

Figur 1 – Redovisning av miljöinvesteringar i ett urval svenska skogsbolag 1995

Företag

Definition/omfattning av begrepp/mått

Miljöinvesteringar

Andel av totala

AssiDomän

Miljökostnader definieras enligt nedan. Motsvarandeantas gälla för miljöinvesteringar:

192 Mkr

8,5 %

”...endast de kostnader som belastar resultatet av miljöskäl, men som inte motiveras av produkt- eller marknadsskäl.” (Miljöredovisning 1995, s. 20);

Ytterligare miljöinvesteringar på ca 50 Mkr tillkommer om även ”kommersiella” miljöåtgärder inkluderas. Investeringarna inkl. intäktsbortfall på ca 100 Mkr per år till följd av mindre avverkning i ekologiskt skogsbruk.

MoDo

Ingen klar definition anges. Dock förs en diskussion omsvårigheten att urskilja miljöinvesteringar och det påpekas att ”...det inte går att konstruera en generell schablon för att beräkna miljöinvesteringar...” samt att ”[V]arje fall måste bedömas för sig. (Miljöredovisning, 1995, s. 4).

304 Mkr

11,6 %

STORA

Ingen klar definition anges. Problemet med att urskiljamiljödelen i processinvesteringar framhålls. De miljöinvesteringar som redovisas utgör enstaka exempel, och hela investeringsutgiften anges:

1.740 Mkr

31,9 %

”I brist på standardiserade system för redovisning av miljökostnader anges här endast exempel på större investeringar, beslutade 1995 med tydlig miljöinriktning.” (Miljöredovisning 1995, s. 22).

SÖDRA

Ingen klar definition. Reserverar sig för ”...svårighetenatt på ett odiskutabelt sätt skilja på miljö- och andra investeringar...” (Miljöredovisning 1995, s. 9).

600 Mkr

28,2 %

Beräkning av miljöinvesteringar

Sett ur redovisningsproducentens perspektiv är det inte egentligen märkligt att definitioner och bedömningar av miljöinvesteringar varierar mellan företag. Att beräkna storleken på ett företags miljöinvesteringar är ofta behäftat med ett stort mått subjektivitet. Det största problemet för den som gör denna uppskattning är att urskilja och avgränsa de investeringar som kan sägas vara miljöinvesteringar. Det finns ingen vedertagen definition av en miljöinvestering, vanligast är att se på syftet med investeringen.

När det gäller investering i utrustning som är avsedd att rena ett utsläpp eller motsvarande, en s.k. end-of-pipe (EOP) investering är det oftast självklart att det är en miljöinvestering. Syftet är enbart att minska företagets miljöpåverkan. Betydligt svårare blir det när miljödelen i en större integrerad investering ska urskiljas, en s.k. change-in-process (CIP) investering. Dessa är oftast inte enbart, eller ens i huvudsak, motiverade av miljöhänsyn, utan vanligen får man miljöförbättringen på köpet genom den nyare och mer miljövänliga tekniken som tillämpas i processen. Ibland kan förhållandet dock vara omvänt så att processförändringen initialt var föranledd av ett behov att miljöanpassa tillverkningen, men att man samtidigt passade på att öka kapaciteten och göra processen effektivare.

Frågan är då om en sådan investering som även har kommersiella effekter kan kallas för miljöinvestering? Bör redovisningen av miljöinvesteringar istället begränsas till de lätt identifierbara EOP investeringarna eller ska även CIP investeringar inkluderas? Ska man i det senare fallet redovisa hela investeringsbeloppet som en miljöinvestering eller enbart den del som direkt kan hänföras till miljöförbättringen? I figur 1 finns exempel på flera olika redovisningsmetoder.

I USA kräver börsmyndigheten, Securities and Exchange Commission (SEC), sedan 1993 att börsbolagen i sina årsredovisningar öppet redovisar alla utgifter som är hänförliga till miljöskyddsåtgärder som är nödvändiga för att efterleva lag- eller myndighetskrav (Goodman, 1994). Här skiljer man således mellan tvingande och frivilliga investeringar snarare än integrerade resp. tilläggsinvesteringar. Enligt uppgift överväger även Redovisningskommittén införandet av ett liknande krav på redovisning av miljöskyddsutgifter i svenska miljöpåverkande företags förvaltningsberättelser (Engström, 1996). Om en sådan indelning löser ovan nämnda problem avseende bedömning och beräkning av miljöinvesteringar kan dock diskuteras.

Redovisning av miljöskulder – i teorin

Under senare år har det allt oftare talats om redovisning av miljöskulder på såväl företagsekonomisk som nationalekonomisk nivå. Inte minst mot bakgrund av den kommande miljöbalken där tidigare och nuvarande markägare föreslås att solidariskt ansvara för sanering av föroreningar borde detta vara av största intresse för företag och deras ägare, långivare och revisorer. Detta saneringsansvar är en i och för sig ganska påtaglig del av ett företags miljöskuld, men begreppet kan göras mycket vidare än så och det finns idag ingen allmänt erkänd definition av en miljöskuld.

Förutom det ansvar som kan åläggas ett företag med stöd av lagen finns det oftast en betydligt mer omfattande moralisk skyldighet att sanera mark eller återställa skadad naturmiljö. Det som i UNEP:s redovisningsmodell kallas ”environmental cost accounting” är egentligen en beräkning av de kostnader som företaget orsakar samhället till följd av verksamhetens miljöpåverkan. Dessa kostnader belastar enligt gängse redovisningsregler inte det miljöpåverkande företaget, men de ackumulerade samhällsekonomiska kostnaderna motsvarar i princip företagets samlade potentiella miljöskuld.

Ytterligare ett sätt att betrakta fenomenet miljöskuld är i förhållande till en viss nivå av miljöpåverkan, t.ex. en långsiktigt bärkraftig nivå. Om det kan bedömas att företagets utsläpp av ett visst ämne måste minskas med X% för att nå denna bärkraftiga nivå är kostnaden för att minska utsläppen med X% ett uttryck för en del av företagets miljöskuld.

I ett snävare och mera konventionellt perspektiv beräknas miljöskulden rimligen i förhållande till faktiska och potentiella förpliktelser som har eller kan få rättslig verkan genom behöriga myndigheters och domstolars tillämpning av gällande lag. Därmed begränsas i princip miljöskulden, beroende på verksamhetens art och omfattning, till en eller flera av följande fem kategorier förpliktelser:

  1. Avfallshantering – skyldigheten att ta hand om miljöfarligt och annat avfall, samt återtagande av uttjänta produkter och förpackningar;

  2. Anpassning – skyldigheten för miljöfarliga verksamheter att vidta åtgärder som åläggs av tillsynsmyndigheten, samt skyldigheten eller nödvändigheten för tillståndspliktiga företag att anpassa verksamheten för att förnya sitt tillstånd;

  3. Återställning – skyldigheten att återställa och efterbehandla mark och naturlandskap, t.ex. efter gruv- eller täktverksamhet;

  4. Sanering – skyldigheten för miljöfarliga verksamheter att sanera förorenad mark, även efter avslutad verksamhet;

  5. Ersättning – skyldigheten att ersätta person-, sak-, och rena förmögenhetsskador som har orsakats av miljöpåverkande verksamhet.

Denna uppräkning av källor till potentiella miljöskulder täcker även sådana förpliktelser som enligt gängse praxis vanligen inte redovisas som skulder. Anledningen till detta kan vara att de är osäkra till sin karaktär eller att det belopp varmed de kommer att belasta företaget inte kan beräknas tillförlitligt. En tolkning av praxis i andra situationer med motsvarande eventualförpliktelser tyder på att det i princip redan ska ha inträffat en olycka för att företaget ska anses kunna redovisa en skuld. Detta uppmanar till ett reaktivt snarare än proaktivt agerande i miljösammanhang, dvs. att det är bättre att avvakta en miljöincident än att försöka förebygga den.

Vissa av ovanstående förpliktelser redovisas vanligen löpande på en ”pay-as-you-go” basis allt eftersom utgifterna uppstår. Detta gäller t.ex. utgifter för återtagande av förbrukade produkter och förpackningar eller miljöanpassningar av verksamheten. Trots att det föreligger en de facto skyldighet som kommer att medföra utgifter även i framtiden görs sällan avsättningar i räkenskaperna för dessa. Man kan fråga om det inte bidrar till att förmedla en felaktig bild av företagets ställning och resultat.

Det är visserligen riktigt att motsvarande förpliktelser förekommer på många andra områden utan att dessa redovisas som skulder i företaget. Om man eftersträvar en fullständig miljöredovisning i finansiella termer är dock uppgifter om företagets samlade miljöskuld en självklar komponent. Miljöskulden utgör en beräkning av de potentiella framtida miljöutgifter som kan drabba företaget och uttrycker därmed en del av den miljörelaterade ekonomiska risk som företagets verksamhet är behäftad med. Detta är således ytterst relevant information för nuvarande och potentiella aktieägare i deras investeringsbeslut. En redovisning av företagets miljöskuld kan också bidra till en bättre förståelse för de miljöinvesteringar som har genomförts respektive planeras.

Redovisning av miljöskulder – i praktiken

En genomgång av börsbolagens miljö- och årsredovisningar för 1995 ger vid handen att endast ett litet fåtal har gjort något försök att redovisa miljöskulder. Av de företag som har räknats upp i figur 1 är SÖDRA den enda som inte alls lämnar några uppgifter om sina miljöskulder. AssiDomän redovisar sammanlagt 6 Mkr men konstaterar också att man inte gjort någon systematisk genomgång av potentiella miljöskulder. MoDo diskuterar flera fall där det kan uppstå en betalningsskyldighet bl.a. för sanering av förorenad mark, men man redovisar endast ett belopp i anslutning till en avslutad verksamhet (14 Mkr). STORA redovisar flera potentiella återställningsobjekt och anger också flest finansiella uppgifter, sammanlagt ca 250 Mkr.

Även vad gäller redovisning av miljöskulder är det således svårt för användaren att bedöma och jämföra uppgifterna. Å andra sidan torde det vara betydligt svårare för företagen att uppskatta och beräkna miljöskuldbelopp än att redovisa omfattningen av miljöinvesteringarna. I de fall som miljöskulden kan betraktas som en eventualförpliktelse uppstår samma problem som när andra osäkra förpliktelser ska redovisas, men i miljösammanhang tenderar bedömningarna att vara åtskilligt mer komplexa. Det finns flera faktorer som kan påverka uträkningen av en miljöförpliktelse, däribland:

  • Ekonomisk osäkerhet – ju mera avlägsen betalningstidpunkten är, desto svårare att beräkna – frågan om förpliktelsens tidsvärde, dvs. framtida inflation och eventuellt diskonteringsbehov;

  • Teknologisk osäkerhet – tekniska utvecklingen kan göra vissa åtgärder mer eller mindre kostsamma;

  • Juridisk osäkerhet – företagets rättsliga ställning relativt myndigheter respektive andra ansvariga parter i fallet med t.ex. solidariska saneringsförpliktelser;

  • Politisk osäkerhet – utveckling i samhället och politiken kan öka eller minska trycket på miljöpåverkande företag;

  • Ekologisk osäkerhet – frågan vad naturen tål och vilka ämnen som är giftiga är inte klarlagt.

Flera av dessa faktorer kan samverka med varandra på olika sätt, vilket bidrar till att göra bedömningen av varje tänkbar miljöförpliktelse unik. Det torde inte heller vara ovanligt att det finns en hel uppsättning möjliga värden för en miljöförpliktelse beroende på hur man räknar. Då är det rimligt och lämpligt med hänsyn till praxis i liknande fall att värdera förpliktelsen till det mest sannolika beloppet, alternativt det lägsta av de tänkbara beloppen om det inte går att uppskatta sannolikheten.

Det är tydligt att bedömning och beräkning av potentiell miljöskuld inte är en lätt uppgift, vilket delvis kan förklara varför så få väljer att redovisa detta i sina miljöredovisningar. Å andra sidan är det inte omöjligt att beräkna vilka ungefärliga framtida utgifter som kan komma att belasta ett företag, och man kan inte bortse från att det med största sannolikhet finns betydande dolda miljöförpliktelser bland börsens miljöpåverkande företag.

Tänkbara förslag till förbättringar

Trots de problem och den kritik som har anförts ovan finns det säkerligen en hel del som kan göras för att förbättra den miljöredovisning som idag uttrycks i finansiella termer. Följande är några förslag som förhoppningsvis kan göra morgondagens miljöredovisningar mer användbara och därmed undvika att dessa bara blir en dagslända. Genomgående för dessa förslag är betoningen på ökad öppenhet, trovärdighet och harmonisering.

  1. Koncerngemensamma definitioner – Det kunde underlätta för både producenter och användare av miljöredovisningen om åtminstone koncerngemensamma definitioner på miljöinvesteringar etc. utvecklades och användes. Nu varierar ofta bedömningar av miljöåtgärder mellan enheterna inom samma koncern, varför de totala uppgifter som redovisas på koncernnivå kan ifrågasättas;

  2. Branschgemensamma definitioner – På samma sätt borde det vara möjligt att skapa branschvis konsensus kring vilka slag av åtgärder som lämpligen klassas som miljöskyddande, och därmed ger upphov till miljöinvesteringar respektive miljökostnader. Branschorganisationer kunde ta på sig en mera offensiv roll och t.ex. upprätta förteckningar över olika miljötekniker som tillämpas i branschen;

  3. Redovisning av definitioner och beräkningsgrunder – Det borde vara en självklarhet att den definition av miljöinvestering, miljökostnad etc. som företaget tillämpar också redovisas öppet, på samma sätt som andra viktiga redovisningsprinciper beskrivs i anslutning till de ordinarie räkenskaperna;

  4. Redovisning av miljöåtgärder i sitt sammanhang – Uppgifter om miljöinvesteringar och miljökostnader måste sättas in i ett sammanhang. Redovisningen borde så långt möjligt kompletteras med beskrivningar av de viktigaste åtgärderna, vilka effekter som dessa åtgärder beräknas få, samt betydelsen av dessa effekter för företaget respektive miljön. Miljöinvesteringar och miljökostnader redovisas förslagsvis också i ett flerårsperspektiv, dvs. för innevarande och flera tidigare år, så att utvecklingen kan bedömas;

  5. Miljörevisorns/revisorns uppgift – Det borde ligga inom den ordinarie revisorns och/eller miljörevisorns uppdrag att även bedöma rimligheten i miljöredovisningens finansiella uppgifter, särskilt mot bakgrund av den granskningsroll som olika miljörevisorer under de senaste par åren har tagit på sig;

  6. Utveckling av nya mått – Parallellt med övriga förbättringar avseende miljöredovisningen i finansiella termer vore det värt att fundera på om det inte finns bättre sätt att redovisa omfattningen av ett företags miljöarbete än att ange storleken på subjektivt avgränsade miljöinvesteringar. Den pågående utredningen om miljöindex (Miljödep. M1996:01) kan vara ett steg i denna riktning. Samtidigt måste investerare m.fl. lära sig att läsa och bedöma annan miljöinformation än sådan som kvantifieras i finansiella termer.

I Balans nr 1/96 redogörs utförligt för de seminarier som varit en del av Finforum 1995, däribland en debatt om miljöredovisning och miljöinformation i årsredovisningar under rubriken ”Förstår ekonomer miljöredovisningar?”. Det är en mycket intressant fråga och man kan här ställa en likaledes intressant motfråga: Är miljöredovisningarna i första hand eller över huvud taget till för ekonomer?

Min forskning indikerar bl.a. att den miljöinformation som idag redovisas i börsföretagens års- och miljöredovisningar är till för en betydligt bredare krets intressenter och yrkesgrupper än investerare och ekonomer. Dessa intressenters behov av och önskemål om miljöinformation är inte nödvändigtvis detsamma som för nuvarande och potentiella aktieägare. Det är tydligen så att miljöredovisningens utformning och innehåll varierar beroende till vilken eller vilka grupper företaget primärt väljer att rikta miljöinformationen.

I detta sammanhang blir redovisningen av miljön i finansiella termer endast en del av ett större informationsutbud. Om ekonomerna i framtiden skall kunna tillgodogöra sig informationen i företagens miljöredovisningar bör man nog lära sig att se på andra uppgifter än enbart de som kan uttryckas i kronor och ören. Annars riskerar man att få en mycket skev och endimensionell bild av företagens miljöarbete. Samtidigt behövs en hel del förbättringar i den finansiella miljöinformation som idag redovisas för att göra den mer användbar i framtiden. En del möjliga förbättringar har indikerats i denna artikel.

Fredrik Ljungdahl är ekon. lic. och doktorand vid Ekonomihögskolan vid Lunds universitet. Han medverkade senast i Balans 3/1995.

Källor

Deloitte & Touche (1996). Börsföretagens miljörapportering 1995 .

Engström, A. (1996). Miljöredovisning – för vem och varför? Slutrapport till Redovisningskommittén avseende utredning enligt tilläggsdirektiv 1996:4.

Goodman, A. (1994). SEC (FRR 36) Audits and Environment . Tomorrow Magazine nr 1/94.

Johansson, A. & C. Messén (1996). Miljörapportering – något för aktieägarna? Ekonomihögskolan vid Lunds universitet, examensarbete.

KPMG Bohlins (1996). International Survey of Environmental Reporting .

Ljungdahl, F. (1995). Miljöredovisning i svenska börsbolag – en analys av aktuell praxis och redovisningsteoretiska implikationer . Ekonomihögskolan vid Lunds universitet, licentiatavhandling.

Miljödepartementet (M 1996:01). Utredning om informationssystem för att bedöma och jämföra företag ur ett miljöperspektiv . Kommittédirektiv 1996:34.

UNEP (1994). Company Environmental Reporting. A Measure of the Progress of Business & Industry Towards Sustainable Development . Technical Report 24.