Tysk höst. det är disigt och småregnigt. utsikten från sammanträdesrummet domineras av Frankfurts skyskrapor, av det centrum där alla banker som vill räknas har byggt sig allt högre boningar, för att synas – och kanske för att se. Det är där man hoppas ge London en match om att vara eurons finansiella centrum, det är där Eurolandets nya centralbank ska ligga.
Tålmodigt och bestämt har den tyske centralbankschefen Hans Tietmeyer förklarat för svenskarna hur det är. Han har betonat den strikta och snäva tolkningen av konvergenskriterierna och han har gjort klart att det är ex ante som gäller, inte ex post; att ett land som tänkt sig att vara med i EMU alltså inte kan köra ett eget race vid sidan om och sedan i efterhand peka på att det gick ju bra. Man måste visa solidariteten och viljan att orka följa en på förhand utstakad kurs.
Det menar Dr. Tietmeyer.
Vi går till gästmatsalen på samma våning. Här ser man inte ut över de storbanker som hoppas bli ännu större (och färre) med hjälp av valutaunionen. Här försvinner Taunusbergen i diset, man anar en hessisk landsbygd bortom åsen: småstäder, bönder, hantverkare. Och så Sparkassen, de små lokala institutioner som storbankerna menar ska försvinna.
Det menar inte Dr. Tietmeyer.
Medan det bjuds på hjort och Spätzle antyder centralbankens folk ett tema som skiljer sig från det svenska, ty här är centralbankerna (det finns en i nästan alla tyska Bundesländer utom de minsta) folkets garanter för att inte den hatade inflationen ska komma tillbaka. Den som illustreras så väl av utställningen på bottenvåningen, med miljardsedlar från mellankrigstidens kristid i montrarna.
Herrarna har väl inte ett folkligt mandat, så som vi brukar beskriva det i den parlamentariska demokratins nationalstater, men det är heller ingen tvekan om att det finns en uppslutning bakom den stränga hushållning som Bundesbank lägger på Tyskland och försöker lägga på resten av Europa. När man talar till oss förvillade svenskar kan det kännas som om man bedrev hednamission.
Kanske är det ett perspektiv att komma ihåg när vi nu ska spekulera om hur och när och varför kriterierna ska tillämpas om och när Sverige går med i EMU eller ERM 2 eller vad det nu kan bli (efter Calmfors-rapporten).
Balans tar inte ställning i den frågan. Inte FAR heller. Men vi börjar i alla fall skriva om den här och nu, om de stora konsekvenser en valutareform skulle få – inte minst för er, våra läsare, vare sig ni nu finns på revisionsbyråer eller på redovisningssidan. Man måste dessutom räkna med att mycket förändras i Sverige även om vi skulle besluta oss för att inte gå med.
De första artiklarna i ämnet kommer på de följande sidorna.
Vi lär få anledning att återkomma.
Bengt Holmquist är chefredaktör för Balans.