Innehåll

Balans nr 12 1996

Böcker: Två böcker om IASC

Redovisningsrådet har nyligen beslutat att kommande rekommendationer i allt väsentligt skall baseras på de rekommendationer som ges ut av International Accounting Standards Committee (IASC). Ett aktuellt exempel är Rådets reviderade rekommendation om koncernredovisning. Även om formatet på denna avviker från motsvarande IAS, bland annat som följd av de svenska reglerna om uppdelningen mellan bundet och fritt eget kapital, så är det påtagligt i hur hög grad den nya rekommendationen följer IASC-reglerna. Det gäller både stort och smått; både frågor som när poolingmetoden får användas och redovisningen av emissionsutgifter i samband med apportemissioner.

IASC har gett ut ett tiotal rekommendationer som saknar en aktuell motsvarighet i Sverige. För några av dessa har arbetet redan inletts att få fram en översättning. Det gäller bland annat i fråga om finansieringsanalyser och skatter. Redan om något år bör alltså Sverige ha tagit ett stort steg på väg mot ett större inslag av IAS-rekommendationer för de svenska företagen.

I takt med att IASC:s inflytande över svensk redovisningspraxis ökar finns ett behov av att kunna läsa om hur IASC-rekommendationerna skall tolkas. Det finns åtminstone tre böcker utgivna. En av dessa har jag inte tillgång till, nämligen den som är utgiven av Chris Nobes. De övriga två är skrivna av David Cairns, tidigare generalsekreterare i IASC samt av medarbetare inom Coopers & Lybrand. Flera av de som medverkat i Coopers & Lybrands projekt har varit eller är ledamöter av IASC:s styrelse. Det gäller bland annat Michael Sharpe, den nuvarande ordföranden. Vidare har Sigvard Heurlin medverkat från Sverige. Innebörden är att båda böckerna är skrivna av personer som har högsta tänkbara kompetens när det gäller att kommentera arbetet inom IASC.

Böckernas omfattning är i stort sett densamma. Omfattningen styrs av de rekommendationer som IASC gett ut. En mindre skillnad är att eftersom Understanding IAS getts ut något år efter Cairns bok så är den bättre uppdaterad vad gäller de mest aktuella projekten. Å andra sidan har Cairns med mer om IASC:S bakgrund inklusive IASC:s Conceptual Framework, ett område som inte alls behandlas i Understanding IAS.

Uppläggningen skiljer sig något åt. Understanding IAS tycker jag är lättare att följa. Där har varje rekommendation fått ett eget kapitel. I kapitel 1 behandlas sålunda IAS 1 (Disclosure of Accounting Policies) o.s.v. Cairns har i stället sammanfört rekommendationer som behandlar likartade frågor i sex huvudavsnitt. I det avsnitt som behandlar koncernredovisningsfrågor återfinns IASC:s rekommendationer om upprättande av koncernredovisning, intressebolag etc.

Det mest närliggande sättet att jämföra de båda böckerna är att se hur de behandlar ett visst problemområde. När Rådet arbetade med revideringen av RR 01 så ägnades mycket tid åt kriterierna för när pooling-metoden får användas respektive redovisningen av så kallade omvända förvärv.

I båda dessa exempel är skillnaderna i beskrivningssätt slående. Cairns har genomgående valt en neutral ton. I stort sett innebär den att Cairns återger vad som står i rekommendationen (d.v.s. IAS 22) men utan att ge sin personliga syn eller framhålla vad som eventuellt kan vålla särskilda problem.

Understanding IAS däremot, är mer resonerande. Bl.a. konstaterar den beträffande företagssammanslagningar att det finns exempel där det är uppenbart att det går att identifiera en köpare och säljare. I andra fall är det lika uppenbart att detta inte går. Problemet, som också Rådet brottats med, är att det finns en gråzon där IAS 22 inte ger någon direkt vägledning. Det gör nu inte Understanding IAS heller. Det som läsaren uppmärksammas på är dock att det ibland inte hjälper att läsa om vad IASC skrivit. Det är nämligen inte säkert att det finns något svar.

Beträffande omvända förvärv är IAS 22 mycket kortfattad och i praktiken oanvändbar för den som vill förstå hur metoden är tänkt att fungera. Understanding IAS går här längre och beskriver hur ett företag kan gå tillväga i de mycket speciella fall där den formelle budgivaren i verkligheten är det företag som blir uppköpt; Clock -Provobis är ett aktuellt svenskt exempel.

Båda böckerna innehåller utdrag från årsredovisningar för att exemplifiera de problem som resp. rekommendation behandlar. Antalet exempel är väsentligt fler i Cairns bok vilket är den främsta förklaringen till att antalet sidor är cirka 50 procent fler, 900 mot uppskattningsvis 6–700. Jag tycker dock inte att exemplen tillför så mycket. Det är bara undantagsvis som exemplen kommenteras. Där så sker är det i Understanding IAS. Det betyder att exemplen delvis hänger i luften.

Sammanfattningsvis är det min uppfattning att Understanding IAS är den mer intressanta boken av de två som här presenteras. Viktigt att notera är att båda böckerna förutsätter en god kännedom om aktuella redovisningsproblem. Det handlar sålunda inte om läroböcker i redovisning. Båda böckerna vänder sig i första hand till praktiker som förväntas tillämpa IASC-principer i redovisningen.

Böcker

David Cairns: A Guide to Applying International Accounting Standards, Accountancy Books London 1995. Pris ca 35 pund.

Understanding IAS, Coopers & Lybrand, London 1996. Pris ca 30 pund

Rolf Rundfelt