Balans nr 2 1996

Företagsrekonstruktion: Bankerna och staten hindrar bra lag

Är det bankernas fel att den nya lagen om företagsrekonstruktion blivit en halvmesyr?

Rolf Åbjörnsson, känd advokat, konkursförvaltare och riksdagsman sa vid en paneldebatt som SNS anordnat om den nya lagen:

– Det är ingen tvekan om att bankerna är en stark intressegrupp i de här sammanhangen. De har motsatt sig alla förändringar av förmånsrättsordningen. Det är klart att politikerna har svårt att köra över bankväsendet.

Information och inflytande

Är den nya lagen bättre än den gamla ordningen?

Per-Ivan Lundberg, VD för Ackordscentralen i Göteborg, sa:

– Lagen har vissa fördelar. Den medför information till fordringsägarna. Hittills har fordringsägare inte informerats om konkurs om de inte läst kungörelserna. Sedan så får fordringsägarna inflytande. Det har de inte i konkurser. Och så har har man löst en viktig fråga: nämligen hanteringen under rekonstruktionstiden. Men man har inte nått ända fram. Det behövs flera ändringar i förmånsrättsordningen.

Att banker reagerar som de gör det är en konsekvens av lagstiftningen, konstaterade Lundberg. Så enkelt är det. Var och en tänker på sig själv.

Han gav ett exempel. En typisk situation för ett företag som är på väg utför kan vara att det har en kassa på t.ex. 10.000 kronor, det har 90.000 på checkkrediten disponibelt, fordringar på 500.000, lager på 700.000, inventarier på 100.000 och fastigheter för 700.000. Det har leverantörsskulder på 500.000, skatter på 100.000, löner på 200.000 och ett hypotek på 700.000 som gäller fastigheten. Checkkredit är på 900.000.

Verksamheten går med förlust med 50.000 i månaden. Nu har företaget fått en tilläggsorder på 1,5 miljoner. Ordern har en mycket stor bruttomarginal, 50 procent. Så man får in 750.000 kronor i pengar inom två månader. Om leveransen blir lyckad väntar ytterligare tilläggsorder på tre miljoner.

Incitament till konkurs

Så går företaget till banken för att få kredit för att betala löner och skatter. Vad gör banken? Vi förutsätter att banken tror på det där med tilläggsordern. Men banken säger ändå nej till att ge krediten.

Skälet är att banken sitter så säkert här. Om den tar utdelning i en konkurs går kassan till skatter, den disponibla checkkrediten kvittas, det finns fordringar, lager och inventarier till säkerhetsunderlag. Det används till att betala bank, skatter och löner. Leverantörerna får 25 procent.

– Trots att detta är ganska hyfsat för de oprioriterade borgenärerna så ger dagens system incitament till att sätta företaget i konkurs. Om vi exempelvis tar en motsvarande engelsk bank där man har floating chart i stället för företagshypotek så blir situationen en annan. Där måste den som har denna ”floating chart” betala löner som är upplupna fram till ”crystallisation day”, motsvarigheten till konkursdagen. Där finns ett incitament att se till att verksamheten fortsätter så att man kan få ut de värden som kan genereras genom att löner får fortsätta att arbeta. Det är ett grundläggande fel i den nya lagen att man inte har justerat detta.

Bättre förmånsrätt för löner ledde till fler ackord

Per-Ivan Lundberg började som konkursförvaltare redan på 70-talet. Sverige införde lönegarantin 1972. Men fram till 1976 hade löner bättre förmånsrätt än företagshypotek.

– Fram till dess förekom ackord i mycket stor utsträckning men 1976 dog de ut, konstaterar Per-Ivan Lundberg.

Björn Edgren, bankdirektör under fyra år men sedan årsskiftet återgången till advokatverksamhet, tillfrågades om hur han ser på bankernas roll och sa:

– Jag blir alltid förvånad när det sägs att bankerna har lobbat så extremt för att stoppa den här lagstiftningen. Det är egentligen bara så att bankföreningen har gjort ett uttalande i frågan i negativ riktning. Jag skulle nog kunna tänka mig att bankerna kunde ställa sig bakom insolvensutredningens förslag. Det stora problemet är egentligen inte att bankerna har företagshypotek. Men man måste strypa incitamenten till konkurs så att alla har det ungefär lika kallt om fötterna.

Roger Spetz, kreditchef vid Martin Olsson, representerade de oprioriterade borgenärerna i debatten. Han sa:

– Bankerna och vi leverantörer reagerar i det här systemet mot samma grupp – kunderna. Bankerna kräver säkerhet. Medan vi leverantörer råkar ständigt ut för det att kunderna går till en konkurrent i stället om vi ställer motsvarande krav. Det är den verklighet vi lever med. Vi har över huvud taget svårt att nämna ordet säkerhet.

Bedrägerier

– Riktigt sura blir vi när kunderna två veckor före konkursen plötsligt dubblar sina inköp. De lägger upp ett mycket större lager. Detta lager – våra produkter – överlämnar de som säkerhet i företagshypotek. Då blir vi sura. Vi har haft en kund som dagen före konkursen ringde tre olika säljare och beställde tre identiska leveranser. Alla leveranserna var för sig överenstämde väl med vad kunden normalt brukade handla. Kunden visste att varorna skulle komma klockan följande dag, plus minus 15 minuter. Han visste också att han skulle inställa sig till konkursförhandling klockan elva.

– Vi tycker att det är bedrägeri. Vi ringer polisen och konkursförvaltaren. Efter en månad frågar vi polisen vad de har gjort. Ja, ”den där högen” har man inte hunnit titta på. Vi har också vänt oss till åklagaren.

Där svarar de också, ett halvår senare, att de inte hunnit med. De är inte lagstiftningen det är fel på. Det är resurserna som samhället har för att åklagaren ska kunna använda den lagstiftning som finns.

Bekvämlighetskonkurser

– Det där sistnämnda är en del av fenomenet bekvämlighetskonkurser, sa förre näringsministern Per Westerberg. Företagaren planerar att komma i ett bättre läge om han återköper konkursboet. Det är ett problem som vi måste komma till rätta med.

– Sedan ska vi komma ihåg att i Sverige är soliditeten i mindre och medelstora företag ungefär hälften så hög som i Centraleuropa. Det beror på skattesystemet och på att företagsbeskattningen trots reformer tenderar att beskatta de mindre och medelstora företagen med en effektiv skattesats som är dubbelt så hög som i större företag. Det förstärker naturligtvis känsligheten och darrigheten och det påverkar konkursstatistiken.

– Problemet med lönegarantin är centralt och måste lösas om vi ska få ett bra fungerande rekonstruktionsförfarande, fortsatte Per Westerberg. Alldeles för många företag har försvunnit i onödan.

Staten och bankerna utnyttjar sin makt

– Apropå bekvämlighetskonkurser, sa Rolf Åbjörnsson, så tycker jag att man kunde lägga in en blockering så att en dominerande person i ett företag som går i konkurs sätts i karantän och inte får starta upp någon ny verksamhet förrän efter sex månader. I debatten har man hängt upp sig på näringsförbud – och det kommer aldrig att fungera.

– När det gäller rekonstruktion vill jag gärna föra in i debatten att vi har två bovar när det gäller att få fram en bra lagstiftning: bankerna och staten. I båda fallen är det orättfärdigt att man utifrån rena maktpositioner hävdar sin förmånsrätt.

Inge Wennberg