Finansieringsanalysens dimensioner

Val av medelsbegrepp

Med medelsbegrepp avses finansieringsanalysens saldo, dvs. det som redovisas på sista raden i analysen. De två medelsbegrepp som vanligtvis används i praxis och i rekommendationer på området är rörelsekapital (RK) (dvs. skillnaden mellan omsättningstillgångar och kortfristiga skulder) och likvida medel (LM). Vanligtvis inkluderas även finansiella placeringar och andra kortfristiga tillgångar som snabbt och utan nämnvärd finansiell risk kan omvandlas till likvida medel. En intressant fråga är emellertid hur en checkräkningskredit skall behandlas. Skall en outnyttjad kredit som omedelbart kan användas utgöra en tillgång som skall öka de likvida medlen? Vad beträffar rörelsekapital som medelsbegrepp har det fått utstå relativt stark kritik. Posterna i rörelsekapitalet skall per definition utgöra ett företags mest likvida tillgångar. Huruvida så alltid är fallet är emellertid tvivelaktigt. En anläggningstillgång, som kan säljas på en fungerande andrahandsmarknad, kan t.ex. vara en mer likvid tillgång än ett lager under lågsäsong. Det är således inte uppenbart att hela rörelsekapitalet speglar ett företags kortsiktiga likviditet. FAR accepterar både rörelsekapital och likvida medel som medelsbegrepp. FASB anser emellertid att likvida medel är mer konkret och lättbegripligt och bör användas istället för rörelsekapital, som förutom värderingsproblem även dras med klassificeringsproblem.

Val av ingångsbegrepp

I den löpande redovisningen bokförs inkomster och utgifter samt in- och utbetalningar. I samband med bokslut periodiseras inkomster och utgifter till intäkter och kostnader, vilka redovisas i resultaträkningen. Resultaträkningen består därför enbart av intäkter och kostnader, och saldot i resultaträkningen utgörs av nettoresultat. I en utav FASB:s rekommenderade modeller för ”cash flow”-rapporter skall enbart verkliga in- och utbetalningar redovisas. Detta resulterar automatiskt i att saldoposten visar förändringen av likvida medel. I traditionella finansieringsanalyser sker emellertid en blandning av de olika redovisningsbegreppen. Som exempel kan nämnas FARs modell som visar förändringen av likvida medel i tillförda och använda medel. ”Internt tillförda medel” härleds från resultaträkningens ”Resultat före bokslutsdispositioner och skatt” eller ”Rörelsens intäkter”, och utgörs således av resultatrelaterade poster. Resterande poster i modellen utgörs av antingen härledda inkomster och utgifter eller av in- och utbetalningar, beroende på om försäljning av t.ex. anläggningstillgångar har resulterat i kortfristiga fordringar eller skulder samt huruvida justeringar har gjorts för detta.

De olika redovisningsbegreppen/redovisningstermerna som kan förekomma i en finansieringsanalys har vi givit benämningen ingångsbegrepp. Följande ingångsbegrepp kan således förekomma:

Varje enskild rad i finansieringsanalysen (med undantag av eventuella justeringar i rapporten för förändringar av balansposterna omsättningstillgångar och kortfristiga skulder, samt saldot) utgör ett ingångsbegrepp, och kan således bestå av något av nämnda redovisningstermer.

Används resultat, intäkter eller kostnader som ingångsbegrepp är finansieringsanalysen kopplad till resultaträkningen. För resterande ingångsbegrepp finns inte denna koppling. Dessa kan emellertid härledas utifrån resultat- och balansräkning, eller hämtas från försystem och grundbokföring. Vad beträffar in- och utbetalningar kan en exakt härledning från resultat- och balansräkning emellertid vara svår. Ofta krävs kompletterande information, speciellt en mer utförlig specificering av de kortfristiga fordringarna och skulderna.

Till skillnad från FASB:s modell, där reella betalningsflöden redovisas på varje rad, visar endast saldoposten i FARs modell det exakta betalningsflödet. Vissa rader i analysen, t.ex. ökning och minskning av långfristiga lån, investeringar samt försäljning av anläggningstillgångar, uttrycks eventuellt i in- och utbetalningar. Huruvida dessa redovisas som in- och utbetalningar eller inkomster och utgifter framgår emellertid inte explicit. Det bör dock nämnas att FASB även accepterar, om det är svårt att identifiera reella betalningsflöden, att en modell som baseras på samma ingångsbegrepp som FAR används.

Val av indelning

Som framgick av den historiska inledningen existerar det två indelningssätt i praxis. Sedan slutet av 1980-talet har en indelning i sektorerna drift, investering och finansiering fått ett internationellt genombrott. I Sverige däremot används fortfarande, förutom av flertalet börsnoterade bolag, en indelning i tillförda och använda medel. Fördelen med en indelning i tillförda och använda medel är att en överskådlig bild ges av de totala in- och utflödena av medel under perioden. Den sektorindelade modellen ger istället en bild av in- och utflöden för respektive sektorer.

Fördelen med denna modell är att det tydligt framgår vad driften har genererat, vilka investeringar som har gjorts samt hur ett eventuellt underskott eller överskott har behandlats finansieringsmässigt. Sambanden och skillnaderna mellan de båda indelningarna framgår i figuren nedan.

Justeringar

När resultat, intäkter, kostnader, inkomster eller utgifter används som ingångsbegrepp och likvida medel utgör medelsbegrepp, måste justeringar göras i finansieringsanalysen. Justeringarna kan emellertid delas upp i två kategorier:

• Justeringskategori 1: justeringar för icke likviditetspåverkande men resultatpåverkande poster, såsom avskrivningar, realisationsvinster och -förluster.

• Justeringskategori 2: justeringar för förändringar av rörelsekapitalet exklusive likvida medel, dvs. förändringar av kortfristiga fordringar, kortfristiga skulder, lager etc.

Justeringskategori 1 aktualiseras när valt ingångsbegrepp från resultaträkningen har påverkats av just avskrivningar etc. Justeringskategori 2 aktualiseras för samtliga ingångsbegrepp, förutom in- och utbetalningar under förutsättning att medelsbegreppet är likvida medel. Enkelt uttryckt (under förutsättning att lager och interimsposter inte har förändrats) används Justeringstyp 1 för att omvandla intäkter och kostnader (eller resultat) till inkomster och utgifter, medan Justeringstyp 2 används för att omvandla inkomster och utgifter till in- och utbetalningar. Om medelsbegreppet utgörs av rörelsekapital och ingångsbegrepp är inkomster och utgifter krävs inga justeringar. Är ingångsbegrepp resultat eller intäkter och kostnader aktualiseras den första justeringskategorin. I figuren nedan illustreras sambanden mellan typ av justeringar samt val av medelsbegrepp och ingångsbegrepp.

Placering av justeringarna

Justeringstyp 1 kan i princip placeras på två ställen, dels i själva analysen dels i not eller specifikation. FAR har valt det sistnämnda och justerar för avskrivningar och dylikt i en specifikation av internt tillförda medel, dvs. utanför själva analysen. FASB har däremot valt att placera justeringstypen i analysen.

Vad gäller Justeringstyp 2 finns det en rad olika varianter. Enligt FAR skall justeringen göras i direkt anslutning till ”internt tillförda medel” i analysen. Vidare kan den del av rörelsekapitalsförändringen som är hänförlig till investering och finansiering brytas ut och redovisas separat. Vad beträffar den sektorindelade modellen som inte bygger på reella in- och utbetalningar är det vanligast att justeringen görs i driftssektorn. Justeringen kan alternativt göras i direkt anslutning efter de tre sektorerna. Även för den sektorindelade modellen finns det möjlighet att bryta ut den del av rörelsekapitalsförändringen som är hänförlig till driften, investeringar och finansiering och redovisa dessa i respektive sektorer.

Vidare kan förändringen av rörelsekapitalet fördelas ut till varje rad i finansieringsanalysen som har givit upphov till förändringen. Som exempel kan nämnas att omsättningstillgångar och kortfristiga skulder som är hänförliga till verksamhetens intäkter justeras vid denna rad. På motsvarande sätt justeras verksamhetens kostnader med den del av tillgångarna och skulderna som är hänförliga hit, och så vidare för respektive rad i analysen.

Resultatet av en justering för respektive rad i analysen blir att varje rad uttrycker dess exakta påverkan på likvida medel, likt den modell som endast utgår från in- och utbetalningar. Justeras förändringen sektorsvis kommer endast sektorernas respektive totala påverkan på likvida medel framgå. Slutligen, justeras hela förändringen i driften eller som en totalsumma efter de tre sektorerna, kommer endast finansieringsanalysens slutsaldo, dvs. total förändring av likvida medel, utgöra den post som uttrycker den exakta förändringen av likvida medel.

Netto- och bruttoredovisning

Den sjätte och sista faktorn som påverkar finansieringsanalysens variationer är netto- och bruttoredovisning. Netto- och bruttodiskussionen kan diskuteras utifrån fyra olika sammanhang. Den diskussion rörande brutto- och nettoredovisning som är vanligast angående finansieringsanalysen är huruvida en rapports rader skall redovisas brutto eller netto. Som exempel kan nämnas huruvida investeringar och desinvesteringar skall redovisas separat eller ej. Detsamma gäller långfristig upplåning och amortering. I de andra tre sammanhangen är diskussionen hänförlig till tre av de övriga faktorerna som påverkar finansieringsanalysens innehåll och struktur. Används resultat som ingångsbegrepp finns det ofrånkomligen inslag av nettoredovisning (resultatet är ju i sig ett nettobegrepp). Används istället t.ex. rörelsens intäkter eller omsättning sker redovisningen i bruttotermer. Val av medelsbegrepp påverkar också huruvida netto- eller bruttoredovisning tillämpas. Rörelsekapital är, liksom resultatet, i sig ett nettobegrepp eftersom det är sammansatt av omsättningstillgångar och kortfristiga skulder. Likvida medel däremot är i sig ett bruttobegrepp.

Slutligen kan även indelningen påverka huruvida netto- eller bruttoredovisning har tillämpats. En analys som är indelad i tillförda och använda medel syftar primärt till att särskilja tillförda och använda medel i bruttoflöden. FARs modell som utgår ifrån internt tillförda medel gör emellertid ett avsteg från bruttoredovisning sett ur ett indelningsperspektiv. I internt tillförda medel redovisas nämligen både tillförda och använda medel hänförliga till rörelsen. Som exempel på en finansieringsanalys som bruttoredovisar tillförda och använda medel, kan nämnas den modell som Kommunförbundets referensgrupp i redovisning har utvecklat för kommuners finansieringsanalyser. I denna exkluderas de ”använda medlen” från internt tillförda medel och redovisas under använda medel i analysen.