Revisor i balans: ...ingenting får mig att ta bort prickarna – Christer Österberg flyttade till Australien för snart 25 år sedan:

Under de nästan 25 år som gått sedan han flyttade till Australien har Christer Österberg bara varit hemma i Sverige två gånger.

– Det finns andra ställen jag hellre åker till, säger han och skrattar.

Sverige må vara långt borta, prickarna över ”O” har han i alla falla behållit, även om han för de flesta av sina kunder är ”Chris Osterberg”.

– Det var länge sedan jag tröttnade på att förklara varför prickarna fanns där. Men ingenting får mig att ta bort dem! säger den australisk-svenske revisorn Chris Osterberg, alias Christer Österberg.

Kirrawee är en lugn villaförort, fyrtio minuter med bil från centrum av Sydney. Jag åker ut med en taxichaufför från Polen som pratar en fullständigt obegriplig engelska. Både han och Christer är typiska för Australien, ett land som byggts upp av invandrare och dit alltjämt en strid ström av människor söker sig.

”C. Österberg & Co. Chartered Accountants” står det på dörren till det oansenliga kontoret. Vägg i vägg ligger blomsteraffären, snett över gatan finns videobutiken som är en av Christers klienter.

Allt började för en herrans massa år sedan, närmare bestämt 1969, när Christer som 22-åring flyttade till London för att bli internrevisor på biluthyrningsföretaget Avis.

Där träffade han sin blivande hustru och när hon föreslog att de skulle flytta till Australien – ja, då följde Christer förstås med, nyfiken på ännu ett nytt land.

– Vid den tiden var avstånden längre och jag visste egentligen ingenting om Australien, men jag tyckte omedelbart om landet. Jag kände att här fanns det goda framtidsmöjligheter, konstaterar Christer Österberg. Orden hittar han utan problem, men svenskan är numera bruten på ett omisskännligt, australiskt sätt.

Svensk utbildning dög inte

I Sverige hade Christer gått handelsgymnasium innan han började arbeta för Avis. I Australien dög ingenting av hans svenska utbildning.

– Jag hade aldrig arbetat i en revisionsfirma förut, och det var svårt att få arbete som utlänning, eftersom de inte visste vad man kunde, men till slut fick jag ett jobb.

Christer läste, arbetade och tenterade av. Det tog sex år innan han var klar och kunde titulera sig Chartered Accountant enligt australiensisk standard. Väl klar kände han sig mer lockad av att jobba själv, än att ta anställning på någon större byrå. I åtta år drev han sedan verksamheten tillsammans med en partner, men sen kändes det lagom att jobba själv.

– Kontoret låg långt borta och det tog mig över en timme att resa i vardera riktning. Dessutom är det ibland påfrestande att driva ett företag tillsammans med någon annan. Det krävs att man drar lika, och så var det kanske inte alltid.

Så Christer flyttade och öppnade eget kontor i Kirrawee, den enda revisionsbyrån i ett villa- och småföretagarområde med trehundra tusen invånare.

– Jag tog med många av mina tidigare kunder, men jag fick också många nya här i Kirrawee. Det har gått bra och jag känner mig nöjd.

Australiens ekonomi står det däremot inte särskilt bra till med – trots den snabba tillväxten i övriga Sydostasien . Nedgången har pågått under flera år och Christer tror inte att man nått botten än. Precis som i Sverige är byggandet på en extrem låg nivå. Arbetslösheten är hög.

– Om vi kunde få igång byggindustrin tror jag att det skulle kunna få FARt på många andra näringar.

Det finns förmodligen en större andel små revisionsbyråer i Australien än i många andra länder. En orsak är näringslivets struktur; det kryllar av småföretag i Australien och det är med dessa Christer framför allt arbetar.

Fram till 70-talet dikterade landets politiker att bara vita invandrare var välkomna. Australien skulle förbli ett land för vita (ursprungsbefolkningen hade man förstås helt glömt bort). Sedan dess har Australien mer och mer blivit ett kosmopolitiskt samhälle.

Idag kommer majoriteten av invandrarna från länder i Asien och bland Christers kunder finns företagare från en mängd olika länder de flesta med en omsättning upp till motsvarande fem miljoner kronor.

– Det är allt från restauranger till byggföretag. Det är inte många av dem som har fler än tio anställda. De små företagen har ingen möjlighet att klara de arvoden de stora byråerna debiterar. Jag tror inte heller att de stora är särskilt intresserade av småföretagen, så därifrån möter vi ingen konkurrens. Men ju större företagen blir, desto större revisionsföretag söker de sig till, fortsätter Christer.

Ett vanligt småföretag i Australien med mindre än femtio aktieägare behöver inte ha sina böcker reviderade. Det räcker med bokslut och deklaration. Skatteområdet är däremot en annan sak. På samma sätt som i USA är det skattemyndigheten som har den viktigaste kontrollfunktionen visavi mindre företag.

Tolv volymer skatteakt

Längs ena väggen i Christers arbetsrum står en avskräckande lång rad inbundna svarta böcker. Det är den australiska skatteakten i tolv volymer.

– När jag kom hit bestod den av två band... Det är mycket att läsa med ändringar i stort sett varje vecka.... Det är många som trycker på för att få en förenklad skattelagstiftning och vissa förändringar har redan inträffat, men ...

Skattefrågor är ett komplicerat område och därför väljer de allra flesta att låta en auktoriserad revisor som också är registered tax agent sköta jobbet. Huvuddelen av Christers arbete ägnas i dag också åt skattefrågor.

Avdragsrätt och pensionsfonder är stora och komplicerade områden. I praktiken blir skillnaden ändå inte särskilt stor mot om han arbetat i Sverige, eftersom Christer också gör bokslut i många av de bolag han arbetar med.

– Den stora skillnaden är att jag inte skriver under en revisionsrapport. Mitt ansvar är mot min kund och mot skattemyndigheten så till vidare att jag går i god för att bolaget betalat sina skatter.

När det gäller skattefrågor tar han hjälp av datorprogram. Alla deklarationer skickas sedan över modem. Sen tar det två veckor innan företaget har eventuell överskatt återbetald. Det vore kanske något för de svenska skattemyndigheterna att ta efter?

Vi avbryts av ett samtal. Egentligen är det helg, men Christer är på kontoret och det vet folk. Kontakten är mycket personlig i ett område som Kirrawee.

Folk ringer på alla tider och vid ett tillfälle kände sig Christer till och med tvungen att ändra sitt hemtelefonnummer.

– Ofta rör frågorna skatteregler, avskrivningar och annat. Är det komplicerat kan jag alltid slussa frågorna vidare till specialister i min omgivning. Jag försöker vara ute hos kunderna mycket. Jag tycker att det är ett bra sätt, så att de ser vem man är. Australiensarna gillar det.

Det sociala umgänget är stort och inte så formellt som i Sverige. Klädseln är också informell, mörk kostym hör till ovanligheten och slips är inte heller något han brukar dagligdags.

En skylt på fönstret säger visserligen: ”No cash kept on these premises” men som helhet utstrålar Kirrawee ett stilla lugn.

– Våldsbrott förekommer sällan. Men visst har vi problem med narkotika och inbrott. Jag har faktiskt haft ett inbrott här, konstaterar Christer Österberg.

Debiteringsnivån ligger på ungefär 150 dollar i timmen (750 kronor) vilket är ungefär hälften av vad de stora byråerna tar och, gissar Christer, kanske något under en del av de andra mindre byråerna.

Bokföringsåret löper normalt till den 31/6, men undantag förekommer. Inte minst när det gäller utländska företag som ska anpassa sig efter koncernen. Christer börjar gå igenom kundernas böcker i april–maj. Från första juli till mars året därpå har han på sig. Högsäsongen är under vår svenska sommar, men då är det å andra sidan vinter i Sydney. Ofta har han ett i förväg uppgjort lämningschema. Skräckscenariot är ett brutet ben i oktober (än så länge har det inte hänt).

Arbetsdagen är för det mesta längre än för den som är anställd, men det är sällan han sitter hela nätterna för att bli klar. Ett normalt uppdrag tar i genomsnitt 2-3 dagar men då inkluderar det också den tid sekreteraren och assistenten lägger ned.

Själv tar Christer gärna – om det går – semester i februari. Då åker han ofta till andra länder i regionen. I år blir det Hongkong och Singapore. Australien reser han numera sällan runt i. Att köra bil tar alldeles för lång tid och att flyga blir betydligt dyrare än att åka utomlands.

I entrén sitter en lista över företag som har Christer som sitt company office. Det innebär att Christer Österberg & Co Accountants sköter alla korrespondens för deras räkning med Australiens motsvarighet till PRV.

Han arbetar med ett drygt hundratal företag. Förutom sekreteraren som bl.a. gör bokföringen åt en del kunder hade han fram tills nyligen en assistent anställd.

Asistenterna går vidare

– Assistenterna går vidare, ibland olyckligtvis när det är som mest att göra. Det finns alldeles för få som är utbildade och det betyder att man får betala ganska bra för en assistent. Sen sticker de när de är färdigutbildade, ofta till kundernas företag. Det är svårt för byråerna att få folk. En av mina kollegor annonserade i åtta veckor utan att få någon, konstaterar han.

När Christer beskriver det australiska samhället låter det som en nidbild av Sverige. Byråkratin är omfattande, folk accepterar stillatigande allt vad myndigheterna säger. Kanske klagar de lite för att de betalar så mycket skatt, men de fogar sig (nej, inte ens skatten är särskilt låg och jämfört med Sverige betalar den enskilde en betydligt större del av sitt sociala trygghetsnät med egna pengar).

Ändå trivs han.

– Jag skulle aldrig kunna tänka mig att flytta härifrån!

Sedan även hans mamma flyttat till Australien finns det ingenting som binder honom vid Sverige. De fyra egna barnen pratar inte heller någon riktig svenska. Fast nu, när de börjar bli stora, har de åter lockats av hans gamla hemland. Äldsta dottern som är 21 år var nyligen själv i Sverige (”Hon ville se var det var för land jag kom ifrån”).

– I och med att min fru inte talar svenska så var det lite svårt att hålla liv i språket. De gick på svenska skolan en gång i veckan, men det räckte inte så långt ... Fast mina barn älskade Sverige när de kom dit! De tycker att det är jättefint.

Revisor i Svenska klubben

Med undantag för några småföretag har han inte mycket kontakt med svenska företag, även om han är revisor för svenska klubben. Nyligen har dock ett större svenskt företag hört av sig med en förfrågan.

– De var intresserade av en svensk revisor som kunde tala svenska – och då fanns det antagligen ingen annan att välja på!

Christer har fyllt 48. Han trivs med vad han gör och har inga planer på att söka jobb på någon större byrå. Tvärtom, vid det här laget skulle han aldrig kunna tänka sig att lämna det egna företagandet.

– Om jag idag fick chansen att välja skulle jag nog ändå bli revisor. Det är ett intressant jobb där man träffar människor från många olika företag. Man ställs inför olika problem varje vecka och man vet aldrig vad som finns framför en.

Mindre lön, mera frihet

Jämför han sig med de kollegor som idag är delägare i större revisionsbyråer ligger Christers inkomst förmodligen lägre. Men, säger han, de har inte samma frihet som jag har.

– Efter alla dessa år skulle jag aldrig kunna tänka mig att på nytt bli anställd! Man skaffar sig ovanor när man arbetar så här.

Vi lämnar kontoret och åker med Christers Saab (”faktiskt den första svenska bil jag ägt”) in mot stan. Vårt mål är det berömda Operahuset i Sydneys hamn. En gång utskällt har det idag blivit en symbol som känns igen i hela världen. Till skillnad för de flesta som bara kommer hit för att fotografera sig så är Christer och hans fru regelbundna besökare. Christer går ofta på teater och har ett stående abonnemang på Operan.

Sydney har ca 3,5 miljoner invånare. Men staden känns inte särskilt stor, eftersom allt är så utspritt. När det gäller livskvalitet kommer Sydney högt på listan bland storstäder i världen. Luften är bra, brottsligheten låg, maten billig och möjligheterna många.

– När jag flyttade hit var Sydney bara en förvuxen småstad. Det är först på senare år som allt hänt. Idag är Sydney en storstad med ett stort utbud av precis allt man behöver – jag trivs verkligen!

Nej, Christer skulle aldrig kunna tänka sig att byta Sydney mot Stockholm (och vem kan klandra honom, åtminstone inte jag när jag en tid senare åter sätter mina fötter i ett vinterslaskigt Sverige).

Är det ändå inte något han saknar. Tja, kaviar och hårt bröd har Christer inga problem att få tag på i Sydney. Blodpudding, det har han däremot inte ätit på trettio år!

– Det klarar jag mig gott och väl utan, säger han bestämt.

David Isaksson