Kuba är ett av världens få kvarvarande socialistiska länder. Men även här börjar marknadsekonomin göra sitt intåg. Trots att staten fortfarande behåller greppet över ekonomin finns det numera flera privata revisionsföretag. Ett av dessa är Conas, Consultores Asociados, S.A.
– I ett privat företag måste man själv ta ansvaret, men det är inte lätt att förstå när man i trettiofem år levt under ett annat system. Många nya företagare är som fåglar i en bur där dörren plötsligt öppnats. De vet inte vart de ska flyga, utan blir helt paralyserade, konstaterar Liana Gomez som sedan 1995 arbetar på som revisor på Conas.
Det är årets förmodligen svalaste dag när jag besöker revisions- och konsultbyrån Conas i Havanna. Jag fryser, men Liana Gomez tycker att det är härligt att för en gång skull slippa värmen.
Kontoret är litet och trångt och ligger i ett ganska tråkigt område, nära ambassaderna men långt från Havannas charmiga, om än mycket förfallna centrum. Runt några datorer trängs de revisorer som för tillfället är på kontoret.
– Många företag sköter fortfarande sin bokföring manuellt men majoriteten använder idag datorer. Själva genomgår vi också en snabb teknisk utveckling. Snart är det också meningen att vi ska flytta till bättre lokaler, urskuldar sig Liana Gomez.
Den diskreta skylten utanför ger ingen antydan om vilket betydelsefullt företag att Conas faktiskt är. Bara det faktum att Conas faktiskt finns är sig en symbol på att Kuba är på väg mot något nytt. Conas är också en viktig förbindelselänk mellan utländska investerare och den kubanska staten.
Mot marknadsekonomi
Det händer mycket på Kuba just nu. Som ett av världen sista länder tar Kuba de första stegen mot marknadsekonomi. Sedan något år tillbaka är det fritt fram för kubanerna att starta privata småföretag och nyligen antogs en lag som underlättar utländska investeringar. Staten har dock inga planer på att släppa sin dominerande roll i ekonomin. Det blir marknadsekonomi, men på statens villkor. Åtminstone som det verkar just nu.
Det var 1959 som Fidel Castros skäggiga gerillasoldater störtade diktatorn Batista. Dessförinnan hade Kuba haft en mycket nära bindning till USA. En stor del av näringslivet var USA-ägt och på området redovisning och revision var Kuba ett av de mest utvecklade länderna i regionen.
Den kubanska revolutionen radikaliserades snabbt. Utländskt ägda företag förstatligades och till slut förbjöds alla typer av privat näringsverksamhet – inte ens den minst kiosk blev kvar i privata händer. Detta hade en, som det skulle visa sig på sikt, förlamande inverkan på servicenäringen: den kubanska staten var aldrig någon stjärna på att driva kaféer och glasskiosker.
Istället blev Kubas ekonomi allt mer lik Östeuropas. Det var Sovjet och COMECON-länderna som köpte det kubanska sockret till överpris och det var därifrån reservdelar och teknisk utrustning kom. Och trots att avståndet mellan Kubas huvudstad Havanna och Floridas sydspets inte var längre än mellan Stockholm och Norrköping var gränsen knivskarp.
En konsekvens av förstatligandet på 60-talet blev att man fråntog företagen den individuella bokföringen vilken istället fördes över till staten (allt tillhörde ju ändå alla!) Som ett led i ”kampen mot byråkratin” skickades de som tidigare arbetat med redovisning och bokföring ut för att bli hantverkare och arbetare på sockerplantagerna. Att det inte gick särskilt bra behöver väl knappast påpekas och från mitten av 70-talet var de välkomna tillbaka, om än inom ett statligt system.
Under 70- och 80-talet lyckades Kuba ändå bygga upp en relativt hög levnadsstandard. Utbildning och hälsovård var t.ex. i den i särklass bästa i hela Latinamerika och det fanns varken tiggare eller gatubarn på Havannas gator.
Östeuropas fall blev en katastrof för Kuba. Fån 1989 till 1993 sjönk BNP med 34 procent! Allt stod stilla och hårda ransoneringar infördes.
Det var också krisen, snarare än viljan att genomföra politiska förändringar, som tvingade fram de ekonomiska reformerna. Ett första steg blev att legalisera innehavet av dollar (fram tills dess var det helt förbjudet för kubaner att äga dollar!) samt att tillåta exilkubaner att besöka ön (dit de fick föra in precis så mycket valuta de ville). Nästa steg blev att tillåta bildandet av privata småföretag.
En stad fylld av liv
Resultaten visade sig snabbt och idag är Havanna en stad fylld av liv. Folk kör taxi med sina gamla rostiga amerikanare och överallt öppnar privata kaféer och restauranger. Även om det fortfarande återstår mycket innan Kuba återhämtat sig kan man efter flera års nedgång skönja en försiktig BNP-tillväxt: kubanerna har, liksom vietnameserna några år tidigare, fått smak på hur det känns att vara privata småföretagare.
– Staten har också insett att de privata företagen tjänar mycket pengar. Därför ökar myndigheternas intresse. Självklart måste också de nya privata småföretagen betala skatt, konstaterar Liana Gomez.
Dittills hade det inte funnits något behov av oberoende revisorer, men med de allt större utländska investeringarna ökade kraven. Konsult- och revisionsföretaget Conas, Consultores Asociados, S.A. (ungefär ”Förenade konsulter”) startades 1991, alltså några år före det att utvecklingen tog FARt, och idag är man ett av tre företag som har licens för att revidera (däremot finns det ännu inte någon generell tillåtelse för revisorer att starta eget).
De kubanska myndigheterna kräver att alla utländskt ägda och samriskföretag granskas av en auktoriserad revisor. Undantagna än så länge är de statliga företagen. Idag behöver inte de privata småföretagen ha revisor, men på sikt finns det ett stort behov av privata revisionsföretag.
Precis som de stora internationella revisionsbyråerna arbetar Conas både med revision och konsultuppdrag. Totalt arbetar ett 20-tal revisorer på kontoret i Havanna, men efterfrågan på tjänsterna är stor och verksamheten växer snabbt. Conas söker idag hitta revisorer med erfarenhet, samtidigt som man också vill rekryterar yngre personer som har lätt att anpassa sig till den nya situationen.
Liana Gomez är själv trettioett år och kan sägas befinna sig någonstans i mitten av dessa två extremer. När hon 1987 slutade sina studier med inriktning på redovisning och revision var det fortfarande planekonomi som rådde.
– Då stod de socialistiska länderna starka och när vi började arbeta var det den statliga, socialistiska modellen vi följde, konstaterar Liana som innan hon 1995 började på Conas arbetat på flera statliga företag.
– Jag har haft tur som inte hamnade på något av de mer traditionella företagen, för när jag började fanns det redan en tendens till ökat oberoende och det gav oss en större frihet än vad som annars skulle ha varit fallet.
Måste lära om
När de ekonomiska reformerna tog FARt insåg Liana att om hon skulle ha någon framtid i yrket så gällde det att lära sig mer om hur revisionen fungerande i en marknadsekonomi.
– Det var nödvändigt att ta steget över till något nytt. Förr eller senare skulle vi alla ända hamna i ett nytt system och då var det bättre att tidigt skaffa sig den erfarenhet som kommer att krävas i framtiden. På Conas finns möjligheter till utvecklingen inom en rad områden. Jag är glad att jag tog detta steg. Professionell innebär det stora fördelar – och möjligheter, konstaterar Liana Gomez.
Än så länge får inte utländska revisionsbyråer öppna kontor på Kuba och det ger givetvis Conas ett försprång. I många fall samarbetar man dock redan nu med de stora revisionsföretagen (hittills har man arbetat med fyra av de sju stora) och det troliga är att Conas så småningom ansluter sig till någon av de sju stora.
– Själv har jag inte arbetat tillsammans med utländska revisorer, men jag har en hel del med utländska företag och där träffar man ofta personer med erfarenhet från revision.
De tjänster Conas marknadsför skiljer sig inte från vad andra revisionsföretag erbjuder. Men det finns en viktig skillnad: Kuba är en enpartistat där det är mycket svårt att få fram oberoende information som underlag för bedömningar. Som indirekt kontaktlänk mellan den kubanska staten och utländska investerare får de analyser och rekommendationer Conas gör större tyngt än vad som skulle varit fallet i andra länder, fortsätter Liana Gomez.
– Kunderna är så här långt till stor del utländska företag. Vi debiterar i konvertibel valuta och det är något de statliga kubanska företagen inte har. Däremot arbetar vi mycket med samriskföretag som har utländskt delägarskap, fortsätter Liana.
Inte som Östeuropa
Men det finns också stora skillnader mellan Kuba och länderna i Östeuropa. Jämfört med t.ex. Baltikum (se intervjun med Magnus Bergendorff i Litauen i Balans 12/95) där man efter frigörelsen från Sovjet helt fått börja om när det gäller lagstiftning och annat behövde inte kubanerna starta från noll. Den kubanska revolutionen upphävde inte de lagar som gällt under marknadsekonomin. Istället lades dessa ”på hyllan”. Även om företagsformen aktiebolag inte användes under ett antal år var de formellt aldrig förbjudna.
– Detta faktum gör det förstås lättare att starta om idag. Det krävs t.ex. så många nya lagar som i före detta Sovjet, menar Liana.
Formerna för revision skiljer sig inte på något avgörande sätt från de internationella normerna. Det finns fastlagda regler för bokföringen och inom ramen för dessa kan varje företag välja sin bokföringsmodell. Bokföringsåret är kalenderår. Till sista juni har företagen på sig att presentera sitt bokslut medan skatter och annat måste vara inbetalt senast den sista mars. Det normala är att samriskföretag gör två typer av revisioner, en för de kubanska myndigheterna och en för de utländska ägarna. I dessa fall samarbetar Conas ofta med en internationella byrå.
Tidigare klassificerades de kubanska internrevisorerna i tre kategorier beroende på uppgift. Det finns ännu inte någon ny lag som reglerar revisorernas verksamhet, men meningen är att man från och med nu ska börja registrera och auktorisera revisorerna utifrån deras erfarenhet.
– Modellen från de statliga företagen är inte helt applicerbar numera, därför vet ingen riktigt hur det kommer att bli i framtiden, men det troliga är att vårt system för auktorisation blir likt det som gäller i andra länder, menar Liana.
Själv skulle hon kunna kategoriseras som en senior. Hon har tidigare jobbat sju-–åtta år på statliga företag och på Conas leder hon assistenternas arbete ute på fältet, när hon inte själv är ute på företagsbesök.
Alltjämt är det dock många som inte vant sig vid nyordningen. För de kubanska företagsledare som får besök av Liana och andra revisorer är det i de allra flesta fall en helt ny – och kanske chockerande – upplevelse.
– Deras reaktion hör till det mest intressanta med det här arbetet. Vad det handlar om är att övertyga dem om att oavsett vilken ålder jag har så är det resultatet som räknas – ingenting annat. Inser de bara detta så uppstår sällan några problem. Men det finns också ställen där det inte fungerar. Då försöker jag hålla en så öppen dialog som möjligt. Mitt uppdrag är ju att lösa deras problem och det vill jag göra på ett så bra sätt som möjligt.
– Vad folk ibland har svårt att förstå, fortsätter Liana Gomez, är att jag inte är utsänd av skattemyndigheterna för att kontrollera dem utan där på deras uppdrag, för att hjälpa. Men andra inser att jag genom mitt arbete fått en stor erfarenhet som de kan dra nytta av.
En annan grupp Liana möter är de som under lång tid arbetat med bokföring och internkontroll och som nu känner sig hotade, eftersom de inte vet hur revisorerna kommer att påverka deras ställning:
– Ibland har jag fått höra du är så hård. Då försöker jag förklara att det inte handlar om mig, utan att det alltid är någon som måste kontrollera verksamheten. ”Vi har en uppgift, och den måste vi lösa tillsammans. Likadant är det i hela världen”, brukar jag säga.
Efter år av total statlig styrning öppnar det privata företagandet dörren till helt nya friheter – och frestelser – och det händer att ordningen inte alltid är den bästa när Liana och de andra revisorerna kommer på besök. Därför slutar det inte sällan med att Conas även får uppdraget att gå in och strukturera upp redovisningen och bokföringen.
– ”Ingen har sagt åt mig hur jag ska göra”, kan de försvara sig med. Då försöker man förklara att det numera är de själva som måste ta reda på vad som krävs. I ett privat företag måste man själv ta ansvar. Men det är inte lätt att förstå när man i trettiofem år levt under ett annat system. Folk är som fåglar i en bur. När man till slut öppnat dörren vet de inte vart de ska flyga, utan de blir paralyserade.
Månadslön som souvenirförsäljarens dagsinkomst
Trots att Liana arbetar med – och debiterar – företag som hanterar konvertibel valuta får hon själv sin lön i icke-konvertibla pesos (värda en femtondel av den konvertibla valutan). Hennes inkomst på 338 peso i månaden är inte låg jämfört med statligt anställda, men omräknat i dollar blir det knappt 200 kronor! De pengarna tjänar den souvenirförsäljare som tar betalt i dollar ihop på en dag. Lösningen för Liana, liksom för de flesta andra är stöd från släktingar i USA (där det bor en miljon kubaner) och olika typer av extrainkomster.
– Visst är det ett problem. Lönen räcker inte särskilt långt och det som ställer till störst problem är att vi idag har två sorters valutor. Men så snart detta upphör kommer läget att bli mycket bättre, säger Liana.
Det går inte att tala om Kuba utan att nämna revolutionen. Och pratar man om den går det inte att komma undan frågan om USA:s ekonomiska blockad som bl.a. innebär att amerikanska företag och privatpersoner inte får göra affärer med kubanerna.
Som de flesta kubaner – även de som nu anammat marknadsekonomin – är Liana en övertygad revolutionär som gärna förklarar brister och problem med USA:s blockad.
– Utan den hade Kuba varit ett ekonomiskt mycket mer utvecklat land, menar hon.
Men trots den revolutionära retorik som fortfarande flödar går det inte att komma ifrån att Kuba blir allt mer likt andra latinamerikanska länder.
Särskilt för den som är revisor.
David Isaksson