När IFAC förra gången höll kongress, i Washington D.C. 1992, var engelskan det självklara språket och de flesta punkterna handlade om standards och om storbyråfrågor.
1997, i kongresspalatset vid Porte Maillot i Paris, talades det åtskilliga språk i hörlurarna. Ryssarna som 1992 hade några observatörer på plats, kom nu med 258 deltagare, den största icke-franska delegationen bland de 4 321 delegaterna (att jämföras med t.ex. 48 svenskar och 47 peruaner).
Temat var ”Accountants and Society – Serving the Public Interest”.
Den rubriken är inte alldeles lätt att göra rättvisa på svenska. Inte bara det att vi saknar ett ord för ”accountant”, ”samhälle” får oftast en något annan definition i den anglosaxiska traditionen. Och ”Public” får på engelska lätt en mer ägar- och investerartillvänd betydelse än det svenska ”allmänna” eller ”offentliga”.
Naturligtvis var engelskan det stora språket också på kongressen i Paris och det handlade mycket om standards och harmonisering, stämningar och revisorsfrågor. Men där fanns annat – från världsbankschefen James Wolfensohns inledande tal på eftermiddagen söndagen 26 oktober (kampen mot korruption) till den franske presidenten Jacques Chiracs avslutande anförande på onsdagen (subsidiariteten).
Mer än ett sätt att se
Och frågorna på seminarierna, från nigerianer, pakistanier, fransmän, argentinare och många andra, visade tydligt att det finns mer än ett sätt att se på problemen.
Den kontroversielle världsbankschefen James Wolfensohn, den australiensiske finansmannen som blivit amerikansk medborgare, är känd för att kunna övertyga sina åhörare om sin och bankens goda vilja.
Det visade han tydligt i öppningstalet på IFAC-kongressen:
– Det är en väldig utmaning vi står inför. Och det handlar inte om två världar. Det är en värld som som måste leva upp till den utmaningen. Miljön binder oss samman. Vi andas samma luft, vi dricker samma vatten. Hälsofrågorna binder oss samman. AIDS känner inga gränser. Invandring känner inga gränser. Brott och droger känner inga gränser.
Wolfensohn drog paralleller till finansvärlden, till revisorer och ekonomer:
– Ni känner heller inga gränser längre. Vi lever alla globalt i en värld.
Men det finns sådant som stör bilden av denna värld:
Inte bara den som mutas
– Människorna oroas av korruptionen. – – – Ni har ett särskilt ansvar att leda kampen för transparens och kampen mot korruption. Vi på banken är angelägna att samarbeta med er på alla tänkbara sätt för att kunna nå detta viktiga mål. Det räcker inte att bara sikta in sig på den som mutas. Vi måste också fokusera på den som mutar, hur smärtsamt och obehagligt nära oss själva det än må vara. Ett skatteavdrag för mutor i ett OECD-land blir till en skattehöjning för de fattiga i u-länderna, och ändå är det fortfarande så att straffen enbart drabbar de mutade, inte bestickarna.
Måndagens plenarsession bjöd på fler tolkningar av ”public interest”. Francis Mer, styrelseordförande i det franska stålföretaget Usinor talade om miljön, om rent vatten men också om ISO 14001.
John Whitney, känd professor från Columbia Business School i New York, som en gång myntat uttrycket ”traditionell redovisning är en suddig approximation av ett avlägset förflutet”, fokuserade däremot på mer traditionella ämnen. Dock med drastiska formuleringar och långtgående förslag:
– Vi är alla smärtsamt medvetna om hur lång tid revisionen tar, sa Whitney. När den äntligen är klar och redovisningen tryckts har det hunnit hända två saker: folk har tappat intresset och världen har förändrats.
Han kritiserade flera företeelser i det nuvarande systemet och kom så med ett tvådelat förslag – ett utopiskt förslag som han bad de närvarande att ändå ha i bakhuvudet.
Låt företagen bestämma
I korthet menade han att kåren skulle förse företagen med undersökande och analyserande tjänster och att företaget sedan fick bestämma vad de ville presentera externt. Och revisorerna måste flytta tonvikten från att förse allmänheten med säkrade historiska data till att förse företagsledningarna med systemgarantier.
– Den externa byrån skulle inte bara revidera finansiell redovisning och finansiella kontrollsystem, utan också se över och rapportera till företagsledning om affärs- och ledningssystem.
Whitney betonade att han var väl medveten om att förslaget att flytta tyngdpunkten från rapportering till externa intressenter till konsulttjänster åt företagsledningen inte gick att genomföra med dagens regelverk.
– Men förslaget skulle lösa den här fåniga diskussionen kring oberoendet och låta konsulter och revisorer arbeta ihop igen.
Tisdagens plenarsession behandlade huvudsakligen standards och den avgående IASC-ordföranden Michael Sharpe gav en översiktlig bild av dagsläget och vad han trodde skulle hända under 1998. Dit hörde bl.a. ett slutförande av arbetet tillsammans med IOSCO och mer strömlinjeformade procedurer inom IASC.
På onsdagen, i den sista plenarsessionen, talade FEE-ordföranden David Darbyshire om tillväxtmarknadernas möjligheteer och problem. Det gjorde han från sin utgångspunkt i Moskva, där han verkat sedan 1994 som revisor och rådgivare till ryska banker.
Han inledde med att ge en – som han själv påpekade – hårdragen bild av hur det kan se ut i vissa s.k. ”emerging economies” där reglerna är oklara och entreprenörerna för övrigt mer intresserade av att tjäna pengar än att följa eventuella regler.
– Branschens egna organisationer kan vara dominerade av lokala klaner och maktgrupper, som huvudsakligen är intresserade av att bygga murar mot sina konkurrenter, särskilt de utländska. Och regeringarna ser revisionen som en del av sin maktutövning.
Men efter den inledningen fortsatte Darbyshire sedan i en optimistisk ton.
– Utvecklingen går fort, sa han. Och jag har ju under mitt liv redan fått uppleva hur hela Europa växt, blomstrat och övervunnit problem som på sin tid verkade betydligt värre.
Olika krav och behov
Han betonade vikten av internationella standards i det utvecklingsarbete som pågår. FEE-ordföranden påpekade också vikten av att IASC i sitt arbete tar hänsyn till de olika ekonomiernas olika krav och behov.
Under kongressdagarna hölls också ett stort antal olika seminarier. Några av dessa anknöt till kongressens huvudtema, – så t.ex. seminariet om ”Recent Trends in the Legal Liability of Auditors – Is the Public Interest Being Served?”
Man ansåg att klimatet för revisorer blivit krisartat med tanke på skadeståndsansvar. Man menade att detta började bli ett bekymmer även där det ännu inte var vanligt med stämningar.
Problemen är störst i länder med common law, dvs. Australien, USA, Kanada, England, Nya Zeeland och Sydafrika.
Utvecklingen kan bli negativ för the public interest, menade deltagarna. T.ex. genom att företag blir mindre försiktiga när de vet att revisorerna i praktiken får ta ansvaret. Eller genom att rekryteringen till yrket påverkas negativt av de nya riskerna.
Bland förslagen till lösning märktes införandet av proportionellt ansvar i stället för solidariskt, och bolagisering av revisionsfirmor.
I ett annat seminarium om harmonisering kunde man notera att Karel van Hulle från EU-kommissionen än en gång påpekade att den internationella harmoniseringen måste vara en verkligt internationell process:
– Vi borde inte se en sådan dominans från anglosaxiska länder, sa han och betonade att redovisning handlar om politik, inte om matematik.
Van Hulle slog dock fast att EU-länderna borde ha en gemensam redovisningsstandard för koncernredovisning och att den borde bygga på IAS.
Stående ovationer för Chirac
Kongressen avslutades stilenligt av Monsieur le President de la Republique. Jacques Chirac gjorde entré på scenen omgiven av säkerhetsvakter och lokala honoratiores och möttes av stående ovationer i bänkarna, trikoloren på storbildstavlan och Marseljäsen i högtalarna.
Chirac prisade bl.a. branschens konsultroll och kårens eminenta möjligheter att delta i den världsomspännande kampen för rätt och demokrati. Han talade även om internationaliseringens stora möjligheter men också om att det fanns inbyggda risker som måste kunna kontrolleras.
Han stödde IASC:s arbete, men ansåg samtidigt att hänsyn måste tas också till nationell och regional praxis.
– Det internationella arbetet fritar inte den enskilda staten från att utveckla sitt regelverk för att kunna använda nya tekniker. Också på redovisningens område behåller subsidiariteten helt och fullt sin betydelse.
Avslutningsvis betonade den franske presidenten också att Europa måste var en öppen ekonomi, inte en fästning som försvarar sig mot de omgivande marknaderna.
Fortsättning följer i Hongkong om fem år.
Bengt Holmquist – med assistans av flera rapportörer ur den svenska delegationen