FAR-dagen 1996 inleddes med en debatt om normgivning och utveckling av god redovisningssed. Den debatten refererades i januarinumret av Balans.
Här följer nu sammanfattningar av de fem seminarier som av utrymmesskäl inte kunde beredas plats i anslutning till ovanstående referat.
Rubrikerna här på sidorna är med små justeringar de samma som i FAR-dagsprogrammet.
Ulf Gometz inledde med en kort genomgång av strukturer och regelverk. Han menade att det förmodligen var efterlevnaden som var den viktigaste aktuella frågan. Också definitionerna är viktiga: Vad är god sed?
Så skickade han med några frågor till de övriga deltagarna:
– Gör vi vad vi ska och bör göra – med den integritet man kan kräva?
– Har vi ett ansvar för utvecklingen?
Göran Tidström ansåg att i och med skapandet av Redovisningsrådet (RR) markerade kåren att också andra krafter skulle ha en tung roll. Men revisorerna har ett indirekt ansvar för att se till att det fungerar.
– Vi har tappat vår profil i redovisningsdebatten, t.o.m. mer än vi befarade, sa Tidström.
Reidar Peters, den tredje paneldeltagaren, anlade ett praktikerperspektiv:
Klienten kräver att revisorn ska tala om hur man på bästa sätt tolkar reglerna. Då är dilemmat att det inte är revisorn som ansvarar för dessa. Ändå finns risken att kåren kommer att använda flera referensramar, att revisorerna hamnar i en mellanställning och ändå får ansvaret. RR har inte tagit vid där andra slutade, man har inte ”tillfredsställt kunderna”. Peters sa dock också att han insåg att det var svårt att i Rådet ena de stridiga viljorna.
– FAR måste engagera sig mycket mer! Men jag vet inte hur!
– Hårda bud, sa Ulf Gometz.
– Ja, svarade Reidar Peters.
Redovisningsrådets ordförande Lars Östman höll delvis med Peters. Resurserna har varit otillräckliga, förutsättningarna inte de bästa.
– RR:s produktion har varit för låg, sa han. Men det gäller inte vår produktivitet. Man får inte glömma att vi i princip är ett ideellt organ, det är viktigt med en bättre finansiering.
Några inlägg tog också upp revisorernas dubbelroll, av Ulf Gometz sammanfattad i en fråga om det fanns risk för att ”den rådgivande kreativiteten kunde ta över den granskande rollen”.
Thomas Thiel talade om ledande näringslivsrepresentanters bristande intresse för redovisningsfrågor. Han menade att man i stället sett revisorerna som ”sina” representanter.
Ulf Gometz vände sig till Sigvard Heurlin och frågade om han tyckte att revisorerna tog sitt ansvar med konstruktiv kritik och stöd.
– Nej, vi tar inte vårt ansvar som kår, sa Heurlin.
Göran Tidström tog upp frågan om BFNs roll (”jag har nästan funderat på att skriva en artikel med rubriken Vem följer BFNs rekommendationer?”). Nämnden menar att praxis ska anpassas, men nästan inga småbolag eller dotterföretag följer dess rekommendation om förvaltningsberättelse. Han menade att 80 procent av alla bolag som omfattas av rekommendationen borde ha anmärkning.
– Det skulle sätta den under press.
Lars Östman undrade om FAR möjligen kunde finna metoder att avdramatisera information om avvikelser. Han förstod också att näringslivet bara intresserade sig när de drabbades:
– De som blir styrda är sällan intresserade av att diskutera utgångspunkterna.
Avslutningsvis tog bl.a. Caj Nackstad upp frågan om FARs nya vägledning, ”FAR Ettan”. Det kan finnas ett viss tryck mot revisorerna i stora bolag att inte följa den i alla delar.
Både Göran Tidström och Ulf Gometz sa att man noterat problemet.
Och Gometz sammanfattade:
– Vi kommer aldrig att få ett fullständigt facit för god redovisningssed. Vi får göra det bästa möjliga.
Bengt Holmquist, Åsa Johansson och Björn Markland