Aktiebolagskommittén överlämnade nyligen sitt fjärde delbetänkande, Aktiebolagets kapital, till regeringen. Rolf Skog redovisar här huvuddragen i betänkandet som innehåller förslag till nya bestämmelser i aktiebolagslagen. Några av dessa förslag har redan väckt en viss allmän debatt.

Aktiebolagskommittén överlämnade nyligen sitt fjärde delbetänkande, Aktiebolagets kapital, till regeringen. Betänkandet innehåller förslag till nya bestämmelser i aktiebolagslagen (1975:1385) rörande bl.a. bolagsbildning, aktiers överlåtbarhet, ökning och nedsättning av aktiekapitalet, förvärv av egna aktier samt tvångsinlösen. Dessutom behandlas i betänkandet frågan om det på den svenska aktiemarknaden bör införas en s.k. erbjudandeplikt.

Totalt omfattar kommitténs lagförslag 12 kapitel med drygt 200 paragrafer, avsedda att ersätta 1–7 kapitlet samt delar av 14 kapitlet i aktiebolagslagen. Kommittén har tidigare lämnat förslag till nya bestämmelser om aktiebolagets organisation m.m. avsedda att ersätta 8–10 samt 15 kapitlet. Resterande bestämmelser i lagen, bl.a. vinstutdelningsreglerna, skall behandlas i två kommande betänkanden.

Här redovisas huvuddragen i det nu framlagda betänkandet (SOU 1997:22) Aktiebolagets kapital.

Bolagsbildning

Ett aktiebolag kan i dag bildas genom successivbildning eller simultanbildning. Successivbildning innebär att bolagsbildningen sker stegvis. Stiftarna upprättar en stiftelseurkund, inbjuder utomstående att teckna aktier i bolaget och kallar därefter godtagna aktietecknare till konstituerande stämma för att besluta om bolagets bildande och val av styrelse och revisor. Bolagsbildningsförfarandet avslutas med att bolaget anmäls för registrering i aktiebolagsregistret. Med beaktande av lagens bestämmelser om kallelse till stämma m.m. kan en successivbildning inte genomföras på kortare tid än två till tre veckor.

Vid simultanbildning genomförs de olika bolagsbildningsmomenten vid ett och samma tillfälle. Om alla aktier tecknas vid den konstituerande stämman och alla godtagna aktietecknare är ense kan nämligen beslut om bolagets bildande fattas även om kallelse till stämman inte har skett. Den konstituerande stämman kan alltså hållas i direkt anslutning till stiftelseurkundens upprättande.

I Sverige bildas årligen omkring 20 000 aktiebolag. Det sker så gott som uteslutande genom simultanbildning. Aktiebolagskommittén har inte kunnat finna mer än enstaka exempel på successivbildning i modern tid.

Kommittén menar därför att den nuvarande regleringen av bolagsbildningsförfarandet, som är utformad med utgångspunkt i successivbildningsinstitutet och där simultanbildning endast indirekt framgår av lagtexten, ger ett delvis missvisande intryck av hur en bolagsbildning går till och föreslår att möjligheten till successivbildning av aktiebolag avskaffas.

Kommittén föreslår också att bestämmelserna om simultanbildning ges en delvis ny utformning. I korthet innebär förslaget att den eller de som vill bilda ett aktiebolag skall upprätta en stiftelseurkund, själva teckna sig för samtliga aktier direkt i stiftelseurkunden, betala aktierna, upprätta och låta en auktoriserad eller godkänd revisor granska en öppningsbalansräkning för bolaget, färdigställa stiftelseurkunden och avslutningsvis ansöka om bolagets registrering.

Aktiers överlåtbarhet

En grundläggande aktiebolagsrättslig princip är att aktier fritt kan överlåtas och förvärvas. Principen kan med verkan mot bolaget inskränkas endast genom ett i bolagsordningen intaget s.k. hembudsförbehåll, där aktieägare eller annan skall vara berättigad att lösa aktie, som övergått till ny ägare. Hembudsförbehåll kan förekomma i såväl privata som publika aktiebolag.

Hembudsförbehåll är en i huvudsak svensk företeelse. I andra länder används i stället förköpsförbehåll, enligt vilka den som avser att överlåta sina aktier, skall erbjuda dem för förköp till den eller dem som i bolagsordningen är angivna som förköpsberättigade. Medan hembudsförfarande förutsätter att överlåtelse redan ägt rum, sätts förköpsförfarandet alltså igång innan någon överlåtelse skett. Aktiebolagskommittén menar att förköpsförbehåll i många bolag kan utgöra ett lämpligt alternativ till hembudsförbehåll och föreslår att det i såväl privata som publika aktiebolag skall bli tillåtet att i bolagsordningen ta in förköpsförbehåll.

Kommittén stannar emellertid inte vid detta, utan föreslår för de privata aktiebolagen ytterligare en möjlighet att begränsa aktiernas överlåtbarhet. Den absoluta merparten av de privata bolagen utgörs, säger kommittén, av familjeföretag eller fåmansägda företag av annat slag. De karakteristiska dragen hos dessa bolag påminner i flera avseenden om ett handelsbolag, något som i praktiken regelmässigt leder fram till krav på att man, precis som i handelsbolaget, skall kunna kontrollera växlingar i ägarkretsen.

För att underlätta detta föreslår kommittén att det i bolagsordningen för privata aktiebolag skall vara tillåtet att ta in även samtyckesförbehåll, enligt vilka aktierna i bolaget inte får överlåtas utan styrelsens samtycke.

Kommittén är väl medveten om de risker för missbruk som är förknippade med samtyckesförbehåll. De kan liksom förköps- och hembudsförbehåll utnyttjas av en aktieägarmajoritet för att hindra minoriteten från att sälja sina aktier till någon utomstående och därmed tvinga minoriteten att sälja till majoriteten. För att förebygga riskerna för missbruk föreslår kommittén en detaljerad reglering som bl.a. innehåller bestämmelser om vad som skall ske om samtycke vägras.

Ökning av aktiekapitalet

Ett aktiebolag kan öka sitt aktiekapital genom nyemission eller fondemission. Bestämmelser därom finns nu i 4 kap. aktiebolagslagen. Lagen upptar också bestämmelser om två former av lån som kan resultera i en framtida ökning av aktiekapitalet. Det är dels konvertibellån, som karakteriseras av att fordran helt eller delvis kan konverteras till aktier i bolaget, dels lån förenade med option till nyteckning av aktier i bolaget. Bestämmelser om dessa båda låneformer finns nu i lagens 5 kapitel.

Aktiebolagskommittén föreslår en helt ny reglering. Med kommitténs sätt att se på saken kan man tala om två principiellt olika vägar för att öka aktiekapitalet, nämligen med respektive utan tillskott från de blivande aktieägarna.

Till den förstnämnda kategorin – tillskottsemission – hör först och främst nyemissioner av aktier, men också emissioner av konvertibler och teckningsoptioner (se nedan). Den andra kategorin utgörs av fondemission. Kommittén föreslår mot denna bakgrund att bestämmelserna om kapitalökning delas upp på tre kapitel där det första kapitlet innehåller vissa gemensamma bestämmelser, det andra behandlar fondemission och det tredje tillskottsemission.

Kommittén föreslår också flera materiella ändringar i kapitalökningsbestämmelserna. Här skall endast nämnas en av dem. Ett aktiebolag kan i dag emittera skuldebrev förenade med optioner till nyteckning av aktier i bolaget. Det är däremot inte tillåtet att emittera fristående teckningsoptioner, något som från olika håll kritiserats. I praktiken kan kravet på att teckningsoptioner skall vara kopplade till skuldebrev enkelt kringgås på det sättet att bolaget emitterar skuldebrev med ett lågt, i sammanhanget närmast symboliskt värde tillsammans med teckningsoptioner som omedelbart eller inom kort får skiljas från skuldförbindelsen. Kravet på en koppling till skuldebrev saknar därför betydelse i praktiken och kommittén föreslår nu att svenska aktiebolag, som i andra länder, skall ges rätt att emittera fristående teckningsoptioner.

Kapital- och vinstandelslån

Ett aktiebolag får inte ta upp penninglån på villkor att lånet skall betalas på annat sätt än med ett nominellt penningbelopp eller med ett penningbelopp som bestäms med hänsyn till förändringar i penningvärdet. Det är alltså inte möjligt för ett aktiebolag att ge ut exempelvis obligationer som medför rätt till återbetalning i förhållande till kursen på bolagets aktier vid återbetalningstidpunkten. Förbudet mot sådana kapitalandelslån går tillbaka på erfarenheterna från Kreuger-kraschen.

Den primära avsikten med förbudet torde ha varit att hindra aktiebolag från att ta upp lån för vilka återbetalningsskyldigheten relaterades till bolagets egen utveckling. Utan närmare motivering kom emellertid förbudet att få en utformning som förbjöd inte bara sådana penninglån där återbetalningsskyldigheten kopplades till bolagets egen utveckling utan varje form av penninglån som skall betalas med annat än ett nominellt belopp eller ett belopp relaterat till förändringar i penningvärdet.

En annan typ av lån är vinstandelslån, som innebär att bolaget tar upp lån där räntan är beroende av utdelningen till aktieägarna eller bolagets vinst. Sådana lån är tillåtna, under förutsättning att de beslutas av bolagsstämman eller, efter bolagsstämmans bemyndigande, av styrelsen.

Aktiebolagskommittén finner inte de skäl som anfördes för förbudet mot kapitalandelslån övertygande och föreslår att svenska aktiebolag skall ges rätt att ta upp såväl kapital- som vinstandelslån under förutsättning att de beslutas av bolagsstämman eller, efter bolagsstämmans bemyndigande, av styrelsen.

Nedsättning av aktiekapitalet

Ett aktiebolag kan sätta ned aktiekapitalet för två principiellt olika ändamål, nämligen förlusttäckning och återbetalning till aktieägarna. Vid nedsättning av aktiekapitalet för förlusttäckning skiljer lagen mellan förluster som inträffat under tidigare räkenskapsår respektive under det löpande räkenskapsåret. Nedsättning för omedelbar täckning av förlust enligt fastställd balansräkning får ske om förlusten inte kan täckas av fritt eget kapital. Bolaget bestämmer självt om en sådan åtgärd skall vidtas. Något rättens tillstånd att verkställa nedsättningen krävs inte och bolagets borgenärer behöver inte höras.

Om ett bolag drabbas av förlust under löpande räkenskapsår, kan förlusten inte omedelbart täckas genom nedsättning av aktiekapitalet. I stället kan bolaget i en sådan situation för att t.ex. undgå tvångslikvidation sätta ned aktiekapitalet och föra nedsättningsbeloppet till reservfonden. När balansräkningen för räkenskapsåret blivit fastställd kan reservfonden sättas ned för att täcka förlusten i balansräkningen. Nedsättning för avsättning till reservfond jämställdes tidigare med nedsättning för omedelbar förlusttäckning. I samband med EG-anpassningen kom emellertid avsättning till reservfond i detta hänseende att i stället jämställas med avsättning till fri fond. Det innebär att nedsättning för avsättning till reservfond får verkställas endast med rättens tillstånd. Bolaget disponerar alltså inte fritt över möjligheten att sätta ned aktiekapitalet för att täcka förlust som uppstått under löpande räkenskapsår.

En bolagsborgenär som motsätter sig nedsättning har rätt till full betalning eller betryggande säkerhet för sin fordran, något som kan vara svårt att prestera av ett bolag som lidit stora förluster under räkenskapsåret och ytterst kan leda till att bolaget tvingas i likvidation.

Aktiebolagskommittén föreslår att nedsättning av aktiekapitalet för täckande av förlust, som inte kan täckas av fritt eget kapital, skall kunna ske på samma villkor under löpande räkenskapsår som vid nedsättning för att täcka förlust enligt senast fastställda balansräkning. Rättens tillstånd skall alltså inte behöva inhämtas för att bolaget skall kunna verkställa nedsättningen.

En nedsättning för förlusttäckning påverkar inte omedelbart borgenärernas säkerhet för deras fordringar på bolaget. Nedsättningen ger emellertid bolaget större utrymme att dela ut vinst i framtiden. Efter nedsättning för förlusttäckning gäller därför i dag en treårig karenstid under vilken bolaget inte får dela ut vinst utan rättens tillstånd. Aktiebolagskommittén är inte övertygad om värdet av denna begränsning i rätten att dela ut vinst och föreslår att den treåriga karenstiden avskaffas.

En nedsättning av aktiekapitalet för återbetalning till aktieägarna får enligt gällande rätt genomföras endast under förutsättning att full täckning finns för det bundna egna kapitalet efter nedsättningen. Det innebär att om nedsättningen skall ske genom inlösen av aktier till överkurs, så måste överkursen rymmas inom bolagets fria egna kapital. Dessutom får nedsättningsbeslutet inte verkställas utan rättens tillstånd.

Ett principiellt viktigt undantag från kravet på rättens tillstånd gäller för det fall bolaget samtidigt med nedsättningen genom nyemission tillförs ett belopp som minst motsvarar nedsättningsbeloppet. Då kan nedsättningen verkställas omedelbart. Aktiebolagskommittén föreslår att denna möjlighet till nedsättning utan tillstånd utvidgas till att gälla nedsättning i kombination inte bara med nyemission utan också med t.ex. konvertering eller teckning med utnyttjande av teckningsoption.

Även fondemission genom överföring till aktiekapitalet av belopp från fritt eget kapital bör befria bolaget från skyldighet att söka tillstånd att utbetala nedsättningsbeloppet med eventuell överkurs till aktieägarna. Över huvud taget bör det, säger kommittén, räcka att bolaget, när nedsättningsbeslutet registrerats, uppvisar ett oförändrat stort registrerat aktiekapital och ett likaledes oförändrat stort bundet eget kapital, för att bolaget skall undgå skyldighet att söka tillstånd att verkställa nedsättningsbeslutet.

Det bör dock enligt kommittén inte komma i fråga att i samband med nedsättning kunna återbetala så stora belopp i form av överkurs att återbetalningen i den delen, med hänsyn till bolagets eller koncernens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt står i strid med god affärssed. Kommittén föreslår därför att en uttrycklig bestämmelse av samma innebörd som försiktighetsregeln i vinstutdelningsbestämmelserna tas in i det nya kapitlet om nedsättning av aktiekapitalet.

Aktiebolagskommittén föreslår också en ändring i fråga om vilken myndighet som skall handlägga de fall då nedsättning även med kommitténs förslag skall kunna verkställas först efter särskilt tillstånd. Enligt gällande rätt skall tillståndsfrågan behandlas av domstol. Motsvarande ordning gällde tidigare i fråga om tillstånd att verkställa fusion, men har där ersatts av ett förfarande som innebär att frågan prövas av Patent- och registreringsverket och överlämnas till rätten först om någon av bolagets borgenärer bestrider tillståndsansökan. Kommittén föreslår nu att även frågor om tillstånd till nedsättning av aktiekapitalet flyttas över till Patent- och registreringsverket.

Beslut om nedsättning av aktiekapitalet fattas av bolagsstämman. Styrelsen kan besluta om nedsättning endast under förutsättning att bolagsordningen innehåller bestämmelser om inlösen av aktier och styrelsen i förbehållet eller av bolagsstämman bemyndigats att besluta om när inlösen skall ske. Aktiebolagskommittén föreslår att denna ordning, liksom de i sammanhanget gällande majoritetskraven, skall bestå.

Nedsättning för återbetalning till aktieägarna eller för avsättning till reservfond eller fri fond får enligt gällande rätt beslutas endast efter förslag eller godkännande av styrelsen. Det är en ordning som motsvarar vad som gäller vid vinstutdelning. Den går tillbaka på farhågor att aktieägarna skall driva sina krav på utdelning eller kapitalåterbäring så hårt att företagets fortbestånd och de anställdas sysselsättning äventyras. Aktiebolagskommittén, som har en annan syn på rollfördelningen mellan ägarna och styrelsen, anser att ett långsiktigt effektivt resursutnyttjande i näringslivet bäst främjas av att bolagsstämman, utan vetorätt för styrelsen, kan besluta om i vilken utsträckning kapital skall bindas i det enskilda bolaget. Styrelsens vetorätt bör därför, säger kommittén, avskaffas. Kommittén har tidigare aviserat motsvarande ändring i vinstutdelningsreglerna, som skall behandlas i nästa betänkande.

Förvärv och överlåtelse av egna aktier

En fråga som föranlett omfattande diskussioner i Aktiebolagskommittén är huruvida svenska aktiebolag skall tillåtas att förvärva egna aktier. Aktiebolagslagen upptar i dag ett strikt förbud mot förvärv av egna aktier.

Förbudet infördes för ett hundra år sedan och har till sitt materiella innehåll varit i stort sett oförändrat sedan dess. Till stöd för förbudet har i förarbetena åberopats risken för att aktiebolag genom att förvärva egna aktier skulle kunna kringgå reglerna om nedsättning av aktiekapitalet, manipulera kursen på aktierna och åsidosätta principen om aktieägarnas likabehandling.

Det svenska totalförbudet mot förvärv av egna aktier har ingen motsvarighet i övriga EU-länder. Där tillåts numera förvärv av egna aktier på villkor som bestäms av EG:s andra bolagsdirektiv. Detsamma gäller tre av de fyra kvarvarande EFTA-länderna. I Förenta staterna får aktiebolag fritt förvärva egna aktier inom de ramar som följer av aktiebolagslagstiftningens regler om vinstutdelning.

Förvärv av egna aktier förekommer framför allt i det amerikanska näringslivet men har under senare år fått en ökad omfattning även i vissa europeiska länder, bl.a. Storbritannien och Frankrike.

I flera länder, bl.a. Tyskland, pågår också lagstiftningsarbete i syfte att ytterligare vidga möjligheten till sådana förvärv.

Aktiebolagskommittén menar att tiden nu är mogen för att även i Sverige tillåta förvärv av egna aktier. För en sådan reform talar enligt kommittén redan utvecklingen i omvärlden, men framför allt att en möjlighet att förvärva egna aktier skulle vara till gagn för svenska företag och svenskt näringsliv.

Vad först gäller de privata aktiebolagen fäster kommittén särskild vikt vid att ett förvärv av egna aktier skulle underlätta ägarskiften i situationer där den eller de ägare som avser att stanna kvar i bolaget saknar ekonomiska resurser att förvärva aktierna från den som önskar träda ur bolaget.

På motsvarande sätt skulle en möjlighet till förvärv av egna aktier underlätta ägarförändringar i företag ägda av de anställda. En rätt att köpa egna aktier skulle också förbättra förutsättningarna för privata aktiebolag att erhålla riskkapital från s.k. venture capital-bolag och andra institutionella placerare.

Det primära argumentet för att tillåta publika aktiebolag att förvärva egna aktier är enligt kommittén att det skulle förbättra företagens förutsättningar att föra tillbaka överskottsmedel till aktieägarna och på det sättet bidra till ett effektivare utnyttjande av företagens och näringslivets resurser.

Om ägarna kan använda medlen på ett sätt som ger en högre avkastning än vad företaget kan åstadkomma i sin egen förvaltning, skall medlen, säger kommittén, inte stanna i företaget utan återföras till ägarna. Detta kan visserligen ske genom utdelning, men flera skäl kan tala för att i stället återköpa en del av den egna aktiestocken. Kommittén menar att den möjligheten bör stå öppen även för svenska aktiebolag.

Kommitténs förslag till regler om förvärv och överlåtelse av egna aktier innebär i korthet följande. Ett privat aktiebolag skall kunna förvärva egna aktier genom en förhandlad överenskommelse mellan bolaget och en eller flera ägare eller genom ett förvärvserbjudande riktat till samtliga ägare eller samtliga ägare av aktier av visst slag.

Ett publikt aktiebolag å andra sidan skall kunna förvärva egen aktie endast på börs eller annan organiserad marknadsplats eller genom ett förvärvserbjudande som riktas till samtliga aktieägare eller samtliga ägare av aktier av visst slag, men inte genom en förhandlad överenskommelse med en eller flera ägare.

För båda bolagskategorier föreslås att förvärv av egna aktier skall kunna ske endast under förutsättning att det omedelbart efter förvärvet finns full täckning för det bundna egna kapitalet i balansräkningen. Dessutom skall försiktighetsprincipen iakttas även vid förvärv av egna aktier.

Vid varje given tidpunkt skall ett publikt aktiebolag kunna inneha högst tio procent av totalantalet aktier i bolaget. För privata aktiebolag föreslås inte någon motsvarande gräns. Det innebär att det i ett privat bolag blir möjligt att återköpa alla aktier utom en.

Aktier som förvärvats i strid med dessa regler skall enligt förslaget avyttras senast en månad efter förvärvet. Om så inte sker, skall aktierna anses ogiltiga och aktiekapitalet sättas ned med aktiernas nominella belopp.

Beslut om förvärv av egna aktier skall i såväl privata som publika bolag fattas av bolagsstämman. I publika bolag skall emellertid stämman också kunna bemyndiga styrelsen att besluta om sådant förvärv. I samtliga fall skall stämmans beslut anses giltigt om det biträtts av aktieägare med två tredjedelar av såväl de avgivna rösterna som de vid stämman företrädda aktierna.

Har ett aktiebolag förvärvat egna aktier med iakttagande av lagens krav, skall bolaget kunna behålla aktierna under obegränsad tid. Bolaget kan under innehavstiden inte utöva några rättigheter för aktierna. Beslutar bolaget att avyttra aktierna, skall det ske med tillämpning av bestämmelserna om nyemission. Aktieägarna har då företrädesrätt att förvärva aktierna i fråga.

Vill bolaget använda aktierna exempelvis som betalning vid ett företagsförvärv eller sälja dem på börsen, så skall beslut därom fattas med samma majoritet som vid en riktad nyemission, dvs. två tredjedelar av de avgivna rösterna och två tredjedelar av de på stämman företrädda aktierna. Bolaget kan också dra in aktierna och sätta ned aktiekapitalet med aktiernas nominella belopp.

För att minimera risken för att bolagen genom köp och försäljning av egna aktier direkt påverkar sin egen aktiekurs på ett sätt som skulle kunna leda till att allmänheten förlorade förtroendet för aktiemarknaden föreslår kommittén också att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,

Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter angående regler som börs och auktoriserad marknadsplats skall ha avseende aktiebolags köp och försäljning av egna aktier.

Lån till förvärv av aktier i bolaget

Aktiebolagslagen upptar i anslutning till bestämmelserna om vinstutdelning ett förbud för bolag att lämna penninglån eller ställa säkerhet till den som äger aktier i, eller är styrelseledamot eller verkställande direktör i bolaget eller annat bolag i samma koncern. Till frågan om huruvida detta s.k. låneförbud skall behållas och hur det i så fall bör vara utformat återkommer Aktiebolagskommittén i nästa delbetänkande. Redan i det nu publicerade betänkandet föreslås emellertid vissa ändringar i den del av förbudet som tar sikte på lån från bolagets sida i syfte att gäldenären skall förvärva aktier i bolaget eller annat bolag i samma koncern.

Förbudet mot sådana s.k. förvärvslån fungerar bl.a. som skydd mot kringgåenden av reglerna om förvärv av egna aktier. Kommittén föreslår därför att denna del av låneförbudet bryts ut och förs samman med bestämmelserna om förvärv av egna aktier. På en punkt föreslår kommittén också en viktig ändring i sak av förbudet. Förvärvslåneförbudet avser lån för förvärv av aktier inte bara i det långivande bolaget utan också i annat bolag i samma koncern.

Det innebär att ett dotterbolag inte får lämna lån för förvärv av aktier i moderbolaget. Det innebär emellertid också att ett moderbolag inte kan lämna lån för att möjliggöra en försäljning av aktierna i ett dotterbolag, något som kritiserats från näringslivets sida. Aktiebolagskommittén föreslår att problemet löses genom att lagtexten ges den något snävare lydelsen att aktiebolag inte får lämna lån för förvärv av aktier i överordnat bolag i samma koncern.

Tvångsinlösen

Ett moderbolag som självt eller tillsammans med dotterföretag äger mer än nio tiondelar av aktierna med mer än nio tiondelar av röstetalet för samtliga aktier i ett dotterbolag, har rätt att av de övriga aktieägarna i dotterbolaget lösa in återstående aktier. Den vars aktier kan lösas in har i sin tur rätt att få sina aktier inlösta av moderbolaget.

Aktiebolagskommittén föreslår en rad ändringar i tvångsinlösenbestämmelserna. Det gäller bl.a. förutsättningarna för inlösen, förfarandet vid inlösen samt värderingen av aktier som skall lösas in.

Aktiebolagslagens föreskrifter om koncerner utgår från att moderbolaget är ett svenskt aktiebolag. Det innebär att endast svenska aktiebolag kan påkalla tvångsinlösen med stöd av lagens bestämmelser och att minoritetsaktieägarna endast kan rikta begäran om inlösen mot sådana bolag.

Aktiebolagskommittén föreslår att tvångsinlösenbestämmelserna nu frikopplas från begreppet moderbolag och görs tillämpliga i samtliga fall där en aktieägare uppnår en viss majoritetsställning i ett aktiebolag. Därigenom uppnås inte bara att andra svenska rättssubjekt än aktiebolag (t.ex. fysiska personer) utan också utländska rättssubjekt kan tvångsinlösa aktier i ett svenskt aktiebolag med stöd av bestämmelserna i aktiebolagslagen.

Lagens ordalydelse kommer då också att uppfylla EG-rättens krav på att i detta hänseende tillerkänna moderbolag hemmahörande i andra medlemsstater samma rättigheter som svenska moderbolag.

Tvångsinlösen förutsätter enligt gällande rätt att moderbolaget innehar mer än nio tiondelar av såväl antalet aktier som röster i bolaget. I ett dotterbolag där aktierna har olika röstvärde kan den situationen uppkomma att moderbolaget uppnår mer än nio tiondelar av antalet aktier men inte av rösterna i dottern. Det innebär att moderbolaget är förhindrat att påkalla tvångsinlösen och att minoriteten, trots att den i det läget saknar ett stort antal av de traditionella minoritetsrättigheterna, inte har någon rätt att få sina aktier inlösta av moderbolaget.

För att förbättra minoritetsaktieägarnas ställning i en sådan situation föreslår Aktiebolagskommittén att kravet på viss röstandel tas bort ur tvångsinlösenbestämmelserna. Varje aktieägare som äger mer än nio tiondelar av aktierna i ett aktiebolag, skall kunna påkalla inlösen av återstående aktier i bolaget. Minoritetsaktieägare, vars aktier kan lösas in av majoritetsaktieägaren, skall å sin sida ha rätt att påkalla inlösen av sina aktier.

I likhet med vad som är fallet enligt gällande rätt föreslår kommittén att tvister om tvångsinlösen av minoritetsaktier skall prövas av tre skiljemän som första instans. En nyhet i förslaget är att part som är missnöjd med skiljedom skall väcka talan direkt i hovrätten och att Svea hovrätt skall vara ensam behörig att som första instans ta upp en sådan klandertalan. Hovrättens avgörande skall efter prövningstillstånd kunna prövas av Högsta domstolen.

En mycket omdiskuterad fråga är hur ersättningen för de aktier som skall lösas in skall bestämmas. Aktiebolagskommittén menar att det på den punkten krävs en reglering i lag och att tvångsinlösensreglernas karaktär av expropriativt förfarande kräver att ersättningen bestäms så att minoritetsaktieägarens förmögenhetsställning efter tvångsinlösen är densamma som om inlösen inte hade ägt rum.

När det sedan gäller metoderna för värdering av minoritetsaktierna ansluter sig kommittén till den ståndpunkt som Högsta domstolen intagit i det s.k. Balkenmålet (NJA 1996 s. 293). Lösenbeloppet skall alltså bestämmas efter det värde aktierna har i aktieägarens hand. Det värdet skall motsvara marknadspriset, om aktierna är noterade på börs eller på annat sätt föremål för marknadsmässig handel med regelbundna noteringar.

I annat fall skall värderingen grundas på det pris som kan påräknas vid en under normala förhållanden genomförd försäljning av aktierna.

Principen att börsnoterade eller på annat sätt marknadsmässigt omsatta aktier skall värderas till sitt marknadspris kan emellertid, säger kommittén, inte upprätthållas undantagslöst. Börskursens värde som måttstock måste kunna prövas. För att skiljemännen skall få bestämma ett annat värde, bör dock krävas att särskilda skäl föreligger. Ett sådant skäl kan vara att kursen manipulerats, ett annat att aktien blir föremål för avslut så sällan att den noterade kursen inte kan anses utgöra ett riktigt mått på aktiens värde.

Det får ytterst ankomma på doktrin och praxis att avgöra, när det finns skäl för sådan avvikelse. Enbart den omständigheten att en företagsvärdering leder till ett högre aktievärde än marknadspriset utgör emellertid, säger kommittén, inte skäl att inte värdera aktierna efter den noterade kursen.

Tvångsinlösenförfaranden bland publika aktiebolag föregås som regel av offentliga uppköpserbjudanden på bolagets aktier. Enligt Aktiebolagskommittén utgör den omständigheten att ett uppköpserbjudande antagits av ägare till ett mycket stort antal aktier en så stark indikation på att det erbjudna priset utgör ett riktigt mått på aktiens värde, att det bör frångås endast under särskilda omständigheter.

Kommittén föreslår därför att om ett tvångsinlösenförfarande föregåtts av ett offentligt uppköpserbjudande som accepterats av ägare till minst nio tiondelar av de med erbjudandet avsedda aktierna, så skall lösenbeloppet motsvara det erbjudna vederlaget, om inte särskilda skäl föranleder annat.

Kommittén föreslår också en uttrycklig lagregel i fråga om värderingstidpunkten för minoritetsaktierna och ansluter sig även på den punkten till Högsta domstolens praxis (NJA 1992 s. 872), dvs. att lösenbeloppet skall fastställas efter aktiernas värde vid tiden för begäran om tvistens prövning av skiljemän, den s.k. påkallandedagen. Att undantagslöst låta påkallandedagen utgöra rätt värderingstidpunkt framstår emellertid inte som lämpligt, säger kommittén och föreslår att i lagen öppnas en möjlighet att bestämma aktiens försäljningspris vid en tidigare tidpunkt än påkallandedagen.

Det senare skulle kunna bli aktuellt exempelvis i en situation där majoritetsaktieägaren utnyttjat sin ställning till att inför ett förestående inlösenförfarande avhända bolaget värdefulla tillgångar till underpris till ett honom närstående bolag.

Frågan om erbjudandeplikt på den svenska aktiemarknaden

I Aktiebolagskommitténs uppdrag ingår att överväga huruvida en s.k. erbjudandeplikt bör införas på den svenska aktiemarknaden. Det är en fråga som inte i första hand rör aktiebolagsrätt, utan snarare aktiemarknadens funktionssätt. Kommittén behandlar den sist i betänkandet.

Aktierna i ett aktiemarknadsbolag är föremål för fortlöpande ägarskiften. Dessa skiften resulterar ibland i att kontrollen över bolaget går över från en ägare eller ägargrupp till en annan. Sådana kontrollägarskiften berör även övriga aktieägare i bolaget.

Kan den nye kontrollägaren förväntas påverka företaget i positiv riktning, kommer värdet på övriga ägares aktier att stiga. Är förväntningarna de motsatta, kommer värdet på deras aktier att minska och kontrollägarskiftet att upplevas som någonting negativt.

Med hänvisning till den betydelse ett kontrollägarskifte kan ha för bolagets övriga ägare gäller på den brittiska aktiemarknaden sedan början av 1970-talet att den som uppnår ett aktieinnehav motsvarande minst 30 procent av röstetalet i ett aktiemarknadsbolag är skyldig att erbjuda sig att förvärva resterande aktier i bolaget på i princip samma villkor som kontrollposten.

Med den brittiska regleringen som förebild har sedermera olika former av erbjudandeplikt införts i andra europeiska länder, däribland Frankrike, Belgien, Italien och Spanien. En erbjudandeplikt gäller också på aktiemarknaderna i de nordiska grannländerna, men utlöses där vid högre röstandelar än i Storbritannien och övriga länder.

I ljuset av en ökande uppköpsaktivitet på de europeiska aktiemarknaderna och ett stigande antal uppköp över ländergränserna presenterade EG-kommissionen år 1989 ett förslag till harmoniseringsdirektiv om offentliga uppköpserbjudanden. Förslaget innehöll bl.a. en skyldighet för medlemsstaterna att införa en erbjudandeplikt på aktiemarknaden. Den som uppnådde en tredjedel av röstetalet i ett aktiemarknadsbolag skulle vara skyldig att erbjuda sig att förvärva resterande aktier i bolaget.

I den reviderade version av direktivförslaget som Kommissionen presenterade i februari 1996 är emellertid det absoluta kravet på erbjudandeplikt borta. I stället föreskrivs att medlemsstaterna skall se till att för det fall en fysisk eller juridisk person uppnår kontroll över ett börsbolag, minoriteten skyddas på ettdera av två sätt.

Det ena sättet är erbjudandeplikt. En medlemsstat som väljer det alternativet skall se till att kontrollägaren lämnar ett bud till övriga aktieägare avseende hela eller en väsentlig del av deras aktieinnehav till ett pris som tillgodoser syftet att skydda deras intressen.

Det andra sättet för medlemsstaterna är att erbjuda andra lämpliga och åtminstone likvärdiga sätt för att skydda minoritetsaktieägare. Direktivet lämnar dock inget besked om vad som i sammanhanget skall anses som lämpligt och likvärdigt. Direktivförslaget har överlämnats till Rådet för fortsatt beredning. Det är i dag omöjligt att bedöma om och i så fall när förslaget skulle kunna komma att antas.

Till stöd för att införa en erbjudandeplikt åberopas i andra länder, liksom här, i första hand att bolagets minoritetsaktieägare i samband med ett kontrollägarskifte bör ha möjlighet att dra sig ur bolaget. Ett kontrollägarskifte, menar man, riskerar att sänka värdet på bolagets aktier, varför de ägare som är missnöjda bör ha möjlighet att träda ur bolaget på samma villkor som de ägare som sålt sina aktier till kontrollägaren.

Resonemanget har från flera håll kritiserats för att utgå från ett ogrundat antagande om att kontrollägarskiften typiskt sett skulle vara till skada för bolagets övriga ägare och att det under alla omständigheter är ologiskt att ålägga kontrollaktieägaren en erbjudandeplikt innan det visats att någon sådan skada uppkommit.

I sammanhanget har också pekats på den bristande konsekvensen i att å ena sidan garantera aktieägare möjlighet att lämna bolaget om någon skaffar sig effektiv kontroll över bolaget, medan någon motsvarande rätt till utträde traditionellt inte tillerkänns minoriteten för det fall en kontrollägare uppnår i beslutshänseende mer betydelsefulla nivåer som exempelvis hälften eller två tredjedelar av röstetalet i bolaget.

Aktiebolagskommittén ansluter sig till den kritiken och påpekar dessutom att kontrollägarskiften långt ifrån alltid missgynnar övriga aktieägare. Tvärtom pekar såväl svenska som utländska studier på att sådana skiften typiskt sett gynnar dem.

En erbjudandeplikt, säger Aktiebolagskommittén, skulle fördyra och i vissa fall kanske helt omöjliggöra såväl en successiv uppbyggnad av kontrollposter som direkta kontrollpostförvärv och därigenom motverka strävandena efter en stark ägarfunktionen i företagen. I linje med detta säger kommittén nej till en erbjudandeplikt på den svenska aktiemarknaden.

Ikraftträdande

Aktiebolagskommittén föreslår att de nya bestämmelserna om aktiebolagets kapital skall träda i kraft den 1 januari 1999.

Ekon. lic. Rolf Skog är sekreterare i den statliga aktiebolagskommittén. Han medverkade senast i Balans nr 8–9/96.