Göran Tidström och Lillemor Karlsson kommenterar i en artikel i Balans 2/97 arbetet inom FEE på att komma fram till enhetliga regler för hur övergången till euro skall hanteras. Enligt författarna råder enighet mellan medlemsländerna om bland annat följande punkter.
* Att de fasta omräkningskurser som skall gälla gentemot euron från och med den 1 januari 1999 skall tillämpas också i bokslutet som upprättas per den 31 december 1998.
* Företag som tillämpat lägsta (högsta) värdets princip för värdering av fordringar och skulder i utländsk valuta kan få lov att periodisera större positiva kursdifferenser för att undvika problem vid taxeringen eller vinstutdelning.
* Genom att låsa växelkurserna inom euro-området upphör behovet av valutasäkringar. För säkringar av positioner på balansräkningen föreslås att både den säkrade positionen och säkringsinstrumentet räknas om till den nya euro-kursen. De kommer därför att försvinna. För föregripande (anticipatory) säkringar sägs att EU-kommissionen och FEE anser att det är lämpligt att resultatavräkna kursskillnaderna i säkringarna omedelbart. Argumentet synes vara att eftersom säkringarna inte längre minskar kursrisken så uppfyller de inte kriterierna för redovisning som kurssäkring (dvs. säkringarna är inte längre effektiva).
* Företag som använder sig av MIM-metoden för omräkning av utländska dotterbolag skall göra en historisk kostnadsjustering. Den innebär, om jag förstår artikeln rätt, att man i praktiken gör en omräkning som ger samma resultat som om dagskursmetoden använts.
* Vid omräkning av historiska jämförelsetal skall kursen den 1/1 1999 användas för samtliga år.
Enligt FEE bör det vara möjligt att kapitalisera de kostnader som uppkommer i samband med övergången till euron. Förutsättningen är att övergången kan väntas ge upphov till framtida vinster.
Med undantag för den första punkten ställer jag mig frågande till författarnas slutsatser. Nu handlar det visserligen om ett referat från arbetet i en kommitté. Flertalet av punkterna ovan återfinnes dock under en rubrik Hur påverkas de svenska företagen vilket gör att man kunde väntat sig ett något mer kritiskt förhållningssätt till rekommendationerna från författarna.
Punkt 2, högsta/lägsta värdets princip torde sålunda över huvud taget inte vara aktuell för svenska företag eftersom vi tillämpar dagskursmetoden. Möjligen kan man fundera över vad som händer med avsättningar till valutakursreserver. Förhoppningsvis skall dock valutakursreserverna vara borta innan euron är aktuell.
Punkterna 3 och 4 synes bygga på uppfattningen att historien börjar med mig. Det är för mig inte den mest naturliga utgångspunkten. Jag tycker det vore mycket enklare att hålla fast vid tidigare redovisningspraxis och att inte införa några särregler på grund av övergången till euron. För de så kallade föregripande säkringarna innebär det att de redovisas samtidigt med den säkrade positionen. I praktiken torde dock inte problemet bli så stort. Om det finns förväntningar om att euron kommer att fungera lär omfattningen av säkringar gentemot eurovalutor minska dramatiskt.
Jag förstår inte heller varför man behöver göra ingrepp i MIM-metoden. Antag att ett svenskt företag har ett dotterbolag i Tyskland som räknas om med MIM-metoden. Antag att det i dotterbolaget finns fastigheter bokförda till 1 000 kronor och anskaffade när en D-mark kostade 2 kronor. Antag slutligen att kursen vid tidpunkten för övergången till euron är 5 kronor för en D-mark samt att euron då kostar 10 kronor.
Jag förstår då inte varför företaget skulle behöva göra en ”historisk kursjustering” och alltså öka värdet på fastigheten med 250 procent. En mer naturlig lösning vore väl att också framdeles tillämpa MIM-metoden och att värdera fastigheten till sitt ursprungliga anskaffningsvärde men omräknat till euro. Den historiska anskaffningskostnaden för fastigheten är alltså fortfarande 1 000 kronor eller 100 euro och inte 250 euro.
När det gäller omräkning av historiska siffror anser jag att den principiellt riktiga lösningen är att använda historiska omräkningskurser för historiska siffror. Det betyder att när man räknar om exempelvis 1996 skall man använda den kurs som gäller mellan ECU och kronor (det finns ju ingen euro-kurs för 1996 så man måste göra antagandet att euron är en efterföljare till ECU:n). Endast på det sättet kan man få jämförbarhet i trender över tiden när man jämför företag i länder med olika inflationstakt. Åter igen handlar det dock om ett problem som inte har så stor praktisk betydelse. När vi går in i euron torde inflationen vara så lika mellan de olika EU-länderna att felet av att använda kursen den 1/1 1999 blir försumbart, i varje fall så länge som man inte går mer än ca 5 år tillbaka i tiden.
Den sista punkten gäller möjligheten att aktivera kostnader i samband med övergången till euron. Jag kan inte förstå hur FEE kan ställa sig bakom ett stöd för en sådan tanke. I varje fall har jag svårt att föreställa mig att Sverige skulle kunna ställa sig bakom ett sådant förslag.
Rolf Rundfelt är adjungerad professor i redovisning vid Linköpings Universitet samt ledamot av Redovisningsrådet.