Balans nr 3 1997

Böcker: Finansiella instrument 1997

Ernst & Young och Abovo Consulting, E&Y:s konsultbolag, har gett ut en bok om finansiella instrument. Boken består av tre delar.

Den första innehåller bland annat en bakgrundsbeskrivning av nu gällande redovisningsregler och en diskussion av innebörden av begreppet marknadsvärde.

Del två, som svarar för drygt hälften av bokens 320 sidor, innehåller en redogörelse för olika finansiella instrument, både för hur de fungerar och hur de redovisas.

Den sista delen slutligen, omfattar två kapitel, ett som beskriver intern kontroll och ett som behandlar beskattningsfrågor.

Den första delen har huvudsakligen skrivits av Clas Blix. I det kapitel som beskriver gällande rekommendationer redogörs bland annat för BFNs valutarekommendation, R7 och i synnerhet då säkringsproblematiken. Det jag fäster mig vid är att redogörelsen är så kortfattad. Blix tar sålunda inte upp vilka säkringstransaktioner som R7 täcker.

Man kan tycka att det hade varit på sin plats att framhålla att R7 sålunda inte behandlar säkring av framtida flöden. R7 handlar ju i stället om den mer udda situationen där ett enskilt bolag säkrar en icke-monetär tillgång. R7 skiljer sig därigenom radikalt från alla andra rekommendationer om valutor och säkringar.

Den del som behandlar finansiella instrument omfattar fyra kapitel. De handlar, i tur och ordning, om ränterelaterade, valutarelaterade, aktierelaterade samt råvarurelaterade instrument.

Varje kapitel innehåller i princip tre huvudavsnitt; först en beskrivning av de olika instrumenten exempelvis ränteswappar eller terminskontrakt, därefter en redogörelse för redovisningen i finansiella företag och slutligen redovisningen i icke-finansiella företag.

Utförlig men inte fullständig

Beskrivningen är utförlig men ändå inte fullständig. Det senare är en självklarhet. Det finns alltför många problem för att de skall kunna täckas in även av en så ambitiös bok som den här. Ändå blev jag överraskad av att författarna inte behandlat vad jag uppfattar som ett av de stora problemen med räntesäkringar, nämligen om kan man säkra både fastförräntande värdepapper och värdepapper med rörlig ränta.

I boken behandlas så vitt jag kan se bara det första fallet. Det är det mer okontroversiella, dvs. där ett företag skyddar sig mot värdeminskning genom exempelvis en ränteswap från fasta till rörliga räntor. Men kan ett företag också säkra sig mot risken att en rörlig ränta ändras? I det fallet uppkommer ju inga värdeförändringar. Säkringen avser då vad som brukar kallas en kassaflödesrisk. Här finns det delade meningar om den är säkringsbar eller ej. En annan kontroversiell fråga gäller de låntagare som förtidsinlöser bostadslån.

Författaren anser här att den ränteersättning som kan utgå vid förtidsinlösen skall periodiseras över lånets återstående löptid. Det är en uppfattning som jag tror författaren har svårt att finna stöd för i nyare redovisningslitteratur. Ett tredje exempel gäller kvittningsreglerna. Författaren anser, med rätta, att det torde bli svårt att hitta kvittningsbara transaktioner i framtiden. Ändå återges FARs uttalande om räntearbitrage utan reservationer.

Frågetecken

Kapitlet om valutarelaterade instrument innehåller också ett antal frågetecken. Det första finns i inledningen till det avsnitt som behandlar redovisningen i icke-finansiella företag. Det står där att BFNs R7 endast gäller till och med 1996. Det uppfattar jag som ett misstag. Diskussioner förs visserligen om att R7 skall ersättas av en rekommendation från Redovisningsrådet. Något beslut har dock ännu inte fattats och R7 torde därför gälla tills vidare. När det gäller spekulativa valutaterminer skriver författaren att de skall värderas enligt LVP. Det är vad ÅRL föreskriver vilket RSV framhållit som orimligt.

RSV-rapporten omnämns i det sista kapitlet i boken men jag tycker det hade varit av intresse att kommentera den också här. Förmodligen har dock redaktionen medvetet avstått från att föra in den typen av resonemang för att inte låta omfånget svälla ut för mycket.

När det gäller valutaswappar gäller för finansiella företag att de skall värderas som fristående instrument. För icke-finansiella företag menar i stället författaren att företag redovisar den tillswappade valutan. Jag är inte säker på att den skillnaden i redovisningen är väl underbyggd. Säkringar av utländska nettoinvesteringar är mycket vanliga i Sverige.

Koncernredovisningen

Koncernredovisningen vållar i allmänhet inga problem. Däremot uppstår ofta frågor om redovisningen i moderbolaget. En fråga gäller hur R7 skall tolkas. Måste säkringsredovisning göras i moderbolaget? Jag uppfattar bokens skrivning som att så är fallet vilket dock är långt ifrån vad flertalet företag gör.

En annan fråga är hur redovisningen läggs upp i de fall man väljer säkringsredovisning. Problemet är ju att säkringsinstrumentet normalt förfaller långt innan aktieinnehavet realiseras.

Hur gör man då med den vinst/förlust som är hänförlig till säkringsinstrumentet? Som jag läser de internationella rekommendationerna skall vinsten/förlusten reserveras fram till dess att aktieposten realiseras. Jag tror inte det är vanligt i Sverige. Oavsett det hade det varit värdefullt med en kommentar.

Värdefullt tillskott

Sammanfattningsvis tycker jag att Ernst & Youngs bok är ett värdefullt tillskott till finansieringslitteraturen i Sverige. Boken är lättläst och mycket pedagogisk. Den är lätt att hitta i och bör alltså kunna fungera som en handbok för både företag och revisorer.

Det förhållandet att det finns oklarheter är inte mycket att säga om. Ämnet är jättelikt och under snabb utveckling. Titeln ”FINANSIELLA INSTRUMENT 1997” tyder på att författarna ser framför sig en ny upplaga inom något år.

Rolf Rundfelt