Kraftsamlingen tilltar runt frågan om redovisning av finansiella instrument. I ett färskt diskussionspapper förordar IASC:s Steering Committee för finansiella instrument en fullständig marknadsvärdering. Förslagen är av stor betydelse inför en ny IASC-rekommendation. 15 juli är sista dag för synpunkter på förslaget som här presenteras av Finansinspektionens redovisningschef Bengt-Allan Mettinger.

Redovisningsfrågorna kring finansiella instrument är komplicerade och kontroversiella. Efter två tidigare, åtminstone delvis misslyckade, försök (E 40 från 1991 och E 48 från 1994) valde IASC våren 1995 att fastställa en rekommendation om upplysningsregler för finansiella instrument (IAS 32) och att arbeta vidare med värderingsfrågorna. Till påsk publicerade IASC:s Steering Committee för finansiella instrument ett omfattande (200 sidor) och genomarbetat diskussionspapper (i det följande: Rapporten). Tidsplanen är minst sagt forcerad. Den 15 juli skall synpunkter på rapporten vara hos IASC.

Under tredje kvartalet i år (!) räknar styrgruppen med att lägga fram ett nytt utkast till redovisningsrekommendation. Avsikten är att en slutlig rekommendation skall föreligga i april 1998. En så forcerad tidtabell förefaller mycket olämplig. Förslagen i diskussionspapperet är nämligen långtgående. Ingenstans i världen finns en rekommendation med motsvarande innehåll. Detta noteras inte som en grundläggande invändning mot förslagen.

Rapporten är mycket genomarbetad och förslagen på många vis attraktiva. Men att forcera behandlingen av så långtgående förslag på ett område av så avgörande betydelse på så få månader kommer många att reagera mot. Så riktar också FASB:s ordförande Denny Beresford allvarlig kritik mot tidtabellen. Han påminner om att FASB höll på med frågorna under tio år.

Fullständig värdering till verkligt värde

Förslagets huvudmoment kan sammanfattas enkelt: värdera (nästan) alla finansiella instrument till verkligt värde (fair value). Rapporten behåller i huvudsak samma definition på finansiella instrument som används i upplysningsrekommendationen IAS 32. Finansiella instrument utgörs av finansiella tillgångar, finansiella skulder och emitterat eget kapital.

Finansiella tillgångar är således kontanter, kontraktsenliga rättigheter att erhålla kontanter eller andra finansiella tillgångar samt aktier i andra företag. Finansiella skulder är kontraktsenliga skyldigheter att utge kontanter eller andra finansiella tillgångar. Däremot är inte det redovisande företagets egna utgivna aktier en finansiell skuld och skall inte heller värderas till verkligt värde. I t.ex. banker är alltså finansiella instrument en mycket stor del av balansräkningen, eftersom såväl de stora obligationsportföljerna som lånestockarna är finansiella tillgångar och inlåningen från allmänheten är en finansiell skuld. I ett avseende vidgar rapporten något innebörden av finansiella instrument i förhållande till IAS 32. Den föreslår nämligen att fler ”råvarukontrakt” (commodities) inkluderas, nämligen om de kan betalas även med kontanter eller andra finansiella instrument och om de inte ingåtts för att täcka företagets egna inköps- och försäljningsbehov.

Undantag

Från kravet på värdering till verkligt värde undantas dotterföretag, intresseföretag och joint ventures. Närmare motivering lämnas inte annat än att konsolideringsfrågorna behandlas i en annan rekommendation. Dessutom undantas optionsprogram till anställda och program avseende aktieköp. Tills vidare undantas även försäkringsavtal och pensionsförpliktelser. Skattefordringar och skatteskulder behandlas av en annan IASC-rekommendation (nämligen IAS 12 (rev)) och omfattas – egentligen lite överraskande – ej heller de.

Drivkrafterna

Rapporten presenterar flera olika skäl för att alla finansiella instrument skall värderas till verkligt värde. I hela rapporten understryks att de internationella finansiella marknaderna förändrats fundamentalt under senare år, att riskhanteringsstrategier och derivatanvändning har utvecklats väsentligt. Finansiella risker kan hanteras och omfördelas separat eller i olika kombinationer. Vidare framhålls att ursprungliga anskaffningsvärden inte är relevanta. Den hittillsvarande tvådelade värderingsmodellen med anskaffningsvärde för vissa instrument och verkligt värde för andra ger ingen rimlig information och kan missbrukas och mer eller mindre nödvändiggör regler för säkringsredovisning som snabbt blir komplexa och som i sin tur kan missbrukas. De periodiseringsposter i balansräkningen som säkringsredovisning ger upphov till är vidare inte tillgångar eller skulder enligt IASC:s Framework. Den traditionella realisationsprincipen är inte relevant för finansiella instrument. Dessutom understryks kontraktets betydelse: alla finansiella instrument är kontraktsbaserade.

Hur skall verkligt värde bestämmas?

Rapportens bestämning av verkligt värde innehåller ställningstaganden av stor principiell och praktisk betydelse. Den tar fasta på den bestämning av verkligt värde som görs i IAS 32. Där definieras verkliga värdet till det belopp för vilket en tillgång kan säljas eller skulder regleras i en frivillig armslängdstransaktion mellan insiktsfulla parter (IAS 32 p.5).

Härifrån skall emellertid enligt 32:an eventuella kostnader för transaktionen dras (IAS 32 p.81 och 83). Enligt rapporten däremot skall inte något kostnadsavdrag göras. Värdet efter kostnadsavdrag anses inte uttrycka tillgångens eller skuldens verkliga värde. Däremot kan avsättning för transaktionskostnader aktualiseras om det finns ett åtagande att sälja en specifik finansiell tillgång. Detta synsätt skall tillämpas på alla skulder och alla tillgångar som kan realiseras genom ett fortsatt innehav. Vid en första anblick förefaller ställningstagandet bestickande. Jämförbarheten bör öka när inte ibland subjektivt bedömda kostnader skall dras av. Och för ett antal finansiella poster, t.ex. kundfordringar eller bankernas lånefordringar, skulle ett omedelbart kostnadsavdrag kanske skapa en svårtillgänglig redovisning.

För noterade instrument gäller att utförsäljning av ett stort innehav driver marknaden nedåt. Enligt t.ex. brittiska bankföreningens rekommendation om redovisning av värdepapper skall denna negativa effekt beaktas när stora innehav värderas. Rapportens ställningstagande är emellertid ett annat. Sådana justeringar anses nämligen strida mot going-concern-förutsättningen. Givet denna förutsättning behöver ju inte hela innehavet säljas vid ett tillfälle. Avdrag för stora innehav skall därför endast göras om företaget inte har något annat realistiskt alternativ än att sälja stora finansiella tillgångsposter under det noterade priset.

En av de verkligt debattstimulerande frågorna gäller frågan om kreditrisk skall beaktas vid värderingen av egna skulder. Verkliga värdet på ett företags skulder påverkas bl.a. av företagets kreditvärdighet, eftersom räntekostnaden och därmed diskonteringsräntan stiger med fallande kreditvärdighet. Detta innebär att skulderna minskar och det egna kapitalet ökar i ett företag vars kreditvärdighet faller.

Många reagerar spontant negativt mot en sådan redovisningseffekt. Också det engelska normorganet ASB föreslår fullständig marknadsvärdering i sitt diskussionspapper Derivatives and Other Financial Instruments. Men de hävdade att värdering till verkligt värde av företagens skulder endast skall beakta förändringar i allmänna ränteläget, valutakurser m.m. men inte förändringar i företagets kreditvärdighet. I IASC:s rapport hävdas emellertid att även externt observerbara förändringar i kreditvärdighet skall beaktas. Dessutom skall upplysningar lämnas om väsentliga förändringar i verkliga värdet på skulderna som beror på förändring i egna kreditvärdigheten.

Nytta eller kontroll?

Något förenklat kan man säga att två olika synsätt konkurrerar om vilka krav som skall uppfyllas för att en tillgång skall redovisas respektive bokas bort. I IASC:s båda tidigare rekommendationsutkast om finansiella instrument har kravet kopplats till instruments ”risker och nytta” (E 40) respektive ”huvudsakliga risker” och nytta (E 48). Den linjen har också ASB i Storbritannien, åtminstone delvis, valt i FRS 5 ”Reporting the Substance of Transactions”. Det alternativa synsättet bygger på kontroll och kompletteras med en ”finansiell komponent”-syn. Med detta synsätt blir kontrollen över tillgången bestämmande för om den redovisas eller ej. Avtalas om modifierande villkor redovisas dessa tillkommande komponenter som egna finansiella instrument. I sin rekommendation SFAS 125 Accounting for Transfers and Servicing of Financial Assets and Extinguishments of Liabilities är FASB inne på denna väg, men gör det med viktiga undantag. Främst gäller undantaget repor. Utrepade papper kontrolleras ju inte av säljaren.

Också rapporten kommer nära detta synsätt genom sin koppling till kontroll. När kontraktet ingås görs uppbokning. Bortbokning görs när de kontraktsenliga rättigheterna realiserats eller när företaget överlämnat eller förlorat kontrollen över dessa rättigheter.

Kvarstående intresse

Vilken blir då rapportens lösning när säljaren har kvar ett betydande intresse i de sålda tillgångarna? Säg att en försäljning har genomförts, men säljaren har utfärdat en garanti för t.ex. kreditförluster upp till en viss nivå. En sådan garanti kan alternativt få formen av en tilläggsköpeskilling som bara utgår som en nettobetalning efter avdrag av eventuella kreditförluster. Frågor av detta slag ställs på sin spets vid s.k. värdepapperiseringar. Med rapportens syn skall först göras en prövning av om kontrollen över de kontraktsenliga rättigheterna har överlämnats. Är så fallet redovisas transaktionen som en försäljning. Har inte kontrollen överlämnats redovisas transaktionen som en belåning. Är transaktionen en försäljning skall emellertid det kvarstående intresset redovisas som en särskild tillgång eller skuld.

Så småningom kommer rapporten även fram till att repor skall redovisas som belåning även i fortsättningen, eftersom de rättigheter och skyldigheter som behålls av säljaren är så stora att de tycks negera den kontroll som ju faktiskt har överlämnats.

Säkringsredovisning

Ett av de starka skälen för fullständig värdering till verkligt värde är att därmed försvinner till stor del behovet av säkringsredovisning. Eventuella kompenserande värdeförändringar på säkringar fångas ju automatiskt upp vid värderingen till verkligt värde. Det eventuellt kvarstående behovet gäller säkringar av förväntade framtida transaktioner. Framtida transaktioner finns ju inte med i balansräkningen.

För finansiella instrument som säkrar framtida transaktioner görs i rapporten inget undantag från kravet på värdering till verkligt värde. Däremot tillåts, under vissa förutsättningar, redovisning av dessas värdeförändringar i en ny mellanliggande räkning, en Other comprehensive income.

Ny mellanliggande räkning?

I Storbritannien infördes för några år sedan en ny räkning, liggande mellan resultat- och balansräkningen, Statement of Total Recognised Gains and Losses. Där redovisas bl.a. uppskrivningar. I IASC:s E 53 ”Presentation of Financial Statements” lanseras en liknande konstruktion, Statement of Non-owners Movements in Equity, populärt kallad SONOME. Också i USA prövas en snarlik teknik i FASB:s utkast ”Comprehensive Income”. Det har då och då diskuterats att i en sådan räkning placera alla, eller vissa av, de orealiserade värdeförändringar som uppkommer vid fullständig värdering till verkligt värde av finansiella instrument. Då skulle nämligen inte resultaträkningens resultat komma att svänga lika kraftigt. Nu väljer styrgruppen inte en sådan väg. Däremot blir det tillåtet att i en sådan räkning redovisa värdeförändringar på instrument som säkrar förväntade framtida transaktioner. Förutsättningen är att den framtida transaktionen innebär anskaffning av en tillgång eller skuld som inte värderas till verkligt värde. När den förväntade framtida transaktionen påverkar resultaträkningen överförs i så fall också säkringen till resultaträkningen.

Ränteredovisning

För alla företag med finansiella tillgångar och skulder är tidseffekten för dessa poster, räntan, av intresse. Men hur skall räkenskapsperiodens ränteintäkter och räntekostnader bestämmas när alla finansiella tillgångar och skulder värderas till verkliga värdet på balansdagen? Här tar rapporten inte klar ställning. Som en möjlig väg pekas på att presentera både den historiska räntekostnaden(”anskaffningsränta”) och räntan beräknad efter den genomsnittliga räntesatsen under räkenskapsperioden.

Bankernas inlåningskonton

I allmänhet innebär kundernas inlåningskonton att bankerna tillförs finansiering till låg ränta. Deras verkliga värde anses i rapporten ändå inte understiga det belopp som omedelbart är tillgängligt för uttag. Värdet av den långfristiga kundrelationen är i stället en ”core deposit intangible”. Uppbokning av internt genererade immateriella tillgångar torde dock kräva särskilda överväganden.

Vilka företag berörs

Rapporten diskuterar olika tänkbara begränsningar beträffande slag av företag, men konkluderar att förslaget bör gälla alla slag av företag. Alltså ingen begränsning till t.ex. banker och andra finansiella företag. Och inte heller någon begränsning till börsbolag och andra företag av allmänt intresse. Inte heller föreslås någon begränsning till företag av viss minsta storlek. Förslaget är därmed mer långtgående än förslaget i engelska Accounting Standards Boards (ASB) diskussionspapper som släpptes sommaren 1996. Också ASB är inne på fullständig marknadsvärdering av alla finansiella instrument, men det förslaget är begränsat till börsnoterade och andra företag av större publikt intresse.

Akilleshäl?

För ett antal instrument finns noteringar på likvida marknader. Möjligheterna är då goda att med tillräcklig precision kunna bestämma det verkliga värdet. Den stora frågan är nog om bestämningen av verkligt värde går att göra med rimlig precision för alla de instrument som överhuvudtaget inte är noterade eller inte alls handlas med.

Införandeplanen

Tiden för IASC är knapp, främst med hänsyn till betydelsen av att kunna fullfölja överenskommelsen med IOSCO. Denna överenskommelse innebär nämligen att IASC senast 1998 skall ha utarbetat en kärna av rekommendationer, som skall kunna användas som godtagbar redovisningsstandard vid börsnoteringar utomlands. Styrgruppen har därför tänkt sig dels vad den betecknar som ett sent ikraftträdande (två år efter fastställandet). Dels avser man att arbeta vidare med implementerings- och detaljfrågor tillsammans med branschorganisationer, tillsynsmyndigheter och andra.

Lagar och direktiv ...

Det bör noteras att för ett svenskt företag skulle en tillämpning av diskussionspapperets principer förutsätta viktiga ändringar av årsredovisningslagarna. Detta förutsätter i sin tur ändringar av EG:s redovisningsdirektiv. Sannolikheten för sådana ändringar är minst sagt svårbedömd. Gardera för säkerhets skull med kryss. EU-kommissionen har ett stort intresse av att IASC lyckas med sitt arbete med ett internationellt regelverk. Alternativet är nämligen att de amerikanska reglerna i praktiken blir internationell standard.

Fotnot

Redovisningsrådet arrangerar den 5 maj ett seminarium i Stockholm om IASC:s Discussion Paper om redovisning av finansiella instrument Diskussionspapperet ”Accounting for Financial Assets and Financial Liabilities ” ISBN 0 905625 45 5) kan beställas direkt från IASC i London, tel 00944-171-353 0565, fax 00944 171 353 0562. Pris: £ 15.

Lästips:

ASB: Discussion paper: Derivatives and other financial instruments

IASC: Accounting for Financial Assets and Financial Liabilities, Discussion Paper

FASB: Accounting for Derivatives and Similar Financial Instruments and for Hedging Activities

Bengt-Allan Mettinger är redovisningschef på Finansinspektionen. Han medverkade senast i Balans nr 2/1996.