Balans nr 5 1997

Internationellt: IASC – Impairments m.m.

Vid sitt senaste styrelsesammanträde antog IASC ett utkast till rekommendation rörande Impairments, dvs. nedskrivningar. Beslutet var viktigt därför att det banar väg för en rekommendation om redovisning av immateriella tillgångar inklusive goodwill. En förutsättning för att uppnå enighet kring redovisning av immateriella tillgångar är nämligen att det finns regler om när nedskrivning skall ske.

Förklaringen är att IASC vill ta bort den maximitid på 20 år som för närvarande gäller för goodwill och andra liknande tillgångar. I stället skulle avskrivningen få göras över den ekonomiska livslängden som kan vara 40 eller 400 år. Om ett företag väljer en avskrivningstid som överstiger 20 år måste dock ledningen varje år pröva att det verkliga värdet överstiger det bokförda värdet. Den prövningen kallas med IASC-jargong för ”impairment test”.

Utkastet till rekommendation gäller alltså både materiella och immateriella tillgångar. En nedskrivning skall göras så snart som en tillgångs bokförda värde överstiger vad som kallas för ”recoverable amount”. Därmed avses det högsta av tillgångens nettoförsäljningsvärde och nuvärde av framtida inbetalningsöverskott. Eftersom det är ovanligt att kunna fastställa ett försäljningsvärde för anläggningstillgångar är innebörden av rekommendationen att företag måste göra bedömningar av framtida inbetalningsöverskott.

Sådana bedömningar måste göras i två situationer, nämligen dels årligen om ett företag valt att skriva av goodwill över mer än 20 år, dels om en händelse inträffat som gör att en nedskrivningssituation framstår som sannolik.

Exempel på händelser är att marknadens efterfrågan ändrats kraftigt eller en fysisk skada. Dessa exempel är knappast kontroversiella. Det finns emellertid ytterligare ett fall, nämligen att ”resultatrapporter visar att avkastningen på en tillgång är, eller förväntas bli, väsentligt sämre än beräknat”.

En nedskrivning kan bli aktuell antingen för en enstaka tillgång eller för en grupp av tillgångar. Utkastet talar om en ”cash-generating unit”. Därmed avses den minsta enhet för vilken det är möjligt att fastställa in- och utbetalningar. I praktiken berör därför nedskrivningar ofta resultatenheter i företag.

Det nya i utkastet, i förhållande till dagens praxis, är att om en resultatenhet visar på dålig lönsamhet, skall företagsledningen göra en bedömning av framtida in- och utbetalningar för att fastställa om en nedskrivning är nödvändig.

Företagsledningen måste alltså kvantifiera framtida in- och utbetalningar för i princip, all framtid. Utkastet ger viss vägledning om hur denna beräkning skall göras. Det betonas att grunden utgörs av de budget- och framtidsbedömningar som fastställts av företagsledningen. Mer preciserade bedömningar bör högst omfatta fem år. För åren därefter förutsätts att ledningens antaganden om tillväxt inte överstiger vad som kan uppfattas som normalt för branschen och/eller samhällsekonomin.

I utkastet ges också viss vägledning vad gäller valet av diskonteringsränta. Beroende på om prognoserna görs i fasta eller löpande priser skall diskonteringsräntan vara real eller nominell.

I båda fallen förutsätts att företaget också beaktar den risk som är förknippad med verksamheten. Eftersom beräkningarna definitionsmässigt avser tillgångar eller verksamheter som är svåra att värdera, exempelvis goodwill, eller visar en svag lönsamhet så måste diskonteringsräntan ligga relativt högt. Jag skulle föreställa mig att för ett svenskt företag handlar det om en nominell ränta som snarare ligger över än under femton procent.

En nedskrivning skall göras så snart som företaget konstaterat att bokfört värde överstiger ”recoverable amount”. Det behöver inte betyda att nedskrivning måste göras omedelbart efter att ett företag konstaterat att lönsamheten är svag. Kan företagsledningen göra troligt att de aktuella problemen är av övergående natur skall ingen nedskrivning göras.

I de fall som bedömningen av en nedskrivning beror på svag lönsamhet krävs dock en snabb förbättring för att nuvärdet av de framtida inbetalningsöverskotten skall överstiga bokfört värde. Eftersom diskonteringen gör att de betalningsflöden som ligger långt fram i tiden inte blir så mycket värda krävs nämligen antaganden om goda inbetalningsöverskott senast år två eller tre. Skulle företaget inte lyckas uppnå dessa torde en nedskrivning vara oundviklig.

Innebörden är att frekvensen av nedskrivningar, givet att IASC och senare Redovisningsrådet utfärdar en rekommendation i enlighet med utkastet, kommer att öka dramatiskt.

Efter det att en nedskrivning skett skall en bedömning göras av om de orsaker som föranlett nedskrivningen ändrats. Om det som förorsakat nedskrivningen inte längre är för handen skall en reversering av nedskrivningen ske. IASC har alltså på den här punkten valt samma lösning som årsredovisningslagen. Innebörden är att om nedskrivningen beror på svag lönsamhet och lönsamheten senare förbättras skall en återföring ske.

Återföringen får högst göras med ett belopp motsvarande nedskrivningen minskad med eventuella avskrivningar. Återföringsbeloppet skall redovisas över resultaträkningen.

I utkastet finns också utförliga krav på information. Det krav som är det mest kontroversiella gäller information om hur företagsledningen fastställt tillgångarnas nuvärde.

Ledningen måste sålunda motivera om de beaktat inbetalningsöverskott mer än fem år framåt i tiden samt, om tillväxten för denna period överstiger en ”normal” tillväxttakt, skälen till varför en högre tillväxttakt är berättigad.

FRED 13, Derivatives and other Financial Instruments: Disclosures

Det brittiska ASB har skickat ut ett utkast till rekommendation om tilläggsupplysningar rörande finansiella instrument. Syftet med utkastet är att det skall underlätta för dem som läser årsredovisningar att kunna bilda sig en uppfattning om de risker som är förknippade med ett företags verksamhet.

I utkastet görs en åtskillnad mellan kvantitativ information och kommenterande text. Exempel på kvantitativ information är:

  • en tabell som visar lån fördelade på löptider, räntevillkor och valuta

  • en tabell som visar räntebärande tillgångar fördelade på räntevillkor och valuta

  • en beskrivning av företagets kreditlöften med uppgifter om eventuella villkor

  • verkligt värde för varje typ av finansiell tillgång och skuld

  • detaljerade upplysningar om sådana instrument som används för att säkra framtida betalningar.

De kommentarer som företag förväntas lämna gäller dels en beskrivning av olika former av risker, dels vilka åtgärder som vidtagits för att minska dessa risker. Exempel på åtgärder är investeringar i derivat och andra former av finansiella instrument. Om företaget gjort sådana investeringar förväntas det redogöra för på vilket sätt företaget anser sig kunna reducera sina risker.

Huvuddelen av utkastet anger hur informationen kan utformas för att möta de krav som ställs.

Genom att utfärda en rekommendation som enbart tar upp informationsgivningen följer ASB samma linje som tidigare det amerikanska FASB. ASB arbetar emellertid också med en rekommendation som tar upp redovisningen.

Problemet här är att Storbritannien liksom Sverige är låst av EU-direktiven. Man kan därför anta att ledamöterna av ASB kände sig uppmuntrade efter att ha tagit del av kommissionären Montis tal till brittiska revisorer i slutet av april.

Kommissionär Monti förklarar att EU skall ändra EU-direktiven

Mario Monti är ansvarig inom EU för bland annat redovisningsfrågor. Hans budskap till britterna var att det är nödvändigt att EUs lagstiftning utvecklas i takt med redovisningspraxis internationellt. Målsättningen är att lagstiftningen inte skall lägga hinder i vägen för de internationellt verksamma företag som behöver använda IAS för att få riskvilligt kapital.

Det område som Monti särskilt framhöll kräver en ändring av direktiven gäller ”mark to market”. Det går inte att utläsa vad han exakt menar. IASC:s arbete är ju inriktat på att alla finansiella instrument skall värderas till verkligt värde. Om verkligen EU är berett att gå lika långt är oklart.

Positivt är också att Monti sa att det är angeläget att man får mekanismer för att snabbare anpassa direktiven till ändrade förhållanden. Att ”tolka” direktiven, Montis uttryck var ”bend”, för att möjliggöra lösningar som passar för stunden underminerar direktivens trovärdighet. Den översyn som nu inleds kan därför bli ganska genomgripande vilket möjligen väcker oro för att den kan dra ut på tiden.

Monti passade också på att ge en känga till de medlemmar av IASC som ofta röstar för rekommendationsförslag som avviker från nuvarande EU-lagstiftning.

Det man verkar vilja se är att EU-medlemmarna, UK, Nederländerna, Norden, Tyskland och Frankrike, skulle rösta med en röst och att den rösten skulle vara EUs.

Det är knappast realistiskt. För det första verkar det inte vara meningsfullt att ha fem medlemmar som röstar på samma sätt. För det andra verkar Monti bortse från att medlemsländernas uppgift är att rösta för den lösning som de tycker är bäst vilket inte nödvändigtvis överenstämmer med den legala ordningen.

Icke desto mindre har det tagits flera initiativ för att öka det europeiska inflytandet i IASC. EU-kommissionen är sålunda väsentligt mer aktiv. Inför varje styrelsemöte sammanträffar kommissionen med representanter från medlemsländerna för att söka nå enighet kring hur kommissionen skall agera. Kommissionen är också representerad i flertalet av de arbetsgrupper som IASC tillsatt.

Slutligen kan nämnas att de fyra länder samt norden som är ledamöter av IASC också träffas före varje styrelsesammanträde för att diskutera igenom de frågor som väntas komma upp.

Rolf Rundfelt