ASB har efter många och långa diskussioner gett ut en rekommendation som gäller redovisning av goodwill. Nuvarande praxis är att skriva av goodwill direkt mot det egna kapitalet. Motiveringen har varit att goodwill inte är en egentlig tillgång.

Goodwill som en del av en större tillgång

När ASB nu föreskriver att goodwill skall redovisas som tillgång bygger det på att ASB anser att goodwill kan uppfattas som en del av en större tillgång, nämligen investeringen i det andra bolaget, en tillgång som företagsledningen är redovisningsskyldig för.

Avskrivningsperioden för goodwill är den period under vilken värdet på det förvärvade bolaget förväntas överstiga värdet av de enskilda nettotillgångarna. Utgångspunkten är att denna period inte överstiger tjugo år. Om företagsledningen gör bedömningen att det inte går att fastställa någon viss livslängd så behöver goodwillposten inte skrivas av över huvud taget.

Det betyder inte, vilket ASB understryker, att bara för att livslängden för goodwill alltid är osäker, företag kan underlåta avskrivningar. En förutsättning som måste vara uppfylld är att ekonomisystemet är uppbyggt så att det möjliggör en löpande uppföljning av det verkliga värdet.

Den brittiska aktiebolagslagen föreskriver dock att alla tillgångar normalt skall skrivas av. Ett beslut om att inte skriva av goodwill måste därför beskrivas som en ”true and fair override”.

Vidare gäller att företagsledningen måste pröva om det bokförda värdet på goodwillposten är högre än det verkliga värdet. En sådan prövning, en så kallad impairment test, måste göras varje år om avskrivningstiden överstiger tjugo år. På papperet framstår den här testen som krävande.

Det är därför en öppen fråga hur många företag som kommer att välja att avstå från goodwillavskrivningar.

Beträffande negativ goodwill föreskriver ASB att den skall redovisas som en skuld. Skulden skall lösas upp över samma period som de förvärvade icke-finansiella tillgångarna skrivs av. Den praktiska innebörden är att negativ goodwill reducerar anskaffningsvärdet på de icke-finansiella tillgångarna vilket är vad Rådet föreskriver i RR1:96.

Rolf Rundfelt