Varför tycker revisorer så mycket om substantiv och prepositioner? ”Som en konsekvens av den växande betydelsen av de s.k. ’mjuka’ värdena i företagens verksamhet och i deras tillgångsmassa kommer detta utvecklingsarbete ...” Ja, detta är ett ganska representativt sätt att inleda en mening i en Balansartikel.
Detta sätt att bygga satser tycks höra till branschtraditionen. I protokollet från det konstituerande sammanträdet med ”Föreningen Auktoriserade revisorer” å Handelshögskolan den 26. Maj 1923 står bland annat att professor Sillén från flera håll ”fått mottaga framställningar angående önskvärdheten av bildandet av en sammanslutning mellan de auktoriserade revisorerna i Sverige”.
Denna förkärlek för s.k. prepositionsfraser, helst i långa kedjor, märks också i en annan typ av satsbyggnad, omhuldad bland annat i FARs rekommendationer och uttalanden. ”Avvikelser från de i lagen angivna och i återgivna scheman använda uppställningsformerna är medgivna om ...” Den som läser tyska på universitetet får lära sig att denna konstruktion kallas ”utvidgat attribut”. Den student som inte konstruerar om ett s.k. utvidgat attribut till en bisats efter nyckelordet – i en översättning till svenska – får veta att översättningen inte kan betraktas som idiomatisk svenska. Studenten skulle däremot troligen få godkänt med denna omkonstruktion: ”I följande scheman används de uppställningsformer som anges i lagen. Det är tillåtet att göra avvikelser från dessa uppställningsformer, om ...”
Är det bara en omedveten vana att konstruera långa prepositionskedjor? Eller finns det också en tjusning i att se hur långa de kan bli? Det är naturligt att fästa sig vid det gruppspråk som är en del av ens yrkesidentitet. Men det är inte särskilt snällt mot läsarens hjärna att skriva så här för att informera om något nytt och obekant. Som läsare vill vi gärna ha tag på nyckelinformationen så snabbt som möjligt, den bärande del i satskonstruktionen som gör att de andra fraserna lättare faller på plats. För att återvända till redovisningsrekommendationen: Vilka avvikelser handlar det om? Jaha, (efter nio ord) uppställningsformerna.
Som skribent skulle man kunna önska sig att någon hela tiden viskade i ens öra: Till saken! Huvudordet först, bestämningarna sedan. Det viktigaste först, detaljerna sedan. Satsens predikat så tidigt som möjligt – var, när, hur, om och varför först när vi fått nyckeln till budskapet.
Janet Gardell är språkkonsult och har arbetat med olika språkvårdsfrågor åt FAR. Hon tar gärna emot synpunkter och reaktioner.