Balans nr 10 1998

Internationellt: Tre nya rekommendationer från ASB

ASB i storbritannien har de senaste månaderna publicerat tre rekommendationer. Rekommendationerna ligger nära, men är inte identiska med, nyligen utgivna IAS. Dessutom har ASB publicerat ett tillägg till en äldre rekommendation, FRS 5, om redovisning av Private Finance Initiative eller så kallade BOT-projekt.

FRS 11 Impairment of Fixed Assets and Goodwill

Ansatsen i FRS 11 är densamma som i IAS 36; en tillgång skall skrivas ned om dess redovisade värde överstiger det högsta av nettoförsäljningsvärdet och ett nuvärde baserat på en uppskattning av framtida inbetalningsöverskott.

Den viktigaste skillnaden mot IAS 36 är att FRS 11 i några avseenden går längre. Det är alltså en strängare standard vilket framför allt påverkar värderingen av goodwill. Problemet gäller i första hand när det företag som gett upphov till en goodwillpost integreras med andra enheter i koncernen. Det kan då vara svårt att fastställa värdet av det ursprungligen förvärvade företaget och avgöra om goodwillposten behöver skrivas ned. IAS 36 föreskriver då att nedskrivningen skall bedömas utifrån en värdering av den större grupp av tillgångar (resultatenheter) för vilken det är möjligt att göra en värdering. Om ett mindre lönsamt förvärvat företag integreras med en mycket lönsam verksamhet är det sannolikt att resultatet blir att någon nedskrivning inte är erforderlig.

FRS 11 föreskriver att man i sådana här situationer skall göra en uppskattning av det verkliga värdet, och därmed också av ett beräknat goodwillvärde, för de verksamheter som integreras med det köpta företaget. I den integrerade verksamheten kommer det alltså att finnas både förvärvad och en uppskattad, internt genererad, goodwill. (Den senare finns naturligtvis bara som minnesnotering, den återfinnes alltså inte i redovisningen.) Visar det sig att goodwillvärdet är för högt upptaget skall den skrivas ned. Nedskrivningen fördelas då proportionellt mellan den förvärvade och den internt genererade goodwillposten.

En annan viktig skillnad gäller uppföljningen av de antaganden som gjorts vid uppskattningen av framtida inbetalningsöverskott. FRS 11 föreskriver att varje gång som ett företag gjort en uppskattning av framtida inbetalningsöverskott i syfte att pröva om en nedskrivning är erforderlig så skall man under de kommande fem åren jämföra utfallen med uppskattningarna. Om de faktiska kassaflödena är så mycket lägre än de som antogs att en nedskrivning hade blivit erforderlig, så skall en nedskrivning göras i efterhand. Det kan uttryckas som att uppskattningen av framtida inbetalningsöverskott görs om men med vetskap om de faktiska kassaflödena för de år som gått.

FRS 12 Provisions, Contingent Liabilities and Contingent Assets

Den arbetsgrupp inom IASC som ledde arbetet på rekommendationen om avsättningar mm leddes av ASB:s ordförande, Sir David Tweedie. Den brittiska rekommendationen och IAS 37 om Provisions överensstämmer därför nästan helt.

FRS 13 Derivatives and Other Financial Instruments: Disclosures

FRS 13 är en mycket omfattande rekommendation (165 sidor) som behandlar i huvudsak samma frågor som IAS 32. Det rör sig alltså om en rekommendation som syftar till att förbättra informationen om förekomsten av framför allt derivatinstrument i företagen och motiven för detta. Rekommendationen tar alltså inte upp de frågor som IASC behandlar i sitt nyligen utgivna utkast till rekommendation om redovisning av derivat, dvs E62.

FRS 13 behandlar informationsgivningen både i finansiella företag, banker osv, och i icke-finansiella företag. De avsnitt som torde ha störst intresse för svenska läsare är de som innehåller exempel på hur informationen kan lämna. Exemplen utgörs både av allmänna beskrivningar av exempelvis varför företaget skyddat sig mot en viss typ av risker och av kvantitativa uppgifter om bland annat det verkliga värdet av terminskontrakt och andra derivat.

Private Finance Initiative

Med Private Finance Initiative avses projekt där staten överlåter ansvaret för ett projekt till ett privat bolag. Det bäst kända svenska exemplet på ett sådant projekt är Arlandabanan. Här har alltså staten träffat en överenskommelse med ett privat konsortium att konsortiet skall uppföra Arlandabanan. Konsortiet står för alla kostnader men har sedan rätt att uppbära intäkterna från trafiken under ca 40 år. Efter avtalstiden övergår anläggningarna till staten. Det finns många andra liknande exempel både i Storbritannien och andra länder. Det kan gälla uppförande och drift av sjukhus, vägar, broar mm.

Det problem som det brittiska tillägget till FRS 5 diskuterar är om det är staten eller (i det svenska exemplet) konsortiet som skall redovisa anläggningen som tillgång. Den enskilt viktigaste faktorn som avgör svaret är vilken av parterna som gynnas eller drabbas av att resultatet avviker från vad som förväntats. I tillägget talas om ”variations in property profits”. Sådana avvikelser kan förklaras av förskjutningar i efterfrågan.

Ofta är detta den viktigaste faktorn när man avgör vilken part som skall ta upp tillgången i sin balansräkning. Om, vilket torde vara regel, det är operatören som drabbas eller gynnas av en lägre/högre efterfrågan än förväntat, så är det operatören som står för riskerna och följaktligen skall redovisa tillgången som sin. Har å andra sidan staten garanterat en viss volym är det en stark indikation på att det är staten som står för riskerna och är den reella ägaren. Andra viktiga faktorer att beakta är vilken part som står för eventuella kostnadsöverdrag samt vad som händer om ny teknik eller nya konkurrenter väsentligen ändrar förutsättningarna för driften.

Rolf Rundfelt