Revisorer har redan från den 1 juli 1985 kunnat ingå i tingsrätt/hovrätt i egenskap av ekonomiska experter i enlighet med 1 kap 8 § resp. 2 kap. 4 a § rättegångsbalken (RB). Det är dessutom inte ovanligt att revisorer – liksom andra specialister – åberopas av parterna som sakkunniga vid rättegång (i enlighet med RB 40 kap.). Däremot har jag inte tidigare hört talas om att en revisor uppträtt som rättegångsbiträde, dvs. som biträde till part eller parts ombud. I det senare fallet synes dock en förändring ha inträffat.

Fenomenet revisorer som rättegångsbiträden är således, vad jag vet, nytt och väcker intressanta frågeställningar. Överhuvudtaget kan det vara av intresse att fundera kring om en ökad användning av revisorer i rätten – som experter, sakkunniga respektive biträden – skulle kunna förbättra kvaliteten i domstolsprocessen.

Vad är då skälet till att revisorer alltmer synes bli involverade i rättegångsprocessen? Orsaken är naturligtvis i första hand att för saken väsentliga frågor ligger utanför rättens respektive ombudens normala verksamhetsområden eller kompetens. Detta beror i sin tur på att många kunskapsområden fördjupats så mycket att det inte längre är möjligt för andra än specialister att tillräckligt behärska stoffet.

Jag har i mitt bakhuvud ett tidigare uttalande om att kunskapsmängden skulle fördubblas vart fjärde år. Även om tillväxten inom ett specialområde skulle vara lägre är det uppenbart att den kunskapsvolym som i dag kan behöva beaktas är så stor att den ofta fordrar den djupa kunskap som endast specialister besitter. Därutöver kommer de allmänt sett ökande kraven – manifesterade bland annat genom ökande skadeståndskrav – på att den professionelle aktören bara åtar sig uppdrag som vederbörande behärskar.

Medvetenheten har ökat

Med en blick i backspegeln kan man konstatera att exempelvis revisorer förr nog kunde äta sig uppdrag avseende vissa familjerättsliga åtgärder, som revisorerna – objektivt sett – inte kunde ha varit tillräckligt kunniga om. Det motsvarande kan även tänkas ha inträffat när det gällde konsultationer i besvärligare skattefrågor. Medvetenheten om denna problematik har dock ökat och det får i dag antas att nämnda exempel på frågor numera hänvisas till specialister inom eller utom revisionsbyråerna. Man kan sörja över att intressanta frågor därmed försvunnit från mångas arbetsbord. Kravet på professionalism ger dock inget val. Det förefaller rimligt att en motsvarande utveckling ägt rum/äger rum för andra professionella, bland annat för jurister.

När en revisor anlitas vid rättegång i någon av de tre inledningsvis uppräknade rollerna är det i första hand revisorns yrkesmässiga specialkompetens som man önskar ta del av. Det finns därför skäl att överväga biträde av en revisor när viktiga frågeställningar ligger inom revisorns sedvanliga kompetensområde, dvs. revision eller redovisning. Utöver dessa kärnområden kan enskilda revisorer besitta särskild kompetens inom andra revisorsyrket närliggande områden såsom exempelvis avseende företagsvärdering.

Förtydliga komplicerade samband

Jag vill även framhålla det värde som kan finnas i att revisorn har möjlighet att, inom sitt kompetensområde, på ett pedagogiskt sätt förtydliga komplicerade samband och frågor. Med risk att trampa enskilda på tårna är det min uppfattning att jurister, generellt sett och innefattande både domare och advokater, har förhållandevis grunda kunskaper vad gäller redovisning, revision och närliggande ämnesområden.

Det finns därför ett behov av revisorn som kunskapskälla i dessa avseenden både inom rätten, dvs. som expertrådgivare till domare och nämndemän, och i rätten som sakkunnig eller biträde för parterna. Det förvånar mig därför bland annat att revisorer hittills så sällan anlitats som ekonomiska experter i rätten.

Efter dessa mera allmänna betraktelser något specifikt om den eventuellt nya trenden – revisorer som rättegångsbiträden. Under den senaste tiden har jag tagit del av två tvistemål där auktoriserade revisorer varit rättegångsbiträden. I det ena målet hade båda parter en auktoriserad revisor som biträde (och revisorer som sakkunniga). Jag har förstått att även andra ombud överväger motsvarande arrangemang.

Vad kan då skälen vara för ombudet/klienten (nedan ombudet) att anlita revisorn som biträde i tvistemål i stället för att åberopa revisorn som sakkunnig?

I många fall – kanske de flesta – då en revisor involveras kan det förmodligen räcka med att anlita revisorn som sakkunnig. Utöver frågor av liten betydelse bör detta även gälla när de förhållanden som ska belysas är avgränsade och det står klart att motparten inte för sin del kommer att anlita annan sakkunnig i samma fråga. Skulle sakkunniga anlitas av bägge parter kan det ju visa sig att experterna är oense och att förhöret av de sakkunniga fordrar expertkompetens för att säkert nå ända fram.

Både som biträde och som sakkunnig

Det kan därför ibland tänkas bli erforderligt med revisorer både som biträden och som sakkunniga. Kostnads- och resultataspekterna får i sådana fall vägas mot varandra.

Om bara den ena parten använder sakkunnig kan finnas behov av expertbiträde för motförhöret (lika med motpartens förhör av den sakkunnige som den andra parten åberopat) respektive återförhör (lika med parts ytterligare förhör av ”den egna” sakkunnige efter motförhöret).

Detta bör särskilt gälla om frågeställningarna ligger utanför ombudets kompetensområde och är komplexa samt om det finns risk för att motpartens förhör/svaren kan erfordra nyformulerade frågor och/eller viktiga tillägg i den avslutande pläderingen. Vid motförhör kan dessutom finnas behov av expertkompetens för att kunna utröna den sakkunniges yrkesskicklighet respektive för att penetrera frågan om den sakkunnige byggt sina uttalanden på för målet relevanta förutsättningar.

Slutligen förefaller det rimligt att frågan om expertbiträde aktualiseras när det framkommer att motparten avser att använda sig av sådant biträde.

Från fall till fall

Eftersom advokater liksom revisorer kan ha mycket olika inriktning och kompetens – utöver respektive kärnområden – måste behovet av biträde alltid avgöras utifrån förutsättningarna i det enskilda fallet. Detta gäller även frågan om ett biträde enbart ska verka som stöd till ombudet före och under rättegången eller om biträdet även ska delta aktivt i domstolen i ett eller flera av momenten sakframställning, vittnesförhör och plädering.

En revisor saknar normalt djupare kunskaper om regelverk och praxis för en rättegång.

Det måste därför åligga ombudet, vid rollerna biträde och sakkunnig, respektive rättens ordförande eller annan domare, vid rollen som ekonomisk expert, att informera en revisor om de olika förutsättningar och förhållanden som ska beaktas. Häri inryms vid biträdesrollen bland annat syftet med och principiellt innehåll i sakframställning respektive plädering samt regler/praxis för och utförande av vittnesförhör och förhör av sakkunniga. Därutöver måste naturligtvis ombudet i dessa fall ansvara för den principiella inriktningen av arbetet i rätten samt för arbetsuppdelningen.

En revisor ska, i enlighet med yrkeskodex och generellt sett, utföra alla uppdrag med självständighet och objektivitet. För en revisor i biträdesrollen skulle ett sådant förhållningssätt ibland kunna tänkas komma i motsatsställning till plikten, som gäller för ombudet/advokaten, att efter bästa förmåga tillvarata klientens intressen. Eventuellt möjliga kollisioner bör därför inventeras i förväg.

Känslomässigt laddat

Jag kan också kunna tänka mig att det för många revisorer skulle kunna bli känslomässigt laddat och kännas besvärande att behöva ”gå hårt åt” vittnen och sakkunniga – särskilt om dessa personer är branschkollegor. Måhända är dock detta grundat på en missuppfattning om motförhörets (”korsförhörets”) innehåll och inriktning i tvistemål och kanske inte något egentligt problem.

En revisor måste även noga överväga om ett biträdesuppdrag är förenligt med kravet på revisorns oberoende. Det synes klart att en revisor inte bör anta ett uppdrag som biträde till part som samtidigt är revisorns revisionsklient eftersom revisorns oberoende i revisionsuppdraget då skulle kunna ifrågasättas.

Som framgått av det ovan sagda har jag en positiv inställning till att yrkesrevisorns kompetens används mer vid rättegångar. Denna inställning stöds också av mina egna – förhållandevis ringa – erfarenheter av revisorns tre alternativa roller i rätten. Ett utnyttjande av revisorerna kräver naturligtvis att revisorerna själva är intresserade av dylika, delvis annorlunda, arbetsuppgifter. Om revisorer fortsättningsvis kan komma att i någon större omfattning uppträda i rätten återstår dock att se. Skulle så bli fallet finns det skäl att ta till vara den möjligheten redan i första instans – därefter kan det ibland vara för sent.

Auktor revisor Gunnar Blomberg är verksam vid BDO Feinstein i Stockholm.