ICAEW, den engelska revisorsorganisationen, har gett ut en bok i vilken man diskuterar ett antal aktuella redovisningsfrågor. Boken innehåller 12 artiklar varav fem behandlar övergripande problem och de resterande sju mer specifika frågor. Den artikel i den första gruppen som intresserade mig mest behandlar IASC:s framtid och IASC:s betydelse för den engelska normgivningen och är skriven av David Cairns, IASC:s tidigare generalsekreterare. Att artikeln är intressant beror på att den tar upp till diskussion samma typ av frågor som är aktuella också i Sverige.

Den möjligen viktigaste av dessa gäller ASB:s, dvs. den brittiska motsvarigheten till Redovisningsrådet, framtid givet att IASC klarar att möta de krav som ställts av de myndigheter som svarar för tillsynen av kapitalmarknaderna, nämligen IOSCO. Michael Sharpe, IASC:s tidigare ordförande, har argumenterat för att nationella normgivare inte längre behövs utan att varje land bör implementera IAS:s utan ändringar. Innebörden är naturligtvis att såväl ASB som Redovisningsrådet förvandlas till att översätta och eventuellt också kontrollera efterlevnaden av de olika IASC rekommendationerna. Den här utvecklingen är förmodligen inte lika främmande för svenska företag som för brittiska. Sverige, som ett litet land, har länge accepterat internationella, framför allt amerikanska, redovisningsprinciper. Storbritannien däremot, uppfattar sig som ett av de länder som går i spetsen för utvecklingen av god redovisningssed. Brittiska principer skiljer sig på flera områden från vad som förordas av IASC och ofta med goda skäl. Att brittiska företag skulle acceptera att ASB ger upp sin ställning till förmån för IASC är knappast realistiskt. I stället är det rimligt att utgå ifrån att ASB, tillsammans med representanter för normgivande organisationer i bland andra USA, Australien och Kanada, kommer att arbeta tillsammans med IASC som jämbördig part, med målsättningen att ta fram nationella rekommendationer som är så lika som möjligt. Det lär dock dröja många år innan vi får en fullständig harmonisering, om detta någonsin kommer att ske. Cairns pekar som exempel på redovisningen av skatter och pensionskostnader. På båda dessa områden menar han att Storbritannien har bättre lösningar än de som rekommenderas av IASC. Samma sak gäller för finansieringsanalyser där ASB har tagit fram en rekommendation som kan karakteriseras som en vidareutveckling av den rekommendation som IASC gett ut.

Redovisningsrådets situation är annorlunda än ASB:s. Vi har inte tillnärmelsevis samma resurser och inte heller samma traditioner. Trots det är det oklart om svenska företag är beredda att gå över till en total uppslutning bakom IASC. IAS:s har visserligen stora fördelar framför svenska principer som utländska investerare inte kan förväntas vara bekanta med. Detta är dock knappast ett argument för de företag som inte vänder sig till utländska kapitalmarknader. Dessa företag kan förväntas vara kritiska till den väsentliga skärpning av redovisningspraxis som följer med en övergång till IAS:s.

Ett annat av de mer övergripande kapitlen som jag fann intressant gällde synen på och erfarenheterna från den brittiska Review Panel. Panelens uppgift är att avgöra om ett visst företags redovisning är förenlig med god sed. Ett ifrågasättande kan föranledas av en tidningsartikel eller av en granskning från Börsens sida.

Mellan 1991 och 1996 har 261 företags årsredovisningar hänskjutits till Panelen.

Efter att Panelen inlett en granskning följer ett antal sammanträden där representanter för företagsledningen och revisorerna ges tillfälle att argumentera för den valda redovisningsmetoden. Vanligen leder dessa diskussioner till att ärendet avskrivs. I 39 fall har dock avvikelsen från god sed uppfattats som så allvarlig att Panelen underkänt redovisningen vilket i sin tur medfört att företaget tvingats göra om jämförelsetalen i nästkommande årsredovisning (i 30 fall) eller att låta trycka upp en helt ny årsredovisning (i nio fall).

Det som kan uppfattas som förvånande är att företagsledningarna gått med på detta. Deras förhandlingsposition är dock allt annat än avundsvärd. Skulle de vägra har Panelen deklarerat att de kommer att föra tvisten vidare till domstol. Skulle denna döma i Panelens favör måste ledningen svara för kostnaderna för omtryckning ur egen kassa.

I kapitlet redogörs också för attityderna till Panelen hos det brittiska näringslivet. Inte oväntat tillmäts Panelens utslag stor vikt. Flertalet anser att Panelen fyller en viktig funktion för att skapa tilltro för normgivningen. En minoritet anser dock att Panelen ofta går in i detaljer och bygger sina utslag alltför mycket på en bokstavstokning av ASB:s rekommendationer.

Rolf Rundfelt

(Accountancy books, 277 sidor. Pris ca 49 GBP).