EU-Kommissionen diskuterar redovisningsfrågor med ett antal organisationer. Viktigast är den så kallade Kontaktkommitten. Den består av representanter för medlemsländernas regeringar, dvs i Sveriges fall Justitiedepartementet. Kontaktkommitten sammanträder 2–3 gånger per år och ger då råd till Kommissionen i olika frågor.
En stor del av Kommissionens arbete med redovisningsfrågor handlar om förhållningssättet till IASC:s förslag till rekommendationer. För att bereda dessa frågor har Kommissionen och Kontaktkommitten bildat en teknisk arbetsgrupp som sammanträder 3–4 gånger per år, normalt i samband med IASC:s styrelsemöten. Nästa möte med gruppen är planerat till slutet av juni i Stockholm.
En tredje grupp är European Accounting Advisory Forum. Den har en bredare sammansättning och omfattar representanter för både de som upprättar och använder redovisningsinformation. Diskussionen de senaste åren har gällt om den här gruppen fyller någon funktion. Kommissionen har nu lagt fram ett förslag där man framför allt ser Forum som en arena där representanter för medlemsländernas normgivande organisationer, dvs. i första hand Redovisningsrådet, kan mötas.
Avsikten är dock inte att göra Forum till en europeisk normgivare. Det är en alltför het potatis för att Kommissionen skulle våga lägga fram ett sådant förslag även om det är få som betvivlar att Kommissionen gärna skulle vilja gå den vägen.
Nu verkar det som om Kommissionens ambitioner att vara ledande i arbetet på att harmonisera den europeiska redovisningen kan komma att tas över av Tyskland. I Tyskland har normgivningen hittills huvudsakligen skett genom lagstiftning. Nyligen har dock fattats ett beslut att bilda ett partssammansatt Redovisningsråd. Rådets första sekreterare är doktor Biener, välkänd som det tyska Justitiedepartementets mångårige talesman i redovisningsfrågor.
En viktig uppgift för det tyska Rådet är att implementera IASC:s rekommendationer. Genom en ny lagstiftning är det numera möjligt för tyska större företag att upprätta sin årsredovisning enligt IAS även om man därigenom avviker från krav i den tyska lagstiftningen. Förutsättningen är dock att man håller sig inom de ramar som sätts av de 4:e och 7:e EU-direktiven.
Den budget man arbetar med är inledningsvis fyra miljoner D-mark. Det finns emellertid planer på att gå upp till åtta miljoner. Det betyder i så fall att man får mer pengar att röra sig med än någon annan normgivande organisation inom redovisningsområdet bortsett från det amerikanska FASB. Dr Biener har redan nämnt möjligheten att inleda ett samarbete med andra europeiska normgivare. En inte alltför långsökt gissning är att Tyskland har ambitionen att bli den kontinentala motvikten till den anglo-sachsiska redovisningen.
Den här utvecklingen har en koppling också till de diskussioner som förs inom IASC på en omorganisation av IASC:s sätt att arbeta. Särskilt FASB vill ha ett större inflytande över den framtida normgivningen. För att FASB skall ställa upp på arbetet att skapa rekommendationer som omfattar också amerikanska företag kräver FASB att normerna skall tas fram av en liten grupp heltidsanställda normgivare. I den här gruppen skulle kärnan utgöras av de nuvarande så kallade G4-länderna, dvs. USA, Storbritannien, Kanada och Australien. Därutöver har bland andra Tyskland nämnts som en kandidat.
Ett förslag till IASC:s framtida struktur väntas läggas fram under sommaren. Det kommer säkert att bli kontroversiellt. Flertalet länder anser att IASC fungerar bra och att det inte krävs några större ingrepp. Framför allt vänder man sig emot ett förslag som förts fram, nämligen att beslutet att ge ut nya rekommendationer skulle fattas av den nya, lilla kärngruppen av länder och inte av styrelsen i sin helhet.
Rolf Rundfelt