Storbritannien, liksom Sverige, arbetar på att införa nya regler för redovisning av pensionsskulder. Utgångspunkten för båda länderna är IAS 19, dvs. IASC:s rekommendation om Employee Benefits. Det finns dock en väsentlig skillnad mellan ED 20 och det förväntade innehållet i ett kommande svenskt utkast till rekommendation. Det gäller redovisningen av så kallade aktuariella vinster och förluster. Sådana vinster och förluster kan vara mycket stora. De orsakas till exempel av att marknadsräntorna ändras. En sänkning av ränteläget på det sätt som vi upplevt senare år medför en mycket kraftig ökning av pensionsskulderna vilket alltså är en aktuariell förlust. Ett annat exempel är om ett företag satt av medel till en pensionsstiftelse där en kraftig uppgång av börskurserna kan ge upphov till stora oplanerade vinster. Enligt IAS 19 är det tillåtet att fördela den här typen av vinster och förluster på upp till 20 år. Detta är något som företagen slagits hårt för. Fördelningen gör att pensionskostnaden för enskilda perioder jämnas ut och man undviker de hopp som annars skulle bli följden.
Enligt ED 20 strider en sådan här fördelning mot det grundläggande kravet att balansräkningen skall redovisa det verkliga värdet på alla skulder. Det är en synpunkt som också delas av EU-kommissionen. Kommissionen har gått så långt att man menar att en fördelning av aktuariella vinster och förluster står i strid med EG-direktiven. I ED 20 föreslås därför att företag alltid skall ta upp pensionsskulden till sitt verkliga värde liksom för eventuella stiftelsetillgångar. Vinsterna och förlusterna skall dock inte redovisas över resultaträkningen. I stället föreslås att de skall redovisas över den kompletterande resultaträkningen som brittiska företag måste lämna, dvs. den så kallade Statement of Total Recognized Gains and Losses.
Rolf Rundfelt