Björn Runeborg, född i Visby 1937, bosatt i Södertälje, gick ut från Handels i Stockholm 1960. Dock inte med någon speciell inriktning mot redovisning.
– Jag var mest intresserad av nationalekonomi och ekonomisk geografi. Jag hade William William-Olsson som professor och han inspirerade mig.
Efter sin examen kom Runeborg till Saab i Linköping där han arbetade en tid, först på personalavdelningen och sedan på ekonomiavdelningen.
– Jag satt och gjorde budgetar och sånt.
Men redan då skrev han. Som student fick han pris i en novelltävling som Bonniers arrangerade och han fortsatte skriva på kvällarna. 1962 debuterade han med ”Utflykten”, en berättelse om en firmafest på ett pensionat, med en kamrer har huvudrollen.
Björn Runeborg har publicerat ett 30-tal böcker sedan dess (och en hel dramatik). Ett par av böckerna har också dramatiserats för TV, ”Xerxes” och ”Vargguden”. 1996 kom ”En tid i Visby”, ur vilken Balans nu publicerar ett avsnitt. I den boken, som nominerades till Augustpriset det året, är det en revisor i huvudrollen.
– Det yrke man väljer står nog i relation till en inre upplevelse av tillvaron som till exempel hotande eller oförklarlig.
Människan söker balans, man kan då välja ett arbete som uppväger en annan känsla. Kanske en revisor vill balansera en känsla av metafysisk osäkerhet.
– Litteratur handlar mycket om dessa frågor, säger han.
Till sist några recensionsutdrag från mars 1996 om revisor Henry Reingarts speciella balansgång i Visby:
”... en roman som på en gång är absurdistiskt underhållande och genomsyrad av ett vemodigt allvar. Med sitt öga för det komiska i människors beteende och sitt öra för det tragiska i deras längtan rör sig Björn Runeborg som något av en Gogol i den svenska samtiden.” (Leif Nylen, DN)
”... det finns hos Runeborg samtidigt en sådan förtrogenhet med människor, miljöer och inte minst tidsandan, att man i förbifarten får ett helt litet miniatyrporträtt av det svenska samhällstillståndet i mitten av 90-talet, så mycket mera tänkvärt som det lägger sig vid sidan av schablonerna.” (Nils Schwartz, Expressen)
Auktoriserade revisor Kristian Struve
Struves Revisionsbyrå
Vårdklockegatan 15
621 57 Visby
Bäste revisor Struve!
Jag har med stort intresse tagit del av Er annons i tidskriften Ekonomi & Styrning, där Ni, för eventuell anställning vid Er byrå i Visby, söker en nyutexaminerad ekonom med särskilt intresse för revision. Jag vill med detta brev ansöka om att få den ledigförklarade platsen.
Mina meriter framgår av vidfogade meritförteckning.
Som synes har jag mångårig erfarenhet som siffergranskare och revisor vid olika byråer i Stockholmstrakten, en praktik som också länge var mitt levebröd. Jag blev tidigt, på grund av mina föräldrars och sedan också mina morföräldrars död, tvungen att försörja mig själv och har av den anledningen inte kunnat fullborda mina studier förrän nu, vid trettitvå års ålder. Det kan synas sent, men uppvägs hoppas jag av gedigna kunskaper, grundade på en omfattande praktik, men framför allt på ett brinnande intresse för revisionen som sådan. Jag vågar rentav gå så långt som att påstå, att jag omfattar denna verksamhet med lidelse och min högsta önskan är att en gång bli auktoriserad revisor och vinna inträde i Föreningen Auktoriserade Revisorer, FAR, där jag förstår att Ni, revisor Struve, är medlem. Det skulle för mig kännas också som ett inträde i samhället.
Min lidelse, som gör att jag uppfattar mitt yrkesval mer som ett kall än en vanlig taktisk anpassning till arbetsmarknaden, går tillbaka på en tidig upplevelse av de balanserade kontosystemens skönhet. Någon gång under mina gymnasiestudier – jag gick ekonomisk linje – upptäckte jag denna ordning, som naglade fast ett svåröverblickbart flöde i ett tillstånd av absolut jämvikt. Att något sådant var möjligt slog mig med häpnad och entusiasm, en entusiasm som alltjämt driver mig och får mig att sitta timme efter timme framför min Twinhead.
Att jag nedtecknar dessa högst privata synpunkter beror naturligtvis på att Ni, revisor Struve, i Er annons uttrycker önskemål om sådana. Det är också en anledning till att jag fäste mig vid annonsen, eftersom ett sådant önskemål antyder en uppfattning om revisorsuppdraget som något som är knutet till personligheten, en uppfattning jag själv delar. Jag menar rentav att denna personlighet bör äga en särskild känslighet för livets skönhet och harmoni och en insikt om hur lätt denna harmoni kan slitas i stycken av obalanserade krafter.
Med förhoppning om ett positivt svar på min ansökan tecknar jag
Henry Reingart, revisor.
Med det här ansökningsbrevet inleds Björn Runeborgs roman ”
Henry Reingart får anställningen hos revisor Struve i Visby (se föregående sida). Efter en delvis dramatisk överresa och en förvirrad och förvirrande första dag i Visby är han nu i det tredje kapitlet av Björn Runeborgs roman ”
På morgonen blåste det kraftigt, en torr, envis västvind som utplånat all väta från dagen innan. Han fick riktigt trycka sin tunga kropp mot den när han gick och ögonen tårades. Först innanför stadsmuren gick det lättare att gå. Överallt mötte han skolbarn på väg och han hoppades att Carolin skulle vara ute ur huset innan han kom fram. Han ville inte möta henne förrän hon fått brevet och missförstånden från det första mötet var utredda. Annars var risken stor att dessa bara skulle fortplanta sig och ge upphov till nya missförstånd. När han tänkte på det ångrade han att han inte sett till att få iväg brevet redan kvällen innan.
Till sin överraskning hittade han genast rätt och såg på långt håll Carolin lämna huset med sin mountainbike. Hon lyfte ut den från den lilla trädgården och han hejdade sig tills hon försvunnit i gränden mittemot. Hennes sätt att resolut vända ryggen åt huset oroade honom av någon anledning, som om gesten också gällde honom.
Makarna Struve satt fortfarande vid frukostbordet, där också muggen med hans namn på stod framme.
– Dags att lägga upp fälttågsplanerna, sa Struve. Har du möjlighet att komma lite tidigare vore det bra. Innan Carolin ger sig iväg. Jag vill ha alla samlade, så ingenting klickar under dan. Eller hur, Florence? Är det inte så?
– Jag ber om ursäkt, sa Henry. Jag visste inte hur dags.
– Naturligtvis visste du inte, sa Florence. Och om det inte passar dig att komma kvart i åtta ...
– Det passar mig alldeles utmärkt.
– Ingenting att diskutera, sa Struve. Du börjar inte din tjänst förrän i morgon.
– Varför måste du då ge honom dåligt samvete det första du gör?
– Så tror jag inte Henry uppfattade det.
– Absolut inte.
– Som du ser, Henry, är jag på din sida, sa Florence. Jag kommer inte att tillåta några övertramp från den där buffeln.
Hon slog Struve lätt på axeln när hon passerade bakom honom med ett brödfat i handen.
– Dessutom är dagens planering redan avklarad. Vi ska göra en utflykt, med mig som chaufför.
– En liten introduktionsrunda bara, fyllde Struve i. Jag vill gärna presentera dig för dom viktigaste kunderna.
– Med lunch nånstans på landet.
– Är det verkligen nödvändigt? frågade Henry.
Struve kastade en blick på hustrun.
– Hur menar du, Henry?
– Jag skulle föredra att få börja arbeta direkt. Att bara åka runt och hälsa på folk känns ganska onödigt. Jag är ju bara din medhjälpare.
– Men du kommer att arbeta mycket självständigt.
– Ja, men då räcker det säkert med att jag presenterar mig när jag kommer dit.
Struve kastade en ny rådvill blick på Florence.
– Du vill att vi ska inställa den här utflykten, Henry? sa Florence och hennes röst lät öm, som om hon frågade för att tröstra honom.
– Ja. Om den är menad för min skull.
– Absolut. Vi ville visa dig lite av landskapet också. Du har ju inte varit här förut.
– Det är mycket vänligt. Men jag föredrar att ta det så småningom. Jag vill komma igång med arbetet först.
– Ja, i så fall. Då inställer vi utflykten, Kristian.
Struve reste sig.
– Jag går ner och ringer Furulund direkt, sa han. Så kan du sätta igång där före lunch. Det passar bra. Dom har ett halvårsbokslut som ska gås igenom.
Han försvann nerför trappan till kontorsvåningen, kanske en aning för hastigt.
– Det var inte min mening, sa Henry. Jag hoppas han inte?
– Nej då. Det behöver du inte oroa dig för.
– Men jag känner att just i den här situationen, när allting är väldigt nytt för mig, så behöver jag komma igång.
– Jovisst, Henry. Jag förstår precis.
Hennes röst var mjukt deltagande och mot sin vilja lät Henry sitt inre smekas av den.
Som för att skyla över började Florence tala om något helt annat. Hon frågade om Henry ville gå med på en middag som anordnades av föreningen ”Utile Dulci”, där hon och Struve var medlemmar. Den skulle äga rum på lördagskvällen på Stadshotellet och medlemmarna fick ta med sig vilka gäster man ville. Hon var inte säker, men trodde att Carolin och hennes pojkvän Johan också skulle vara med. Den upplysningen och en önska att gottgöra sin halsstarrighet nyss, fick Henry att genast tacka ja.
Tio minuter senare var han på väg till sitt första uppdrag. Struve körde honom, han skulle själv göra ett annat besök, och beskrev under bilfärden det företag Henry skulle få hand om. Det rörde sig om en städfirma i stark expansion, vars små blålackerade skåpbilar man stötte på överallt på ön. Struve beskrev företagets redovisningssystem som ambitiöst och föränderligt i takt med expansionen.
– Det blir nånting för dig att bita i, sa han.
Henry ställde några frågor som Struve bara kunde ge ungefärliga svar på, eftersom det varit Henrys föregångare, vars namn han fortfarande inte fått höra, som haft hand om företaget. Kanske, tänkte Henry, lät Struve honom ta över ansvaret alltför lättvindigt, men eftersom han någonstans var säker på att han skulle klara av det, oroade det honom inte. Istället sysselsatte han sig med det som hänt vid frukosten, satt fångad i den atmosfär han själv skapat med sin tanklöshet och ångrade sig till ingen nytta.
Struve tog upp saken när de kom fram till företaget, HW-städ, och parkerat bland de omtalade firmabilarna. Han stängde av motorn och blev sittande med greppet om startnyckeln, innan han drog ut den.
– Jo Henry, sa han. Jag måste få säga dig att jag tycker det var skönt att den där utflykten inte blev av. Det var bra att du sa ifrån.
– Jag vet inte.
– Jo. Jag är tacksam för det.
Han drog ur nyckeln och vände sig till hälften mot Henry, utan att se honom i ögonen.
– Det var nog i själva verket nånting sånt här jag hoppades på när jag fastnade för ditt brev. En ny ordning. Det är ju inte bara av godo som du förstår, att blanda ihop arbete och familjeliv som vi gör. Florence är ju en stark personlighet, som du säkert redan har märkt.
– Ja.
– Som vill sätta sin prägel på företaget, utan att vara direkt involverad i arbetet. Och när det gällde din föregångare så blev situationen till slut ohållbar. Men du verkar på ett helt annat sätt kunna sätta gränser. Och det känns betryggande.
– Jag kommer att koncentrera mig på arbetet om det är det du menar?
– Precis. Jag skulle rentav önska ...
Han fullbordade inte meningen, försjönk istället i ett inre betraktande av det han tänkt säga, med blicken mot den låga, nästan fönsterlösa byggnaden framför dem.
– Nå, det kan göra detsamma, sa han. Nu går vi in, så ska jag presentera dig för Levander. Han är ekonomichef.
Denne Levander syntes sedan inte mycket till. Henry hänvisades till ett trångt och stökigt rum, där han fick hjälp av en kvinnlig kontorist, som tog fram det material han behövde. Hon hette Anneli Evaldsson och var möjligen i hans egen ålder, påminde honom avlägset om Janet, med sitt blonda krusade hår och en kantig blekhet i hela sin uppenbarelse. Också hennes sätt att hantera datorn som fanns i rummet som om den vore en leksak liknade något hos Janet. Det distraherade honom först, han kom på sig med att stirra på henne när hon tryckte på tangenterna, men snart var han så inne i arbetet att han märkte hennes närvaro bara när han måste be om assistens. Då såg hon uppmärksamt på honom, som om hon i sin tur måste koncentrera sig för att verkligen uppfatta vad han frågade efter.
Långsamt öppnade sig företagets ordning för honom. Han visste ju att den fanns där, osynlig till en början, och att han skulle finna den om han på rätt sätt kastade sig in i sitt sökande. Konsten var, för honom, att våga förlora sig i detaljer utan att ändå förlora sig. När han hållit på en stund, upplevde han en särskild sort vakenhet, som innebar en skiktning i medvetandet, där den ena delen övervakade och styrde den andra delen, som var den som gav sig hän i en sorts tankemässig fingerfärdighet, som också var en njutning. I det stadiet hade han svårt att hålla tillbaka sin otålighet, när kvinnan inte fort nog försåg honom med de uppgifter han behövde. Han måste ju röra sig framåt med hjälp av denna skiktade vakenhet, sådant var hans arbete! Dess belöning var att ordningen till slut utbredde sig framför honom och han kände sig både lycklig vid tanken på detta och frustrerad av det han uppfattade som hennes tysta motstånd.
När han kände sig som mest i rörelse var det dags för lunch. Anneli påminde honom om det och han gick motvilligt med till lunchrestaurangen, som var gemensam för flera företag i området. Nästa dag, sa han sig, skulle han ta smörgåsar med sig, så han slapp detta avbrott.
– Det är väldigt vad du håller på, sa Anneli när de satt mittemot varann vid ett av de långa borden. Det var nästan så jag inte vågade säga till.
De var de enda matgästerna i lokalen. Personalen höll på att röja upp efter lunchrusningen, så tydligen hade hon väntat med att säga till honom till sista minuten.
– Jag tycker om att jobba, sa han och åt glupskt, plötsligt medveten om hur hungrig han var.
– Det märks.
Hon rörde med gaffeln i tallriken.
– Problemet för mig, sa hon, är att ibland fattar jag inte riktigt vad det är jag håller på med. Det är konstigt, för jag vet precis hur jag ska föra varje konto och vad dom står för.
– Är det därför du knappar så konstigt på datorn? Som om det inte var på allvar?
– Det vet jag inte. Jag kan bara få en känsla av att det är overkligt på nåt vis.
– Vad får du det ifrån? Det är precis lika verkligt som vad som helst annat.
– Inte lika verkligt som att vara ute och städa.
– Jodå. Det är precis lika verkligt. Bokföringen är en spegel av det jobbet som dom gör. Det är på sätt och vis samma sak.
– Hur kan du säga det?
Henry drack en klunk av lättölet för att svälja ner den vrede han kände var på väg. Han visste inte om han menade det hon sa eller om hon bara försökte provocera honom.
– Man måste uppleva skönheten, sa han efter en paus.
– Vilken skönhet?
– Det balanserade systemets skönhet.
Hon rörde vidare med gaffeln, mera målmedvetet, som om det var hon som blivit provocerad av honom.
– Det fattar jag inte hur du kan säga, sa hon. Eftersom kontona aldrig är i balans. Det har jag tänkt på. Dom är aldrig i balans i verkligheten. Det bara ser så ut i bokslutet. Bokslutet är bara en fantasi.
– Det är möjligt, sa Henry. Men det är ändå ett balanserat system.
Han bestämde sig för att inte säga något mer, vilket hon tydligen märkte. Hon kastade en blick på honom och såg sedan demonstrativt ut genom fönstret.
– Jag förstår inte hur man kan tycka att nånting som bara är påhittat är vackert, mumlade hon.
Henry såg åt andra hållet, på personalen som bar ut plåtbackarna från serveringsdisken. Han tänkte på Carolin och att han måste få iväg brevet han hade i datorn. Kanske behövde hon inte skriva ut det för hand som han först tänkt. Det kunde räcka att han kopierade det som det var. Det skulle verka mindre högtidligt.
På vägen tillbaka till kontoret frågade Anneli var han bodde. Det var en tydlig gest av försoning. Han nämnde namnet på kvarteret, Vitkålen. Det kände hon till. Hon hade släktingar där. Nästa gång hon hade ärende dit skulle hon titta in till honom. Hon hann också berätta sitt livs historia. Hon var frånskild, med tre barn, som hennes före detta man, som var arbetslös, passade medan hon jobbade.
– Jag är inte irriterad på dig längre, sa hon när de kom tillbaka till arbetsrummet, som hon kallade sin ”skrubb”.
Henry Reingarts fortsatta tid i Visby blir inte alldeles vad han planerat. Han har lätt att få kontakt med människor, trots att han är en smula lättmobbad och har något egna idéer om tillvaron. Han dras in i allt märkligare affärer och finner inte den efterlängtade balansen. Till slut tar alltsammans en helt annan vändning än vad han kunnat tänka sig.
”
® Björn Runeborg 1996
Björn Runeborg , född i Visby 1937, bosatt i Södertälje, gick ut från Handels i Stockholm 1960. Dock inte med någon speciell inriktning mot redovisning.