Var Kreugerkonkursen onödig?

Var det så att konkursförvaltarna drev fram en för de stora bankerna mycket lönsam konkurs efter Ivar Kreugers död? Den teorin hävdar Sven Olof Arlebäck i denna debattartikel som bygger på hans egen nyutkomna bok om Kreugerkraschen och bankerna.

Ivar kreuger och hans verk fortsätter att fascinera många. Bland dem mig. Det som hittills skrivits i ämnet har emellertid endast varit koncentrerat på tiden fram till Ivar Kreugers död 12 mars 1932. Det är självklart en spännande tid, men minst lika intressant är vad som hände efter hans död. I varje fall är det det som jag ägnat boken ”Kreugerkraschen – storbankernas verk?”. Boken bygger på flerårig forskning, där Kreugerarkivet hos Riksarkivet varit en viktig källa. Ännu viktigare har emellertid Ernfrid Browaldhs nyligen till arkivet överlämnade minnes- och mötesanteckningar varit. En annan tidigare inte utnyttjad källa är Ernst Lybergs, hos Umeå universitet förvarade, minnesanteckningar. Ytterligare underlag för min framställning har jag fått genom att gå igenom Dagens Nyheter och Affärsvärlden för år 1932.

Vad har resultatet av min forskning blivit?

Redovisningen måste då ta sin början med utseendet av de s.k. granskningsmännen (i vissa sammanhang kallad ”Kungliga kommissionen”). Deras uppgift var enligt styrelsens i Kreuger & Toll, som påtvingades flertalet av deltagarna, men formellt utsåg dem, att biträda styrelsen vid fastställandet av bolagets ekonomiska ställning. Inget annat. Genom att den på Riksbankens tillskyndan och med stöd av stats- och finansministrarna tillsatta kommissionen fick en mycket olycklig sammansättning (panthavarna fick i uppdrag att värdera sina panter!), kom styrelsen och den i moratoriet tillsatte tillsynsmannen – även han olyckligt vald (styrelseledamot i Handelsbanken) – att helt förlora makten till Ernfrid Browaldh, som var den i kommittén som i realiteten tog över makten i Kreuger & Toll. Representanterna för de tre dominerande långivarna svek den uppdragsgivare, som betalade deras insatser och som faktiskt var Kreuger & Tolls styrelse. I stället för att se till aktieägarnas och Kreuger & Tolls bästa, var deras enda ledstjärna att så snabbt som möjligt få disponera de panter, som de hade för lämnade lån, till lägsta möjliga värde. ”Svikarna” var Handelsbankens (Browaldh och Lyberg) och Enskilda bankens (Jacob Wallenberg, styrd av sin FAR vice häradshövdingen) samt i någon mån (den helt dominerande långivaren) Skandbankens (Prytz) representanter.

Ingen tillvaratog familjen Kreugers, Kreuger & Tolls och aktieägarnas berättigade intressen. Inte ens den därför engagerade Hugo Stenbeck, som snabbt övergav sin uppdragsgivare för den på sikt mer intressanta motparten. Torsten Nothin och Martin Fehrm, som åtminstone skulle se till samhällets bästa, orkade inte stå emot bankrepresentanterna. Nothin avsade sig t.o.m. redan efter en månad uppdraget! Kreuger & Toll betalade därmed själv för att få sina tillgångar realiserade till lägsta möjliga pris! Och det var inte svårt med den ryktesspridning som granskningsmännen bidrog med i stället för att dämpa panik och ryktesspridning kring Kreugers död.

Först och främst hävdade man att Ivar Kreuger begått självmord. Därmed ville man ha sagt att det självklart måste föreligga svindleri i bokföring och förvaltning. Varför skulle Kreuger annars ta sitt liv? För säkerhets skull stoppade de (eller vem?) den av familjen beställda obduktionen och kroppen kremerades. Sedan styrde man dels utnyttjad revisionsbyrå – Price, Waterhouse & Co – för egna syften, dvs. att vidimera sina påståenden, dels ”vantolkade” man erhållna uppgifter så, att byrån gång på gång tvingades dementera dessa (men där dementierna som vanligt försvann bland andra nyheter). Det mest graverande av dessa ”vantolkade” påståenden var uppgiften att Kreuger utnyttjat falska italienska obligationer i Kreuger & Tolls bokföring. Allt gick med andra ord ut på att skapa så mycket panik kring och misstroende som möjligt mot Ivar Kreuger och hans företagsgrupp.

Marknaden, men inte styrelsen i Kreuger & Toll, var med andra ord väl preparerad, när det var dags att försätta bolaget i konkurs. Ett krav från granskningsmännens sida som kom som en kalldusch för styrelseledamöterna. De hade så sent som 21 mars (en månad före konkurskravet) fått ett internt bokslut, som efter nedskrivningar på netto 280 MSEK visade på ett behållet kapital på 171 MSEK. Granskningsmännens chocksiffror visade däremot en brist på 687 MSEK! Undra på att styrelsen blev panikslagen och handlingsförlamad! När det sedan var dags att i september 1932 lägga fram konkursstaten per 24 maj 1932 var ställningen plötsligt en annan. Mycket tack vare insatser från den ende av konkursförvaltarna med internationell företagarbakgrund – fransmannen Jean Monnet. Nu var bristen ”bara” 295 MSEK. Browaldh, Lyberg och Fehrm hade således upptäckt att bristen var 400 MSEK lägre jämfört med det dokument, som de presenterat styrelsen ett halvt år tidigare. Tillgångarna hade plötsligt blivit mer värda och skulderna mindre betungande jämfört med antytt dokument, vilket framgår av figur 1 (alla belopp i MSEK)!

Figur 1

Konkursstat per 32-05-24 resp. bokslut per 32-03-31. (Alla poster i miljoner svenska kronor.)

Inte nog med detta. När jag granskar konkursstaten mot de bankmonografier, som finns för alla tre dominerande kreditgivare och där deras låneengagemeng med Kreugersfären ägnas stor uppmärksamhet (Handelsbanken redovisar till skillnad från övriga två inte sina panter hos Kreugersfären), så upptäcker jag att Ernst Lyberg faktiskt beskrivit utarbetandet av konkursstaten realistiskt i sina minnesanteckningar. Han säger där:

”På en ö i skärgården låg jag ungefär fjorton dagar, omgiven av högtals med anteckningar om suspekta och icke suspekta värden, och komponerade den underliga konkursstaten. När på detta något lättvindiga sätt miljonpost efter miljonpost uppfångades och fick plats i staten, påminde det måhända bra mycket om den välkända trolleriseance, under vilken på ett mystiskt sätt silverkronor av trollkarlen uppfångades i luften.”

Till bilden av konkursförvaltarnas fortsatta nonchalans hör även att de både i Kreuger & Tolls och Ivar Kreugers urarva konkurs tagit upp aktierna i Bolidens Gruv AB som tillgång. De var med andra ord dubbelbokförda utan att någon av parterna reagerade! Stämde inte konkursförvaltarna av sina uppgifter mot varandras? Just att stämma av bokföringens uppgifter genom exempelvis utsändande av s.k. saldobesked beträffande fordringar och skulder är en självklarhet för varje seriös konkursförvaltare. Men tydligen inte för konkursförvaltarna i Kreuger & Toll.

Vid min enkla kontroll av bankernas uppgifter över panter mot konkursstatens tillgångar, kunde jag således konstatera att denna självklara kontroll inte utförts. Därför fattades statsobligationer förvarade hos Skandbanken med ett nominellt värde om 412 och hos Enskilda banken för 7 MSEK i konkursstaten. Använder jag samma värdering som konkursförvaltarna för dessa obligationer försvinner 200 av konkursbristens 295 MSEK i ett enda slag! Hos Enskilda banken fanns dessutom 6.000 aktier i Mexikanska LME och 20.000 i SKF, vilka inte fanns med i konkursstaten. Dessutom fattades en mängd aktier, vilka i varje fall fanns med i det preliminära bokslut som styrelsen i Kreuger & Toll fick så sent som 21 mars 1932. Använder jag konkursförvaltarnas värden även på dessa, minskar bristen med ytterligare 36 MSEK. Vi får därvid inte glömma bort att konkursförvaltarna tydligen var så amatörmässiga – eller ointresserade – att de inte brydde sig om att pressa köparna av dominerande poster i sådana företag som Svenska Tändsticks AB, Telefon AB L M Ericsson, Fastighets AB Hufvudstaden, SCA, Svensk Filmindustri AB, STORA, Östgöta-, Handels- och Skandbankerna för att bara ta ett antal exempel. För en professionell förhandlare hade det varit självklart att skaffa sig ett överpris på 25–50 % på rådande börskurser vid överlåtelsen, men inte för amatörerna i Kreuger & Tolls konkurs! Ett tillkommande värde kring 100 MSEK borde ha varit möjligt att uppnå.

Mitt påstående styrks av att Skandbanken tvingades betala närmare 100 % över konkursstatens värdering för majoritetsposten i Boliden Gruv AB.

Till bilden hör till slut att Kreuger & Tolls innehav av centralt belägna fastigheter i bl.a. Paris, Berlin och Warszawa över huvud taget inte finns med i konkursstaten. De hade ett bokfört värde 31-12-31 på 33 MSEK efter nedskrivningar på 20 MSEK. I fastighetsinnehavet ingick bl.a. en fastighet på Place Vendôme i Paris, som 1997 hade ett värde på närmare en miljard sek! Något värde borde den ha haft redan 1932. Vidare fanns ett antal fastigheter i centrala Berlin, vilka idag har ett närmast ofattbart värde. Det pågår också tvister om äganderätten för dessa i skrivande stund. Jag vågar därför på basis av det ovan sagda påstå, att Kreuger & Toll var långt ifrån konkursmässigt vid tiden för Ivar Kreugers död.

Vad gav konkursen då för utbyte?

Först och främst kan konstateras att bankerna inte förlorade ett öre på konkursen. Man fick dessutom fullt betalt för upplupna räntor och havda kostnader. Trots att de sammanlagda lånen uppgick till 848 MSEK med icke oblyga räntedebiteringar! Vid konkursens avslutande 1941 hade konkursförvaltarna vidare – trots allt – lyckats få ut ett övervärde på 100 MSEK på konkursstatens tillgångar. Den verkliga bristen var således endast 195 MSEK även efter deras brist på agerande. De oprioriterade borgenärerna fick vidare en utdelning på 42 %, vilket fortfarande är en osedvanligt hög utdelning i en konkurs. Allt detta styrker med andra ord mina beräkningar av Kreuger & Tolls verkliga ekonomiska läge vid tiden för Ivar Kreugers död!

Hur var det möjligt att genomföra konkursen i Kreuger & Toll?

Det var en rad samverkande faktorer, som gjorde detta rättsövergrepp möjligt. Först och främst hårdexploaterades Ivar Kreugers påstådda självmord och de oegentligheter och det svindleri detta påstods dölja.

För det andra tystades den ende som stod upp till försvar av Kreugersfären och som var den vid sidan av Ivar Kreuger förmodligen bäst insatte i förhållandena, nämligen bankdirektören i Skandbanken Oscar Rydbeck. Han hade redan en vecka efter Ivar Kreugers död en rekonstruktionsplan färdig för Kreuger & Toll, men kastades i fängelse. Den planen passade inte de agerande!

För det tredje ville (socialdemokraterna) eller vågade (övriga) inget politiskt parti ta strid i frågan. För socialdemokraterna kom Kreugerfallissemanget som en skänk från ovan, vilken de hänsynslöst exploaterade vid 1932 års riksdagsval. Under hänvisning till ”kapitalismens rätta ansikte” lyckades man skrämma åtskilliga väljare under sin fana. Övriga partier – inte bara det frisinnade partiet utan också kommunisterna – hade förmodligen alla emottagit bidrag från Kreuger. De ville inte få sin ”byk” tvättad offentligt och föredrog att tiga.

Massmedia hade för det fjärde fram till Kreugers död varit hans främste hyllare (”Sveriges andra stormaktstid”) och fick nu dåligt samvete. ”Drevet” vändes mot Kreugerfamiljen, Ivar Kreugers medarbetare och alla som haft något med honom att göra.

För det femte var utnyttjad revisionsfirma – Price, Waterhouse & Co – angelägen att öppna upp en ny marknad. De accepterade därför att påta sig rollen som vidimerare av granskningsmännens och konkursförvaltarnas uppgifter i stället för att utsätta dessa för en kritisk, objektiv och självständig granskning. Att sedan deras uppgifter alltför ofta ”vantolkades”, borde man självklart ha försökt sätta stopp för!

Förlorare i konkursen blev först och främst familjen Kreuger och ett antal familjer med nära anknytning till denna. I andra hand småspararna i USA och England samt i viss mån i Sverige. Skandinaviska Kredit tillhörde inte heller vinnarna på kort sikt, men kunde bl.a. genom sitt ”dolda” pantinnehav i Kreugersfären snabbt komma på fötter igen.

Vinnare blev i första hand Handelsbank- och Wallenbergsfärerna (icke minst Jacob Wallenberg personligen). Hos båda sfärerna utgör fortfarande ”kapen” från Kreugerkraschen väsentliga inslag i deras förmögenhetsmassa.

Sven Olof Arlebäck är fil.dr och företagskonsult i Malmö. Vid sidan av den verksamheten har han forskat kring Ivar Kreuger sedan 1970-talet. Han gör inte anspråk att kunna ge den definitiva bilden av vad som hände.