Balans nr 5 2000

Debatt: Stiftelser och avkastning – en het potatis

Kammarkollegiets beslut om permutation av Nobelstiftelsens föreskrifter (Kammarkollegiets beslut den 30 december 1999, dnr 430-771-99) har gett bränsle åt debatten om vad som skall avses med begreppet avkastning i stiftelsesammanhang. Genom beslutet har Nobelstiftelsens styrelse fått tillstånd att – under vissa förutsättningar – använda vinster som uppkommit genom omsättning av stiftelsens tillgångar för att dela ut (dvs. förutom direktavkastningen).

Det verkar som om det har uppstått ett par missförstånd i kölvattnet efter detta beslut. Därför vill jag direkt göra klart två saker. Det aktuella beslutet gäller enbart Nobelstiftelsens föreskrifter. Begreppet avkastning har heller inte ”omtolkats” genom beslutet, varken i civilrättslig eller i någon annan mening.

Ett stiftelseförordnande, och de föreskrifter som det innehåller, är individuellt för stiftelsen och i alla avseenden unikt. Föreskrifternas innebörd bestäms i första hand utifrån den enskilda stiftarens avsikter och intentioner. Betydelsen kan därför variera från en stiftelse till en annan trots att ordvalet i förordnandena är detsamma. Av 6 kap. 1 § stiftelselagen följer att Kammarkollegiet, om vissa förutsättningar är uppfyllda, kan ge en stiftelses styrelse eller förvaltare tillstånd att ändra, upphäva eller i särskilt fall åsidosätta föreskrifter i ett stiftelseförordnande (permutation). Kollegiets bedömning vid prövningen av ett sådant ärende tar sin utgångspunkt i den specifika innebörd som kan tillskrivas föreskrifterna för den stiftelse som ansökan avser. Något utrymme för permutationsbeslut som gäller även andra stiftelser än den som är aktuell i ärendet finns inte. Det faller dessutom helt utanför ramen för permutationsinstitutet att genom ”omtolkning” ge ett visst begrepp (t.ex. avkastning) en annan, generell, innebörd.

Låga räntor

Diskussionen om vad som får delas ut från en avkastningsstiftelse har naturligtvis sin bakgrund i den situation som har rått på de ”finansiella marknaderna” de senaste åren. Ränte- och utdelningsnivåerna har varit relativt sett låga medan aktiemarknaden har haft en mycket god kursutveckling. Många stiftelser har därför haft mindre att dela ut jämfört med tidigare samtidigt som kapitalet i flera fall har ökat kraftigt i värde. Vidare anser många att det inte längre ur ekonomisk synvinkel är motiverat att göra någon åtskillnad mellan direktavkastning och realisationsvinster. Mot denna bakgrund är det inte särskilt förvånande att frågan om vad som kan anses ingå i en stiftelses avkastning – och därför är utdelningsbara medel – har väckts på flera håll.

Stiftarens avsikter avgörande

Vad en stiftelse får använda för att dela ut kan bara avgöras utifrån föreskrifterna i det enskilda stiftelseförordnandet. Den fråga som styrelsen eller förvaltaren skall ställa sig är vilken mening och innebörd som stiftaren lade i föreskrifterna när förordnandet upprättades. Har stiftaren använt sig av begrepp som t.ex. ”löpande avkastning”, ”ränta”, ”utdelning” och ”värdeökning” i stiftelseförordnandet bör det inte vara särskilt svårt att avgöra vad stiftaren har menat. I många fall är emellertid det enda som går att läsa ut av föreskrifterna att hela, eller delar av, ”avkastningen från stiftelsens kapital” får användas för utdelning. Om det, i ett sådant läge, inte finns några andra tolkningsdata tillgängliga måste det rimliga vara att falla tillbaka på den mer allmänna betydelse som avkastningsbegreppet hade vid den tidpunkt då stiftelseförordnandet upprättades. Se bl.a. prop. 1993/94:9, Stiftelser, s. 118 och Henning Isoz, Stiftelselagen, Stockholm 1997, s. 59ff.

De flesta verkar vara överens om att man med begreppet avkastning – historiskt sett – får förstå den direkta avkastningen från ett kapital, dvs. räntor och utdelningar. Mycket talar dock för att detta synsätt kan ha ändrats under de senaste åren. I dag är det inte ovanligt att man menar såväl direktavkastning som realiserad värdestegring när man talar om avkastning. Därför kan det i vissa fall, när det gäller tämligen nyskrivna stiftelseförordnanden, vara rimligt att utgå från att begreppet avkastning (om det har använts i förordnandet) omfattar såväl direktavkastning som realisationsvinster, speciellt om stiftaren själv har haft särskilda kunskaper om ”modern” kapitalplaceringsverksamhet. En förutsättning är naturligtvis att omständigheterna i övrigt inte talar emot en sådan tolkning.

För andra stiftelser, dvs. de vars stiftelseförordnanden är av något äldre datum, spelar sentida förändringar av avkastningsbegreppets innebörd osv. i princip inte någon roll. Som har framgått är det stiftarens avsikter vid tidpunkten för förordnandet som är avgörande för hur föreskrifterna skall förstås. Presumtionen i dessa fall bör därför vara att stiftaren menade att endast direktavkastningen från kapitalet skall vara utdelningsbar. (Denna presumtion kan naturligtvis brytas om det på något sätt kan klarläggas att stiftaren lade en annan mening i avkastningsbegreppet.)

Ändring av föreskrifter

Föreskrifter som anger vad som får delas ut från en stiftelse anses röra stiftelsens verksamhetsföremål och hänförs därför definitionsmässigt till ändamålsbestämmelserna. Det innebär att det (i princip) alltid krävs Kammarkollegiets tillstånd för att få ändra dem. För att få sådant tillstånd måste sökanden (styrelsen eller förvaltaren) visa dels att det har inträffat ändrade förhållanden för stiftelsen, dels att de ändrade förhållandena i sin tur har orsakat svårigheter för stiftelsen att tillämpa föreskrifterna i stiftelseförordnandet på ett riktigt sätt.

Efter beslutet om permutation av Nobelstiftelsens föreskrifter har det kommit in en handfull ansökningar som rör just föreskrifter om vad stiftelsen skall få dela ut. Dessa ärenden är ännu under beredning. Jag kan därför inte i dagsläget gå närmare in på de materiella förutsättningar som bör vara uppfyllda för att permutation skall kunna medges. Jag, eller någon annan, kan möjligen återkomma till den frågeställningen vid ett senare tillfälle.

Mats Odenstad jurist vid Kammarkollegiet