Innehåll

Balans nr 5 2000

Tillsyn och mänskliga rättigheter

Är det lämpligt att den som öppnar ett disciplinärende, och som därefter ansvarar för att ärendet utreds, själv är med och fäller domen? Så går det ofta till i Revisorsnämnden, och FAR ställde frågan först i sitt remissyttrande över Revisionsbolagsutredningens betänkande och sedan i yttrandet över Riksdagens revisorers rapport Revisorsnämnden – en tillsynsmyndighet. I den sistnämnda remissrundan anslöt sig även SRS till kritiken.

Nu aktualiseras frågan från oväntat håll, och dessutom med en oväntad vinkling. Det är appellationsdomstolen i Paris som har underkänt ett utslag i ett disciplinärende mot KPMG, meddelat av börsmyndigheten Commission des opérations de bourse (COB). Grunden för underkännandet är ingenting mindre än den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.

COB hade fällt KPMG för påstådda försummelser i samband med ett prospekt och dömt byrån till en straffavgift på 500.000 francs. Byrån hade överklagat beslutet och gjort två invändningar mot den rättsliga grunden. Den ena invändningen, som dock avvisades av appellationsdomstolen, var att de gällande författningarna bara gav COB rätt att döma börsbolagen och inte deras revisorer. Den andra invändningen baserades på att byrån inte hade dömts av en opartisk domstol.

I artikel 6 punkt 1 i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna heter det: ”Envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag.” I det aktuella fallet hade COB, under ledning av sin president, i mars 1997 beslutat att öppna ett ärende mot KPMG, i oktober samma år formulerat kritiken mot byrån, och i juni 1999 fastslagit byråns skuld och utmätt påföljden.

COB invände bland annat att det handlade om administrativa påföljder som inte kunde anses berörda av den åberopade konventionsartikeln. Domstolen fann visserligen att påföljderna var av administrativ art, men att deras allvarliga natur och den publicitet som drabbar den som utsätts för dem innebar att de måste betraktas som straffrättsliga. Den tillämpade proceduren innebar att byråns invändningar mot COB:s opartiskhet var objektivt berättigade.

COB har konstaterat att ett stort antal pågående disciplinärenden – berörande 31 fysiska och juridiska personer – inte kommer att kunna fullföljas under former som tillgodoser den nya tolkningen av kravet på opartiskhet. De har därför avslutats utan åtgärd. COB kommer inom kort att lämna förslag till den franska regeringen om en ny, rättssäker procedurordning.

Konventionen om de mänskliga rättigheterna är svensk lag sedan 1994. Det finns därför anledning att förmoda att temperaturen i debatten kommer att stiga även här hemma.

Björn Markland