Det som slår mig mest när jag jämför Balans nr 4/2000 med föregångare från 1975 och 1976 är färgen. I de första årgångarna finns inga illustrationer i färg eller stiliga anfanger i sobra färgnyanser som återkommer i linjer och andra accenter på sidan. Skribenterna får själva stå för bild och färg i sitt språk.
När Knut Rodhe skriver om revisorn som arbetstagarkonsult och risken för lojalitetskonflikter, illustrerar han sitt budskap med citatet Ingen kan tjäna två herrar och återkommer sedan till denna bild längre fram i texten, ett klassiskt retoriskt drag. Två nummer senare formulerar auktoriserade revisorn Lennart Bergström en allmängiltig administrativ lag: Föreskrivna administrativa kontroller har tvinsot. ... För att hålla de stipulerade kontrollerna vid liv krävs ständigt diagnoser, injektioner och operationer.
Mellan oss och 1975 års skribenter ligger en teknisk revolution. Den som då satte pappersarket i skrivmaskinen var tvungen att planera sin text noga. Knut Rodhe introducerar sina läsare med en självklar auktoritet, som visar att han räknar med att läsaren är med från början till slut. Och han lyckas nog behålla läsaren i sitt grepp. Vari ligger hemligheten? Kanske i det avväpnande personliga anslaget.
Författaren möter läsaren på halva vägen genom att besvara frågor som om det vore läsaren som ställt dem och bemöta invändningar som om de vore läsarens inlägg. Texten knyts ihop till en fin väv med hjälp av sambandsord som gör det lätt att följa resonemanget. Författaren är också hela tiden närvarande med ett ... och enligt min mening helt avgörande ... eller ... men jag föreställer mig att. ...
Vad datorn gör med oss som skribenter är ett angeläget forskningsfält. Men våra texter påverkas förmodligen också av det allt högre tempot i arbetslivet. Jämförelser visar att offentliga utredningar från förr byggde på ett lägre lästempo medan de nya är komprimerade och lämpade för sökläsning.
Själva stilen i Balanstexterna har inte ändrats särskilt mycket, mindre än jag föreställde mig. Meningarna var inte avgjort längre förr, och ord som erhålla och föreligga lever kvar. Visserligen skriver nog ingen längre avdragas eller nedlägga. Ingen är heller så renlärig med ordföljden i en mening som Där anges att under övergångsåren nedsättning får ske ... utan väljer Där anges att under övergångsåren får nedsättning ske ..., något som Wellander i sin ”Riktig svenska” godkände i ledigt skriftspråk redan 1973.
Men den personliga färgen märks ändå, trots de gamla ordformerna och den ibland ovanliga ordföljden i Balanstexterna från 1975 och 1976. Vad kan vi, sentida skribenter, lära av detta?
Janet Gardell är språkkonsult och arbetar bl.a. med olika språkvårdsfrågor åt FAR. Hon tar gärna emot synpunkter och reaktioner.