Nu fortsätter balans att ta del av 80-talsboomen: upplagan stiger till över 14 800 exemplar och för 1988/89 budgeterar man för intäkter på 4,7 miljoner. De tidigare aviserade layoutförändringarna genomförs, Balansartiklarna sätts nu normalt med fyra spalter per sida, rubrikstilen byts och den genomgående dekorfärgen är blått. Det blir också undan för undan fler färgbilder även inne i tidningen.
Den grafiskt ansvariga Titti Swartling lämnar uppdraget på grund av tidsbrist och fr.o.m. hösten 1988 inträder Leif Flink, som kommer att vara kvar i närmare fem år. Under den tiden sker sedan inga dramatiska utseendeförändringar.
Redaktionskommittén diskuterar på sina möten bl.a. hur man ska få fram fler traditionella artiklar skrivna av FAR-ledamöter, villkoren för införandet av den nya s.k. ADB-bulletinen – hur mycket skulle man redigera i den typen av kommittématerial? – och den återkommande frågan om kommitténs status och arbetsformer.
Under året får kommittén också rapporter om den nya produktionstekniken. Nu funderar Balans, likt många andra förlag och tidningar vid den här tiden, på hur man tar steget från klipp-och-klistraepoken till digital produktion. Både Flink och kanslipersonal utbildas i nya program, men till sist bestämmer man sig för att vänta med genomförandet.
En ny tid gör sig naturligtvis påmind även i innehållet. Samtidigt som serien om Revisorer att minnas avslutas publiceras ett utkast till rekommendation om redovisning av optioner, terminskontrakt samt valuta- och ränteswaps – ett område där ”inte ens den internationella redovisningsexpertisen tidigare publicerat någon samlad rekommendation”. Samma ämne återkommer i marsnumret när Olle Herolf och Pehr Wissén skriver en tredelad artikel om Finansiella instrument som kommer att belönas med Witts pris.
Bland årets tema- och debattinslag märks frågorna om revisorn och konsultrollen (ett slitstarkt och delvis eldfängt ämne) och om hur revisorns tystnadsplikt kan kombineras med de av Bank- eller Försäkringsinspektionen förordnade revisorernas rapportskyldighet.
I ADB-artiklarna har elektronisk post och bärbara datorer blivit aktuella – liksom råd om hur man ska hantera disketter.
Ett annat tema är styrelsens önskemål om kontakt med revisorn, där säger bl.a. Bo Rydin att det är självklart att revisorernas påpekande aldrig får stanna hos verkställande direktören.
Ett av referaten från 1987 års Finforum behandlar ett ämne som har mycket stor aktualitet även år 2000: Rubriken lyder ”Svårt värdera kunskapsföretag” och det handlar om ett seminarium där man diskuterar immateriella tillgångar och förväntningsvärden. Ett av de företag som där togs som exempel var WM-data, som i sin årsredovisning presenterat sin personal och även noga framhållit de anställdas kunskaper och kompetens som en nyckelresurs.