Innehåll

Balans nr 5 2000

1993 Refaat El-Sayed blir oerhört upprörd över några uppgifter som publiceras i Balans

Nu kommer de synliga förändringarna. Redaktionen har fått sina nya datorer och program, den externe layoutmedarbetaren har avslutat sitt uppdrag och Balans tar ett ytterligare ett stort steg på vägen mot modern produktion. Nu framställs sidorna (utom bilderna) på redaktionen och tidningen byter samtidigt utseende: nya stilar, ny dekorfärg (den gamla blå försvinner efter många år och ersätts av vinrött) och bredare spalter.

Det här betyder ytterligare kortare pressläggningstid, detta inte minst på grund av rakare rör mellan redaktion och tryckeri. Och det sker också en del missöden i början.

De dåliga tiderna slår igenom på upplagan som minskar (främst vad gäller anställda på FAR-byråerna), medan ekonomin är fortsatt god.

Under året blir redaktionskommittén åter fulltalig, då först Michael Bengtsson och sedan Eva Stenman From väljs in. Man diskuterar under året en del av de vanliga principfrågorna (vad betyder ”fri” debatt, är Balans en branschtidning eller en facktidning och ska vilka annonser som helst tillåtas?). Men det uppstår också ett par konkreta fall:

Vissa FAR-ledamöter tycker inte att Balans ska publicera ett reportageblock om konkurrens och offertgivning (men det publiceras). Och senare på året visar det sig att Refaat El-Sayed blir oerhört upprörd av några uppgifter som publiceras om honom i Balans, en konflikt som dock löses relativt fredligt.

De onda tiderna märks fortsatt i ämnesvalen. Redan i januarinumret talar Ulf Gometz om att redovisningsskymning hotar i dåliga tider, Gunnar Blomberg skriver om kapitaltäckningsgarantier och Monica Ramseyer och Bo Ribers diskuterar hur länge man ska räkna med going concern i krisföretag.

Årets teman och reportageblock heter Revisorn & konsultrollen, Kollega & konkurrent (där bl.a. Olle Herolf anser att de kommersiella krafterna ska släppas fria), Vem bestämmer om god redovisningssed?, Är det för lätt att lura sin revisor? och Kåren & konjunkturen.

I det sistnämnda diskuterar flera ledande revisorer, bl.a. FARs ordförande Staffan Gavel, konsekvenserna av att de auktoriserade revisorerna blir fler trots att branschen går tillbaka: 1993 går det snart bara 3 medarbetare på en auktoriserad revisor mot 4,5 i början av 80-talet. Huvudrubriken är ”Snart tvåtusen ledamöter – behövs de allihop?”.

Bland andra artiklar märks t.ex. Kristina Artsbergs genomgång av svenska redovisningsprinciper, Marcus Näslunds lista på tretton bra sätt för en revisor att bli stämd, Ulf Gometz och Sten Losmans diskussion om revisorerna och de kommunala bolagen, samt Birgitta Jönsson Lundmarks behandling av ämnet ”hedge accounting”.

Sigvard Heurlin återvänder till en artikel han skrev 1983 med rubriken ”Vem bryr sig egentligen om FARs redovisningsrekommendationer?” och ställer nu tio år senare frågan ”Hur gick det sedan?”. Svaret – som inte kan beskrivas som enbart glädjande – renderar honom det årets pris för bästa artikel i Balans.