Balans nr 6–7 2000

Debatt: HDs beslut kan ändra praxis om när bolags rättskapacitet upphör

Tidpunkten för när ett aktiebolags rättskapacitet upphör har under en längre tid varit föremål för juristernas intresse. Frågan om rättskapacitet är intimt sammankopplat med aktiebolagets fortbestånd. Jag kommer i det närmaste beröra frågan om aktiebolagets rättskapacitet ur konkursrättslig synvinkel.

Enligt 13 kap. 19 § första stycket aktiebolagslagen är ett bolag upplöst, om bolaget är försatt i konkurs och denna har avslutats i underskott. Detta innebär att bolaget efter konkursen saknar rättskapacitet och därmed även partshabilitet. Vid ett konstaterat överskott vid konkursens avslutande skall bolaget träda i likvidation enligt regler härom i aktiebolagslagen. Vän av ordning undrar givetvis när denna fråga om rättskapacitet har en betydelse i det praktiska rättslivet. Låt mig lämna följande exempel.

Ett aktiebolag (det blivande konkursbolaget) är kärande i en rättsprocess, som är av essentiell betydelse för bolagets fortlevnad. Bolagets resurser utarmas av processen och konkursen är snart ett faktum. Konkursförvaltaren väljer av många och väl avvägda skäl att inte inträda i den pågående processen. Bolagets, numera konkursbolagets, ställföreträdare noterar med blandade känslor att förvaltaren lämnar dem i sticket.

Konkursbolagets tid är utmätt

Förvaltaren har de facto abandonerat en tillgång i konkursen, genom beslutet att inte träda in i processen. Det finns därmed tillgångar som sorterar under konkursboet och tillgångar utanför denna. Konkursbolaget är därmed oförhindrat att fortsätta den pågående processen. Konkursbolagets tid att föra processen är dock utmätt. Enligt gällande rätt har bolaget bara möjlighet att driva processen så länge förvaltaren håller konkursen öppen.

Högsta domstolen har prövat frågan om konkursbolagets rättskapacitet efter konkursens avslutande i ett förhållandevis stort antal mål. Jag hänvisar beträffande de aktuella målen till Aktiebolagskommitténs delbetänkande (SOU 1999:36 s. 103 ff) som utomordentligt väl sammanfattar den praxis som utvecklats på området. Domstolen har nämligen funnit anledning, trots att bolaget upplösts, att i vissa situationer ge det upplösta bolag rättskapacitet.

I ett avgörande av den 28 mars 2000 (mål nr Ö 3428-98) har dock Högsta domstolen fattat ett beslut som i ett svep kan ändra den praxis som utvecklats på området. I aktuellt mål hade bolaget sedan konkursen avslutats med underskott, vid extra bolagsstämma beslutats att bolaget skall träda i likvidation, vilket antecknats i aktiebolagsregistret. Frågan rätten hade att ta ställning till var huruvida likvidationsbolaget kunde ha rättskapacitet. En oenig Högsta domstol menade att bolaget i likvidation skall ha rättskapacitet.

Öppnar för intressant utveckling

Domstolens avgörande öppnar därmed möjligheten för en mycket intressant rättsutveckling. För det fall en konkursförvaltare av någon anledning väljer att abandonera en tillgång i en konkurs, det kan vara en process eller pansatt egendom som saknar övervärden, har bolaget efter att konkursen avslutats, i syfte att skydda egendomen ifråga, möjlighet att träda i likvidation med bevarad rättskapacitet som följd.

Professor Håkan Nial har i Svensk Juristtidning (SvJT 1993 s. 627) uttalat att enligt ”gällande aktiebolagsrätt är iråkad konkurs ett stigma som betyder ovillkorlig dödsdom för bolaget, oavsett på vilket sätt konkursen upphör”.

Frågan är om detta uttalande är hållbart efter Högsta domstolens avgörande.

Uttalandet bör numera ställas mot Aktiebolagskommitténs betänkande (SOU 1999:36 s. 105) som noterar att lagens utgångspunkt är att bolaget efter konkursens avslutande skall upplösas. Kommittén menar dock att det i vissa situationer inte är motiverat att helt och hållet hindra att bolaget lever vidare. Samtidigt betonas dock att konkursinstitutets innebörd inte skall urholkas. Min personliga reflektion är givetvis hur Kommitténs uttalande hade sett ut om Högsta domstolens avgörande varit känt för den.

För den som är mer intresserad av en sammanhållen redogörelse för alla aspekter på när ett aktiebolags rättskapacitet skall anses ha upphört hänvisas till professor Bert Lehrbergs arbete ”I aktiebolagens skymningsland”. Notera dock att boken är skriven 1990 och således inte tar hänsyn till det mål för vilket har redogjorts här.

Advokat Peter Roth är verksam vid Advokatfirman Sjöberg & Strömberg i Stockholm