Balans nr 8–9 2000

Kommentar: Ekobrott, skatter och publiceringsetik

Anmälningsskyldighet

Ekobrott och (skatte)etik präglar detta nummer av Balans. Redaktionen har berett mig tillfälle att ta del av och – på begränsat utrymme – kommentera artiklarna.

Två artiklar behandlar revisorns anmälningsskyldighet, två behandlar etik.

Revisorns skyldighet att anmäla misstanke om brott är relativt ny; den har funnits sedan 1 januari 1999. Det är naturligt om en osäkerhet i tolkningsfrågor finns: praxis har inte hunnit sätta sig.

Desto mer värdefullt är det att på ett tidigt stadium få del av erfarenheter och upplysning om praktisk utveckling. Båda artiklarna ger i dessa hänseenden värdefull information.

Ekobrottsmyndigheten (här Roland Andersson och Eva Nilsson) har redan tidigare haft konstruktiva kontakter med revisorer och deras organisationer (Rubicon-projektet m.m.). De ser uppenbarligen positivt på det införda systemet med anmälningsskyldighet.

Det erfarenhetsmaterial som framtagits visar att utbildning och erfarenhetsutbyte behövs särskilt när det gäller anmälningarnas innehåll. Det är svårt att ge en mall men Andersson/Nilsson pekar på möjligheten till en tidig diskussion eller ett tidigt samråd med åklagaren. Detta kan ofta ske utan att sekretessen brytes. Det förutsätter emellertid såvitt jag förstår att åklagarna runt om i landet är förberedda på frågor från revisorer. Ett fortsatt samråd mellan revisorsorganisationerna och Ekobrottsmyndigheten bör kunna säkerställa detta.

Ett annat praktiskt problem är frågan om var gränsen skall dras för ”kan misstänkas” (abl 10:38) Detta har tagits upp i en studie av två studenter, Cecilia Ljung och Carljohan Stetler. Ett antal revisorer och ett par konkursförvaltare har tillfrågats om var på den juridiska skalan ”kan antagas R ställt utom allt rimligt tvivel” situationen ”kan misstänkas” inträffar. Studien visar att åsikterna sträcker sig över hela skalan.

Här krävs uppenbarligen utbildning inte minst i FARs (IREVs) och byråernas program. Det ligger i sakens natur att gränsdragningen ändå i många praktiska fall kan bli svår.

Fler och fler tycks se positivt på reformen. Sedan betänkandet kom har jag hävdat att en laglig skyldighet är lättare hantera för revisorerna än en laglig rättighet. Denna uppfattning delas tydligen av Ljung/Stetler. Dock är jag inte övertygad om att anmälningsskyldigheten skall ”ses som ett skydd för revisorn”.

Ljung/Stetler anser att revisorn alltid bör avge en oren revisionsberättelse även om anmälningsskyldighet för brott bortfallit på grund av uttryckliga bestämmelser i lagen (skadan undanröjts, menliga verkningar avhjälpts, misstänkt brott obetydligt etc.). Detta synsätt ligger i linje med exempelvis rå:s remissyttrande. Eftersom lagstiftarens avsikt med undantagen (i Sverige liksom i t.ex. Holland) varit att reducera risken för onödig skada för bolaget och kostnad för det allmänna tror jag att det kan finnas fall (undantag) då anmärkning bör underlåtas (jfr. FARs Samlingsvolym 2000 s. 931, 1 st.).

Etik

Bo Svensson är konsult och lärare i skatterätt på Handelshögskolan i Göteborg. Sedan flera år tillbaka ordnas där årligen särskilda offentliga ekobrottsdagar för såväl juridik- som ekonomistuderande under medverkan av åklagare, domare, polis, advokater, revisorer, skattemyndigheten etc. Bl.a. i detta sammanhang har frågan om etikens plats i utbildningen kommit upp:

Finns etiken i utbildningen, t.ex. i skatterätt? Utbildar vi experter i skatteflykt? Vad vet ekonomer och jurister om etik när de tar sin examen?

Symposierna har gett många tankeställare. Bo Svensson har lagt in etikavsnitt i sina skattekurser (Det borde finnas i de flesta ämnen!). Han har också nyligen skrivit om skatterättslig etik i Skattenytt.

Hans Balansartikel rör etiska frågor kring revisorers egen skatteplanering. Frågorna konkretiseras genom praktiska exempel som ger anledning till reflexioner. Det är lite synd att Bo är mycket neutral och helt avstår från någon egen bedömning utom i de självklara ytterlighetsfallen. Visst måste det vara tillåtet att som mentor, lärare, författare eller vem som helst redovisa sin uppfattning utan att det skall betraktas som ”pekpinnar”! Hur skall t.ex. studenter annars få någon vägledning?

Hovrättsrådet Göran Rosenbergs artikel är tyvärr närmast obegriplig för den som inte enligt hans förslag i inledningen laddat ner en längre artikel av samma författare i en nyligen utkommen antologi från Brottsförbyggande rådet (BRÅ). Han avslutar för säkerhets skull Balansartikeln med att förutse och förkasta argument mot framförda tankegångar.

Rosenberg har i BRÅ-antologin jämfört främst advokaternas respektive revisorernas yrkesetik/yrkesetiska regler (begreppen växlar) berörande ekobrottslighet och rådgivning. Slutsatsen är att medan advokaterna tagit BRÅ:s råd 1978 på allvar har revisorernas etik (?) inte påverkats och inte ändrats på 20 år. Det mest oroande är enligt Rosenberg att advokater anställs vid revisionsbyråer och därmed får sin yrkesetik sänkt (BRÅ-artikeln).

I Balansartikeln medger Rosenberg att han gjort det lätt för sig vid jämförelsen: ”jag har gått till respektive organisations matrikel”. Detta är en häpnadsväckande lättvindighet med hänsyn till de långtgående påståenden som hovrättsrådet framför. Han kan bl.a. inte frigöra sig ”från tanken att det är ett medvetet ställningstagande” (för ekobrottsligheten?) ”eller medveten, passivitet inom FAR som ligger bakom”. Lättvindigheten innebär att det allra mesta av FARs publicerade regelverk lämnas därhän, att ingenting som skrivits om skatter, ekobrottslighet och revisionssed kommer med, att bl.a. den separata vägledande rekommendationen om god revisorssed vid befattning med skatter och avgifter förblir okänd för Rosenberg och att den artikel som nu sprids i BRÅ-skriften ger en – lindrigt sagt – ofullständig information.

FARs såväl som Advokatsamfundets stadgar och etikregler är, liksom de i lagen förankrade rättsliga standards: god revisorssed, god revisionssed, god redovisningssed m.fl., inte något annat än ramar som måste fyllas med innehåll genom vägledningar, rekommendationer, disciplinärenden, praktiska erfarenheter och utbildning. ”Må icke främja orätt” är en mycket välformulerad sentens som borde stå som portalparagraf för alla fria yrkesutövare. Den förutsätter dock att man är överens om vad som är rätt.