Ett utländskt företag som vill driva näringsverksamhet i Sverige utan att ha dotterbolag, skall registrera en filial här i landet. Lagen (1992:160) om utländska filialer m.m., som tillkom som ett led i anpassningen till EG-rätten har gällt sedan den 1 januari 1993. Carl Svernlöv ger i denna artikel en praktisk översikt av filiallagstiftningen och vissa av dess tillämpningsproblem.
Se lag (1955:323) om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket (nedan kallad 1955 års lag), som ersattes av lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket (nedan kallad 1968 års lag).
Jfr prop. 1955:87 s. 54.
Sverige har tillåtit utländska bolag att under vissa förutsättningar idka verksamhet i landet utan att bilda dotterbolag sedan den 1 januari 1956.1 Numera regleras sådan näringsverksamhet som bedrivs i Sverige av utländska företag i lag (1992:160) om utländska filialer m.m. (nedan kallad ”LUF”). För tillämpningsföreskrifter, se förordning (1992:308) om utländska filialer m.m. (nedan kallad ”FUF”). LUF definierar en filial som ett ”avdelningskontor med självständig förvaltning”. Per den 1 september 2001 fanns 766 aktiva filialer registrerade hos PRV. I jämförelse med de ca 270000 registrerade bolagen utnyttjas således filialformen förhållandevis sparsamt för att driva verksamhet i Sverige. Ett och samma företag får bara ha en filial i Sverige, men detta hindrar naturligtvis inte en filial från att ha kontor och driva verksamhet på flera orter i landet.2 Det hindrar inte heller ett utländskt bolag från att ha både filial och dotterbolag. Filialen är inte en separat juridisk person utan en del av det utländska företaget. Filialen saknar eget aktiekapital, och dess tillgångar och skulder är en del av det utländska företagets förmögenhetsmassa. Således svarar det utländska företaget, utan begränsning till de tillgångar som finns i Sverige, med hela sin förmögenhet för de förpliktelser som ingåtts eller uppstått för filialen.
LUF innehåller även bestämmelser om näringsverksamhet som bedrivs av utomlands bosatta svenska eller utländska medborgare. Enligt lagen skall sådana privatpersoner företrädas i Sverige av en befullmäktigad s.k. föreståndare, vars kvalifikationskrav i princip motsvarar dem för verkställande direktör och vice verkställande direktör i filial (se nedan). En skriftlig anmälan om vem som är föreståndare och fullmakt för denne skall enligt lagen inges till länsstyrelsen i det län där verksamheten huvudsakligen skall bedrivas. Med hänsyn till den ringa betydelse som bestämmelserna om föreståndare har i praktiken, behandlas denna del av lagen inte vidare i denna artikel.
Grundläggande bestämmelser
Som ovan angivits är LUF enligt sin 1 § tillämplig på näringsverksamhet som bedrivs i Sverige av bl.a. utländska företag.3 Om ett sådant företag vill driva näringsverksamhet i Sverige utan att registrera ett dotterbolag, skall denna näringsverksamhet enligt 2 § LUF bedrivas genom en filial. Ett utländskt företag i lagens mening är någon som – utan att vara en fysisk person eller ett svenskt företag – bedriver näringsverksamhet i Sverige. Med hänsyn till lagens utformning i övrigt har denna negativa bestämning ansetts tillräcklig.4 Det kan noteras att bl.a. en utländsk myndighet enligt PRV:s praxis har ansetts uppfylla kravet.5 Begreppet näringsverksamhet skall enligt förarbetena till lagen ha samma innebörd som i annan civilrättslig lagstiftning. Som näringsidkare räknas varje fysisk eller juridisk person som (1) driver verksamhet av ekonomisk natur (2) av sådan karaktär att den kan betecknas som yrkesmässig. I 1968 års lag angavs särskilt att som näringsidkande även anses deltagande såsom bolagsman i svenskt handelsbolag. Dispensregeln i 1968 års lag kom emellertid ofta till användning i dylika fall, varvid dispens regelmässigt beviljats. På grund av detta mönstrades denna specialregel ur lagen, och att bedriva näringsverksamhet i Sverige genom handelsbolag förutsätter inte längre registrering av filial eller undantag.6
Vad avser det utländska företaget, bör noteras att det inte kan ställas några krav på att det bedriver verksamhet i registreringslandet för att en filial skall kunna registreras. Ett sådant krav är enligt ett rättsfall från 1999, det s.k. Centros-målet, inte förenligt med EG-rättens regler om etableringsfrihet.7
Enligt 2 § LUF får regeringen för viss typ av verksamhet meddela föreskrifter om undantag från kravet på filial eller föreståndare, om iakttagande av detta krav inte bedöms nödvändigt för att tillgodose syftet med denna lag. Sådana bestämmelser har införts genom 3 § FUF och anger att byggentreprenad som drivs under högst ett år inte omfattas av krav på filial eller föreståndare. Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, dessutom medge undantag från kravet på filial eller föreståndare.
Som noterats ovan är en filial inte en självständig juridisk person, utan en del av det utländska företaget. För verksamhet som omfattas av LUF gäller även andra föreskrifter om näringsverksamhet i Sverige.8 Enligt 4 § LUF skall det utländska företaget dock anses som ett svenskt rättssubjekt vid bedömning av om det i ett rättsförhållande, som gäller näringsverksamhet som det bedriver i Sverige, lyder under svensk lag och av om det i ett sådant rättsförhållande är skyldigt att svara inför svensk domstol eller underkasta sig svensk myndighets avgörande. Vid tillämpning av växellagen och checklagen anses dock utländska företag som utländska rättssubjekt.
Lagen gäller emellertid inte europeiska ekonomiska intressegrupperingar (EEIG).
Prop. 1991/92:88 s. 26 f.
British Tourist Authority England Filial är en svensk filial till den brittiska turistmyndigheten.
Prop. 1991/92:88 s. 21.
Mål C-212/97, Centros Ltd. v. Erhvervs- og Selskabsstyrelsen, den 9 mars 1999.
Här avses enligt förarbetena bl.a. sådana bestämmelser om tillstånd som kan gälla för viss typ av verksamhet, t.ex. hotell- och restaurangnäringen. Vidare är de rättssubjekt som omfattas av lagen naturligtvis underkastade reglerna i bokföringslagen (1976:125). Se prop. 1991/92: 88 s. 26. Enligt § 3 LUF finns dessutom särskilda bestämmelser om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige i annan speciallagstiftning.
Filialens firma
Enligt 5 § LUF skall filialen drivas under firma, som innehåller företagets namn, med tillägg av ordet filial och som tydligt anger företagets nationalitet,9 t.ex. Towers Perrin Forster & Crosby Inc. (USA) filial. Med ”företagets namn” menas företagets fullständiga namn, enligt registreringsbevis eller motsvarande, med angivande av företagsform/rättslig form t.ex. Ltd., S.A. eller GmbH. Nationalitetsangivelsen skall vara den vedertagna, och förkortningar godtas därför normalt inte, med undantag för USA för Amerikas förenta stater och UK för Storbritannien. Att filialen är svensk kan, men måste inte, skrivas ut i firman.10 Filialen kan även anta bifirma för en del av dess verksamhet.11
Kravet att det utländska bolagets firma i sin helhet skall ingå i firman för bolagets filial i Sverige har inte behandlats mer ingående i förarbetena till lagen; det har setts naturligt att upprätthålla ett sådant namnkrav.12 Kravet kan kanske främst motiveras med att det underlättar för myndigheter och enskilda att skaffa sig information om det utländska företaget. Eftersom svensk lag därutöver kräver att firman tydligt skall skilja sig från andra firmor som förut införts i aktiebolagsregistret eller filialregistret samt från registrerade varumärken, uppstår dock ofta problem med registreringen av filialen. Det utländska företaget kan lätt hamna i den paradoxala situationen att en svensk firma eller ett svenskt varumärke hindrar registrering av filialens firma, medan 5 § LUF i princip förhindrar registrering av en firma som inte innehåller det utländska företagets namn. Frågan har varit föremål för bedömning i länsrätten i Västernorrlands län, i det s.k. Trip Trap-fallet.13
Det danska bolaget Trip Trap Furniture A/S anmälde en filial i Sverige för registrering hos PRV. Vid PRV:s firmagranskning uppmärksammades det registrerade varumärket Tripp Trapp, vilket anfördes som hinder för registrering av den sökta firman. Trip Trap Furniture A/S inkom då med ett alternativt firmaförslag som löd ”Trip A/S Danmark Filial”. PRV vägrade emellertid registrering av detta förslag med hänvisning till att 5 § LUF kräver att filialens firma skall innehålla det utländska företagets namn. Trip Trap Furniture A/S överklagade PRV:s beslut till Länsrätten, bl.a. med hänvisning till att det stred mot artikel 8 Pariskonventionen14 samt mot reglerna om etableringsfrihet i Romfördragets artikel 52. Länsrätten fann att Pariskonventionen inte innebar någon skyldighet för PRV att registrera en förväxlingsbar firma. Rätten undanröjde emellertid PRV:s beslut att vägra registrering av firmaförslaget ”Trip A/S Danmark Filial”, med motiveringen att PRV:s tillämpning av 5 § LUF väsentligen begränsade Trip Trap Furniture A/S’ möjligheter att etablera filial i Sverige. Detta stred i sin tur mot Romfördragets artikel 52, vilken har direkt effekt här i landet.
Domen kan möjligen kritiseras på grundval av att det måste anses vara av värde att hela företagets namn ingår i filialens namn, för att allmänheten lättare skall kunna identifiera företaget som står bakom filialen. Typiskt sett kan problemet undvikas antingen genom att det utländska företaget söker medgivande hos innehavaren till det förväxlingsbara kännetecknet, eller genom att i filialens firma intas en annan firmadominant. I Trip Trap-fallet skulle då följande firma kunna ha använts: ”Möbelgrossisten, filial till TRIP TRAP Furniture A/S Danmark”.15 Det är dock inte säkert att det går att undanröja förväxlingsrisken med tillägg av en annan firmadominant, särskilt om det utländska företagets firma innehåller en väldigt särpräglad dominant som är förväxlingsbar med ett tidigare registrerat kännetecken. Det är heller inte alltid möjligt (i vart fall inte till en rimlig kostnad) att få ett medgivande. Om saken ställs på sin spets som i detta fallet, är det därför svårt att se hur bestämmelsen i 5 § LUF, i den mån den kräver att hela det utländska företagets namn ingår i filialens firma, är förenlig med EG-rätten, av de skäl som anges i domen. EG:s elfte bolagsdirektiv16 (nedan kallat filialdirektivet), som ålägger medlemsländerna att ställa krav på viss offentlighet vid filialer, innehåller inga krav på att det fullständiga namnet behöver anges utan tycks tvärtom förutsätta att filialen kan ha ett annat namn.17
På grundval av filialdirektivet föreskrivs i 5a § LUF att filialens brev, fakturor och orderblanketter skall innehålla uppgift om det utländska företagets rättsliga form och säte, det utländska register där företaget är registrerat, företagets nummer i detta register samt filialens svenska organisationsnummer enligt lagen (1974:174) om identitetsbeteckning för juridiska personer m.fl. och det svenska register där filialen är registrerad. Lagens 5a § föreskriver dessutom att om filialen har trätt i likvidation, skall detta anges. Detta torde vara en felskrivning i lagen, eftersom en filial inte kan träda i likvidation. Vad som förmodligen avses är en uppgift om att det utländska företaget trätt i likvidation, se Artikel 6 i filial-direktivet med hänvisning till Artikel 4 i publicitetsdirektivet. Om filialen har fått anstånd med avregistrering (se nedan) för att kunna avvecklas under ordnade former skall firman under avvecklingstiden enligt 21 § LUF tecknas med tillägg av orden ”under avveckling”.
Firman för ett utländskt bankföretags filial skall dessutom innehålla ordet bank.
För registrering av filials firma gäller i övrigt vad som föreskrivs i firmalagen (1974:156), nedan kallad FirmaL.
Exempelvis har British Tourist Authority England Filial antagit bifirman British Travel Centre för den del av verksamheten som avser marknadsföring av Storbritannien.
LänsR i Västernorrlands län dom 1998-03-02 i mål nr 3697-96.
Convention de Paris pour la protection de la propriété industrielle av den 20 mars 1883, senast ändrad i Stockholm 1967.
Denna metod förordas av PRV i händelse av förväxlingsrisk mellan filialens firma och redan registrerat näringskännetecken. Se PRV Bolag, Juristenheten, Filialfirma, opublicerad promemoria av den 29 juni 1998.
Rådets elfte direktiv av den 21 december 1989 om krav på offentlighet i filialer som har öppnats i en medlemsstat av vissa typer av bolag som lyder under lagstiftningen in en annan stat (89/666/EEG).
Se Artikel 2.1 d): ”Namn och rättslig form för bolaget samt namnet på filialen om detta avviker från namnet på bolaget” (kursivering här).
Filialens ledning
Enligt 8 § LUF skall filialen stå under ledning av en verkställande direktör. Dessutom kan enligt samma paragraf vice verkställande direktör utses. Det är dock till skillnad från vad som är fallet enligt aktiebolagslagen (nedan ABL) inte möjligt att utse flera vice verkställande direktörer.18 Vad avser verkställande direktörens kvalifikationskrav, skall denne vara bosatt inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), om inte regeringen eller PRV medger undantag. Den som är underårig, i konkurs eller underkastad näringsförbud eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte vara verkställande direktör för en filial. Om verkställande direktören inte är bosatt här i landet, skall det utländska företaget enligt 10 § 2 st. LUF bemyndiga och till registreringsmyndigheten anmäla en i Sverige bosatt person som får ta emot delgivning på det utländska företagets vägnar. Delgivningsbar person får inte vara omyndig eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
Vice verkställande direktörens ställning regleras inte närmare i lagen utöver ett allmänt stadgande liknande det i 8:2 ABL, att ”[v]ad som sägs i denna lag om verkställande direktör gäller också vice verkställande direktör”. Detta innebär bl.a. att samma formella krav, dvs. kvalifikationskrav, bosättningskrav osv. som gäller för verkställande direktören gäller för vice verkställande direktören redan genom att denne utses.
Den ställning som den verkställande direktören i en filial har är i stort sett att likställa med den för verkställande direktör i ett aktiebolag.19 Det finns dock vissa väsentliga skillnader. För det första grundar den verkställande direktören sin behörighet inte på lag, utan enbart på den fullmakt som skall utställas till honom (se nedan). För det andra omfattar denna behörighet även åtgärder som normalt endast kan vidtas av styrelsen i ett aktiebolag, dvs. åtgärder som med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet är av ovanlig beskaffenhet eller stor betydelse, jfr 8:25 ABL. Detta följer av 10 § LUF, som kräver att fullmakten skall omfatta ”alla frågor, som rör verksamheten i Sverige”, och ge den verkställande direktören rätt att ”handla på det utländska företagets vägnar samt mottaga stämning för det utländska företaget”.20
Lagtexten använder den obestämda formen ”vice verkställande direktör”, men det framgår såväl av förarbetena till tidigare gällande lag, jfr prop. 1955:87 s. 54, som av PRV:s praxis att endast en vice verkställande direktör kan utses.
Se prop. 1955:87 s. 55.
Den verkställande direktören i ett aktiebolag är inte behörig att motta stämning och annan delgivning för bolaget. Se Svernlöv, Om VD:s behörighet att mottaga delgivning för bolaget, SvJT 1995 s. 80 ff.
Fullmakt
Enligt 10 § LUF skall det utländska företaget utfärda fullmakt till verkställande direktören att i alla frågor, som rör verksamheten i Sverige, handla på det utländska företagets vägnar samt mottaga stämning för det utländska företaget och själv eller genom annan tala och svara för detta. Som ovan nämnts skall fullmakt även utfärdas till filialens vice verkställande direktör om någon sådan har utsetts. Fullmakten ska skickas in till PRV i original. Det kan alltså vara lämpligt att förse filialens VD med fler än en originalunderskriven fullmakt eftersom PRV kommer att behålla den fullmakt som skickas in.
Fullmakten skall normalt innehålla följande information:
att vederbörande utsetts till företagets verkställande direktör (respektive vice verkställande direktör) för filialen i Sverige (om detta inte framgår av annan bestyrkt handling),
att vederbörande har rätt att handla på ... (det utländska företagets) vägnar i alla frågor som rör verksamheten i Sverige (alternativt, om den ort där fullmakten är utställd är i Sverige: ... ”här i riket”) samt att mottaga stämning för ... (företaget) och själv eller genom annan tala och svara för ... (företaget), samt
ort, datum, underskrift och namnförtydligande.
Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, medge undantag i fråga om fullmaktens innehåll för filial till utländskt bankföretag. PRV infordrar normalt registreringsbevis eller motsvarande handling för att styrka rätten att utfärda fullmakt.
Filialens firma tecknas av verkställande direktören med stöd av fullmakten. Även vice verkställande direktör kan, som ovan anges, få egen firmateckningsrätt. Härvid torde inte lagen kräva att verkställande direktören har förfall eller har frånträtt sitt uppdrag för att vice verkställande direktören skall få teckna firma. För ett utländskt bankföretags filial skall firman i stället tecknas av två eller flera personer i förening.
En intressant fråga i sammanhanget är i vilken utsträckning den verkställande direktören binder det utländska företaget vid rättshandlingar som denne utför för filialens räkning. Eftersom den verkställande direktörens behörighet i princip härleds ur fullmakten, blir fullmaktsbestämmelserna i 10–11 §§ avtalslagen21 avgörande för filialens (och därmed det utländska företagets) bundenhet. Fullmakten är att betrakta som en s.k. självständig fullmakt, dvs. som bygger på ett för medkontrahenten företett fullmaktsdokument.22 Med avtalslagens terminologi blir således det utländska bolaget ”omedelbart berättiga[t] och förplikta[t] i förhållande till tredje man genom rättshandling, som fullmäktigen inom fullmaktens gränser företager i fullmaktsgivarens namn”. Detta innebär att med avseende på filialens verksamhet i Sverige har verkställande direktören (samt eventuell vice verkställande direktör) en i princip obegränsad behörighet att företräda och binda det utländska företaget.
Den verkställande direktörens behörighet begränsas endast av den konstruktion som innebär att den verkställande direktörens firmateckningsrätt inte regleras av lag utan ytterst av innehållet i den fullmakt som utställts. En fullmäktigs behörighet kan ju inte sträcka sig längre än behörigheten hos den som utfärdat fullmakten. Det följer av 10 § LUF att fullmakten skall vara undertecknad av någon som har rätt att utfärda en sådan fullmakt för det utländska företagets räkning. Om den som utfärdat fullmakten inte haft behörighet (eller befogenhet) att göra det blir giltigheten av fullmakten (och således av de rättshandlingar som utförts med stöd av den) beroende av de regler som gäller för behörighets- och befogenhetsöverskridanden i det utländska företagets hemland. Även om fullmakten tillkommit i rätt ordning, och har utfärdats av det organ i det utländska företaget som normalt har rätt att utfärda fullmakter, kan ytterligare ett behörighetsproblem uppstå, t.ex. på grundval av den s.k. specialité statuaire-principen (jfr det anglo-amerikanska begreppet ultra vires). I korthet innebär denna princip att ett bolag anses bildat i ett visst syfte och med visst verksamhetsföremål, och att rättshandlingar som inte är förenliga med bolagets syfte eller verksamhetsföremål är ogiltiga oavsett medkontrahentens goda eller onda tro.23 I EG-rätten regleras frågan av det första bolagsdirektivets,24 artikel 9 som bl.a. föreskriver att medlemsstaterna skall föreskriva att bolaget förpliktas mot tredje man genom åtgärder som bolagsorganen utför inom ramen för sin behörighet även om åtgärderna strider mot verksamhetsföremålet, bolagsordningen eller instruktioner från ett bolagsorgan, jfr 8:35 2 st. 2 p. ABL. Med avseende på åtgärder som strider mot verksamhetsföremålet tillåter direktivet dock medlemsstaterna att föreskriva att ett bolag inte förpliktas av sådana åtgärder om det visar att tredje man var i kvalificerad ond tro. För fullmakter utfärdade av såväl bolag i medlemsstater som utnyttjat denna undantagsmöjlighet som av bolag med hemvist i jurisdiktioner utanför EG där någon form av ultra vires eller specialité statuaire-principen gäller kan således gälla behörighetsinskränkningar som inte framgår av fullmakten.
Om firmatecknare för filialen överskrider sin befogenhet, dvs. handlar i strid mot särskilda inskränkande föreskrifter som muntligen eller skriftligen meddelats honom av behöriga företrädare för det utländska företaget följer vidare av 11 § avtalslagen att rättshandlingen inte blir bindande för det utländska företaget, ”såframt tredje man insåg eller bort inse att fullmäktigen överskred sin befogenhet.” Observera att lagen inte tillåter att fullmaktstexten innehåller några inskränkningar i förhållande till de krav som uppställs av 10 § LUF. Bestämmelser om förutsättningar för vice verkställande direktörs tjänstgöring eller om inskränkningar i övrigt i rätten att teckna filialens firma får enligt 14 § FUF inte heller registreras. Detta innebär att tredje mans möjlighet att få kännedom om eventuella begränsningar inte är stor. Detta torde vara en ändamålsenlig reglering av frågan, bl.a. med hänsyn till omsättningsintresset. Med hänsyn till första bolagsdirektivets artikel 9, och dess implementeringar i nationell rätt, såsom 8:35 ABL, kan det tyckas paradoxalt att tredje mans goda eller onda tro kan bli avgörande för det utländska företagets bundenhet då verkställande direktören i egenskap av företrädare för filialen överskrider exempelvis instruktioner från det utländska företagets styrelse. Det är emellertid inte konstigare än om styrelsen i ett svenskt bolag utfärdar en fullmakt för någon att agera på bolagets vägnar i Sverige. Första bolagsdirektivets artikel 9 reglerar endast bolagsorgans kompetens. Utanför tillämpningsområdet faller handlande på bolagets vägnar enligt fullmakt.25
Det ovanstående innebär (med den eventuella begränsning som kan följa av en tillämpning av ultra vires eller specialité statuaire-principen) att det utländska företaget blir bundet av samtliga rättshandlingar som den verkställande direktören ingår inom ramen för den behörighet som anges i fullmakten, såvida inte tredje man insåg eller bort inse att eventuella inskränkningar eller instruktioner överskridits. Denna långtgående bundenhet är erfarenhetsmässigt en anledning att många utländska företag drar sig för att etablera en filial, och istället bildar ett helägt dotterbolag, med begränsat ansvar för det utländska moderbolaget. Trots de begränsningar som redovisats ovan beträffande verkan mot tredje man är det dock viktigt att bolaget, genom tydliga instruktioner till verkställande direktören, tydligt klargör vilka hans eller hennes befogenheter är.
Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.
Se Grönfors, K., Avtalslagen, 3:e uppl. 1995, s. 108.
Jfr SOU 1992:83 s. 223.
68/151/EEG.
Jfr SOU 1992:83 s. 222.
Bokföring och revision
En filial skall enligt 11 § LUF ha egen bokföring, som skall vara skild från det utländska företaget, bland annat för att en särskild årsredovisning skall kunna lämnas för filialen. Filialens räkenskapsår är normalt – men behöver inte vara – detsamma som det utländska företagets.
Enligt 12 § LUF skall verkställande direktörens förvaltning och filialens räkenskaper granskas av auktoriserad eller godkänd revisor. Till revisor kan även utses ett registrerat revisionsbolag. Dessutom kan revisorssuppleant utses. Verkställande direktören skall se till att revisor utses och att denne inom tre månader efter räkenskapsårets slut för granskning får redovisningshandlingarna i original eller bestyrkt kopia.
Verkställande direktören skall (med vissa undantag) enligt 13 § LUF varje år till registreringsmyndigheten ge in en bestyrkt kopia
av filialens redovisningshandlingar och revisionsberättelse för det senaste räkenskapsåret,
motsvarande handlingar för företaget i dess helhet, om de gjorts offentliga i företagets hemland.
Dessa handlingar skall ges in inom tre månader efter det att det utländska företagets redovisningshandlingar och revisionsberättelse har lagts fram för företagets delägare, dock senast sju månader från det att filialens räkenskapsår har utgått. Handlingarna skall vara upprättade på eller översatta till svenska. För filialens bokföring och revision gäller vidare i tillämpliga delar detsamma som för ett svenskt företag av motsvarande slag.
Under vissa omständigheter är filialen dock inte skyldig att upprätta årsredovisning om det utländska företaget lyder under lagstiftningen i en stat inom EES Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, utan kan istället upprätta ett årsbokslut enligt bestämmelserna i bokföringslagen (1999:1078).
Registrering och avregistrering
Medan tillstånd inte längre är något krav för att ett utländskt företag skall få bedriva verksamhet i Sverige genom filial, är det ett ovillkorligt krav att näringsverksamheten inte får påbörjas förrän filialen har blivit blir anmäld till PRV. Den verkställande direktören svarar för att anmälan till PRV blir gjord. Den verkställande direktören är även skyldig att snarast anmäla till PRV varje ändring i de uppgifter som tidigare anmälts. Anmälan skall även göras, om det utländska företaget är föremål för ackord eller liknande förfarande. Om anmälan är fullständig och inget hinder inte finns på grund LUF eller någon annan författning (såsom exempelvis FirmaL), skall den anmälda filialen registreras i filialregistret. I annat fall har PRV möjlighet att förelägga den som gjort anmälan att inom viss tid yttra sig eller vidta rättelse. Följs inte föreläggandet, kan anmälan skrivas av. PRV skall utan dröjsmål kungöra vad som förs in i filialregistret. Det som har förts in i filialregistret och kungjorts skall anses ha kommit till tredje mans kännedom, om det inte av omständigheterna framgår att han varken kände till eller hade bort känna till det som kungjorts.
En filial kan avföras ur filialregistret (avregistreras) dels på anmälan av filialens behöriga företrädare, dels på eget initiativ av PRV. Avregistrering på begäran av verkställande direktören eller annan behörig ställföreträdare för det utländska företaget skall enligt 18 § LUF ske om:
det utländska företaget träder i likvidation eller försätts i konkurs eller om av annat skäl företagets eller filialens verksamhet skall upphöra enligt lagen i företagets hemland,
av annat skäl det utländska företagets eller filialens verksamhet skall upphöra enligt beslut av företaget,
filialen saknar behörig verkställande direktör eller (om verkställande direktören inte är bosatt i Sverige) registrerad delgivningsbar person och denna brist inte avhjälps utan dröjsmål, eller
vid försök till utmätning av företagets tillgångar i Sverige för fordran, som grundar sig på filialens verksamhet, borgenären inte fått full betalning och fordringen inte heller därefter har betalats.26
Enligt 20 § LUF kan PRV i vissa fall avregistrera filialen utan anmälan, nämligen om:
det står klart att det utländska företaget eller filialen har upphört med sin verksamhet;
filialen saknar behörig verkställande direktör eller delgivningsbar person; eller
om redovisningshandlingar enligt 13 § LUF inte sänts in till registreringsmyndigheten för något av de två senaste räkenskapsåren.
Att avregistrera filialen enbart pga. att det utländska företaget upphört med sin verksamhet torde med hänsyn till Centros-målet,27 inte vara förenligt med EG-rättens regler om etableringsfrihet. Det följer av förbudet för medlemsstaterna att kräva att det utländska företaget bedriver verksamhet för att registrera filialen, att avregistrering inte kan ske enbart för att det utländska företaget upphört med sin verksamhet. Vad avser denna bestämmelse i övrigt kan noteras att det enligt förarbetena förutsätts att registreringsmyndigheten före avregistrering utan anmälan tar kontakt med det utländska företagets ägare.28
En särskild fråga är vad som händer med filialen om det utländska företaget fusioneras med ett annat företag. Bedömningen av detta beror i viss mån på hur fusionen går till. I vart fall tre situationer är tänkbara:
Det utländska företaget A med filialen F fusionerar med det utländska företaget B, varvid B uppgår i A (A absorberar B);
Det utländska företaget A med filialen F fusionerar med det utländska företaget B, varvid A uppgår i B (B absorberar A);
Det utländska företaget A med filialen F fusionerar med det utländska företaget B, varvid såväl A som B uppgår i en ny juridisk person C.
Fall 1 är mindre problematiskt. Det utländska företaget A består, och grund saknas i 18 § LUF för att avregistrera filialen. I fall 2 och 3 kan dock det utländska bolaget sägas ha upphört att existera och situationen förefaller i vart fall formellt att omfattas av bestämmelsen i 18 § 1 eller 2 p. LUF. Enligt PRV:s praxis avregistreras också filialen i den mån det kommer till verkets kännedom att en fusion genomförts, normalt efter kontakt med det utländska företagets ägare. Det kan därför vara lämpligt att inför en fusion där ett utländskt företag med filial i Sverige är överlåtande bolag (dvs. fall 2 och 3 ovan) i förväg ta kontakt med PRV för att hitta en lösning på problemet. Filialen kan inte ”överföras” till det övertagande företaget, men normalt kan PRV avvakta med avregistrering till dess att övertagande företag nybildat en filial.
Om filialen blir avregistrerad får det utländska företaget enligt 21 § LUF inte längre driva verksamhet i Sverige genom filialen. Det är dock möjligt enligt samma paragraf att få anstånd med avregistreringen om det behövs för avveckling av filialens verksamhet. Under avvecklingstiden skall firman tecknas med tillägg av orden ”under avveckling”.
I fall som avses 3 p. kan anmälan även göras av den vars rätt är beroende av att det finns någon med behörighet att företräda filialen och i fall som avses i 4 p. av borgenären.
Mål C-212/97.
Prop. 1992/92:88 s. 29
Straff och vite
Filiallagstiftningen saknar bestämmelser om skadeståndsskyldighet, men innehåller vissa bestämmelser om straff. Enligt lagens 29 § döms till böter
den som för ett utländskt företags räkning driver eller förestår näringsverksamhet i Sverige utan att verkställande direktör utsetts enligt 8 § första stycket och 9 §,
den som, när föreståndare krävs enligt 2 § andra stycket, driver eller förestår näringsverksamhet i Sverige utan att anmälan har skett eller fullmakt ingetts enligt 25 §.
Dessutom har PRV rätten att vid vite förelägga verkställande direktören för filial att fullgöra skyldighet att
göra anmälan enligt 15 § eller 19 § första stycket,
sända in handlingar enligt 13 § inom där föreskriven tid,
lämna uppgift enligt 5 a §.
PRV har även rätt att utdöma viten.
Lathund för filialer
1. Verksamhetsform | En filial är ett avdelningskontor med självständig förvaltning genom vilket utländska företag bedriver sin näringsverksamhet i Sverige. |
2. Rättssubjektivitet | En filial är ingen egen juridisk person. Filialen skall dock anses som ett svenskt rättssubjekt vid bedömning av om det i ett rättsförhållande, som rör verksamheten i filialen, lyder under svensk lag och av om det i ett sådant rättsförhållande är skyldigt att svara inför svensk domstol eller underkasta sig svensk myndighets avgörande. |
3. Firma | Filialens firma skall ange det utländska företagets namn med tillägg för ordet filial och angivande av nationalitet. |
4. Ledning | Filialen står under ledning av en verkställande direktör. Även vice verkställande direktör kan utses. Det utländska företaget skall utfärda fullmakt för den verkställande direktören så att denne kan företräda det utländska företaget i Sverige. |
5. Bokföring och revision | Filialen skall ha en egen bokföring vilken är skild från det utländska företagets. Den verkställande direktörens förvaltning och filialens räkenskaper skall granskas av revisor. Den verkställande direktören skall årligen inge filialens årsredovisning eller årsbokslut och motsvarande handlingar för det utländska företaget till Patent och registreringsverket. |
6. Registrering och avregistrering | Den som utsetts till verkställande direktör i en filial skall anmäla filialen till Patent- och registreringsverket för registrering. Verksamheten får inte påbörjas förrän anmälan skett. |
Filialen skall avregistreras om det utländska företaget träder i likvidation eller försätts i konkurs eller om av annat skäl företagets eller filialens verksamhet skall upphöra antingen enligt lagen i det utländska företagets hemland eller på grund av beslut av det utländska företaget. Vidare skall filialen avregistreras om den saknar behörig verkställande direktör eller delgivningsbar person eller om vid försök till utmätning av det utländska företagets tillgångar i Sverige för fordran, som grundar sig på filialens verksamhet, borgenären inte fått full betalning och fordringen inte heller därefter betalts. |
Carl Svernlöv är advokat vid Baker & McKenzie Advokatbyrå i Stockholm. Han medverkade senast i Balans nr 4/1999.