Innehåll

Balans nr 2 2001

Språk & ospråk: Sin eller hans – grammatik och språkkänsla

Svenska språket har sina hemligheter. Måste man skriva Han hade inte hunnit studera förslaget i dess helhet eller duger förslaget i sin helhet? Och är det acceptabelt med Jag har träffat två av hennes barn med sin förste man, när Vi träffade Oskars vänner från sin studenttid avgjort låter fel?

Erik Wellander betecknade frågan om valet mellan sin och hans, hennes eller dess som den kanske mest omstridda i hela grammatiken. Svenska Akademiens grammatik (SAG) behöver mer än tio sidor för att beskriva bruket av det reflexiva sin. Frågan kan alltså med fog anses förtjäna extra spaltutrymme.

Regeringskansliets språkexperter gav en gång det goda rådet i just denna fråga: ”Rätt eller fel? Fråga hellre: Klart eller oklart för läsarna?”

Huvudregeln är enkel: sin syftar på subjektet i satsen, t.ex. Lisa stannade på sin plats. Men i meningen Fadern övertalade Lisa att stanna på sin plats är vi helt införstådda med att fadern vill att hon ska stanna kvar på sin egen plats trots att Lisa i strikt mening inte är det grammatiska subjektet i satsen. Det kan alltså finnas konkurrerande subjekt, och det är vår språkkänsla som avgör vad som känns som subjekt. Om fadern hade velat att Lisa skulle fortsätta att vikariera för honom, skulle vi behöva skriva Fadern övertalade Lisa att stanna på hans plats. I regel förstår vi av sammanhanget vad som menas, men ibland kan meningar bli dubbeltydiga, t.ex. Per visade Björn till sitt rum.

Det är här språkkänslan kommer in i bilden. Erik Wellander påpekade så klokt: I många fall kan en bestämd regel ges och följas, men i andra fall står regel mot regel, och språkkänslan är osäker. Enligt SAG kan valet av pronomen till och med variera mellan olika dialekter. Lars-Gunnar Andersson, språkprofessorn i TV-programmet ”Som sagt”, konstaterar i sin nya bok ”Vi säger så” att om vi skulle välja mellan sin och hans genom att följa grammatiska regler när vi talar skulle vi inte få mycket sagt. Ibland hinner vi inte planera våra pronomen i talspråket, och även en van skribent kan åstadkomma diskutabla formuleringar.

I talat språk får felen i regel inte några svåra följder, eftersom vi kan förebygga missförstånd med betoningar och kroppsspråk. Men när vi skriver måste vi vara betydligt noggrannare, om vi inte vill skapa tvetydighet och inte heller störa läsningen genom att stöta oss med läsarens språkkänsla. Det är här det kan bli problematiskt om vi börjar slarva med sin och hans i oträngt läge. I de otvistiga fallen kräver vi som läsare att skribenten håller sig till reglerna. Många störs nog av en mening som Tony Blair tvingades i går sparka en av hans närmaste män, när kontexten säger oss att det handlar om en av just Blairs närmaste män. I en annan textomgivning skulle formuleringen till och med kunna vilseleda oss.

Valet mellan hennes och sina har betydelse i en mening som Många misstänker att hon spårat ur och blivit rättshaverist efter hennes allvarliga anklagelser mot polis och åklagare. I praktiken skulle nog läsaren ha tolkat andemeningen rätt även om skribenten i hastigheten valt sina. Att hennes stämmer bäst med den troliga andemeningen blir tydligare om vi testar meningen med en annan placering av efter hennes ...: Efter hennes allvarliga anklagelser mot polis och åklagare misstänker många att hon spårat ur och blivit rättshaverist. Då ser vi att frasen efter... tidsbestämmer misstankarna, inte urspårningen. Och då är det alltså subjektet många som bestämmer att det blir hennes.

En klassisk språkfråga är den om Han är äldre än sin bror. Äldre grammatiker menade att man skulle använda hans, men den åsikten är i dag förlegad. Det moderna synsättet är att än fungerar som preposition och att meningen består av en enda sats. Ordet sin syftar då på satsens subjekt.

Det är svårt att veta om det håller på att utvecklas nya mönster i vårt bruk av sin och hans, något som på sikt skulle kunna leda till en systemförändring i svenskan. Lars-Gunnar Andersson tror inte att vi är där än, även om han har sett exempel av typen Kalle gick hem till hans mamma (Kalles egen mamma) i högstadieuppsatser. Är det kanske fråga om engelskans växande inflytande igen? Engelskan håller sig ju inte med något reflexivt possessivt pronomen.

Många utläggningar i denna fråga kan sammanfattas med: Det här kan verka enkelt, men vänta bara tills jag har förklarat. Huvudregeln är enkel, men vilket subjekt vi helst vill knyta an till är inte alltid självklart – det strikt grammatiska subjektet eller det underförstådda subjektet bakom en ordgrupp. SAG använder termen syftningsram. Med hjälp av den skulle problemet kunna formuleras så: syftningsramen varierar på ett ganska komplicerat sätt. Lite förenklat skulle man kunna säga att ju mer påtagligt vi uppfattar en ordgrupp som självständig eller som en ”sats i satsen”, desto större inflytande får det underförstådda subjektet, något som snävar in syftningsramen. Därför kan vi acceptera Jag har träffat två av hennes barn med sin förste man. Vi tolkar förmodligen meningen så här: Jag har träffat två av de barn hon har med sin förste man.

Uttrycket i sin helhet kan vi tryggt använda utan någon grammatisk analys, lugnade av att det betraktas som en s.k. lexikaliserad fras, dvs. ett fast uttryck som kan användas som det står oavsett var det står. Men det är fullt möjligt att välja i dess helhet, om dess inte syftar på satsens subjekt.

Janet Gardell är språkkonsult och arbetar bl.a. med olika språkvårdsfrågor. Hon tar gärna emot synpunkter och reaktioner.